Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 3. 1864
- Hästen och dess särskilda racer
- En utflygt från Stockholm till Trondhjem af en Officer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Liksom Grekland hade sin Bucephalus, så har Sverige
äfven en häst af historisk ryktbarhet. Det är Brandklipparen,
som tjenade både Carl XI och Carl XII. Den förre
red honom redan under striderna i Skåne emellan 1670 och
1680, och gjorde ofta färden från sitt älsklingsställe Kungsör
till Stockholm. Det berättas, att konungen på denna häst
tillryggalade de 15 milen på 11 timmar. Carl XII red
honom ända från år 1700 i sina fälttåg och i många drabbningar.
Då slaget vid Pultava 1709 var förloradt och den bår, hvari
konungen bars, blef sönderskjuten, framfördes Brandklipparen,
och på honom fördes konungen undan den förföljande fienden.
Vid kalabaliken i Bender föll han i tartarernas händer. Han
köptes tillbaka från dem och fördes till Stralsund. När denna
stad kapitulerade föll Brandklipparen i eröfrarnes händer, men
igenlöstes äfven då. Slutligen dog han i Lund år 1718,
omkring 50 år gammal.
*
En utflygt från Stockholm till Trondhjem. |
| Af en Officer. |
Under Juni månad 1861 deltog jag i en resa till norra
Sverige. Vi valde för färden ett af dessa beqväma ångfartyg,
som längs vestra kusten af Bottniska Viken göra sina
reguliera turer från Stockholm till Haparanda samt under
vägen anlöpa åtskilliga städer på kusten. Ett antal norrländningar,
återvändande från utflygten i sydligare delar af riket och
å kontinenten, bildade, jemte en ung engelsman, vårt ressällskap.
Vi lade först till i Sundsvall. En bekant trävaruhandlande,
hvilken vi ej sett på 15 år, bjöd oss (min far och mig) till middag samt
derefter på en björnjagt; tyvärr måste vi dock afslå den lockande inviten.
Björnjagten är i denna trakt serdeles omtyckt. Sällan dödas den ludne
skogs-kämpen af en välriktad bösskula; oftast sätter man hårdt mot hårdt
och det kommer till handgemäng. Jägaren skall ha kallt blod, ty med båda
armarne måste han förstå att säkert stöta det höjda
jagtspjutet i vilddjurets gap, annars är han förlorad. Men träffar
spjutet, så hjelper björnen sjelf till att befordra sin död,
derigenom att han med sina ramar kraftigare trycker in vapnet,
än jägaren sjelf förmådde göra det.
I Norrland finnas, framför allt i dalbygderna, djerfva och
kraftfulla män, hvilka gerna fresta på ett napptag med björnen.
Två dylika karlar gingo en vintermorgon uppför ett
berg, för att hugga bränsle. En väldig björn blifver genom
trädets brakande störd i sin goda morgonslummer och med
ett språng gifver han ena karlen ett kraftigt famntag. Den
andra skyndar straxt till hjelp, men i stället för att med ett
skarpt hugg sträcka besten till marken, gifver han honom med
yxhammaren det ena slaget efter det andra på hufvudet, för
att icke skämma bort den dyrbara pelsen. Björnen och hans
famntagne motståndare rulla nu samtidigt nedför branten och
försvinna så plötsligen ur den bekymrade räddarens åsyn.
Men denne utropar förundrad: Nå, hvart tog’ j då vägen!
– samt begifver sig efter dem! Denna tilldragelse berättades
i Sundsvall.
Efter ett kort uppehåll afreste vi i engelsmannens
sällskap, med egen beqväm vagn, från Sundsvall, samt foro till
Östersund i Jemtland. Resan medför inga besvärligheter,
ty vägen är god, och gästgifvarne uppvakta med raska hästar.
Derjemte finner man öfverallt godt smör och ypperlig mjölk,
äfvensom emellanåt förträfflig fisk. Husen äro i allmänhet välbyggda.
Naturskönheter fattas ej, ehuru trakten, innan man hinner
fram till Östersund, ej erbjuder något särdeles egendomligt.
Hvad folket beträffar, kommer man snart underfund med, att
det är menniskor af sjelfständigt sinnelag, hvilka endast följa
sin egen öfvertygelse, och först då låta vinna sig, om man
på vänligt sätt bibringar dem en riktigare.
I Östersund hade jag svårt att finna mig tillrätta, så mycket hade
staden under de sista femton åren – och det till sin fördel – förändrat
sig. Qvar fanns naturligtvis det herrliga läget vid Storsjöns strand,
äfvensom den långa vackra bro, som förenar staden med den täcka
Frösön, der Jemtlands regemente har sin exercis-plats och de ståtliga
officersbyggnaderna sträcka sig långs stranden af den vackra
sjön. Der hade jag tillbringat tio år i ungdomlig glädtighet bland
kamrater och vänner, af hvilka jag också nu återsåg många;
ty norrländningen lemnar ogerna sin hembyggd, der den
sunda, stärkande luften i medeltal förlänar menniskan en
hög ålder.
Vid Storsjöns strand ser man de tio mil aflägsna, och
likväl skenbart så nära, med evig snö betäckta fjällen, från
hvilka till och med den varmaste sommar endast kan rycka
bort en flik af det hvita snödoket. Huru lifligt sväfvar du
icke för mitt inre öga, du präktiga Storsjö, med ditt klara
blå vatten, då på lugna sommaraftnar echot, klart och rent,
af valdhornet lockas fram ur de närbelägna bergen! Huru
ofta har jag icke der beundrat det storartade och sköna i den
norrländska naturen, och likväl försport den känsla, hvilken
alltid smyger sig på oss, när vi veta oss omgifna af en sparsam
befolkning – känslan af tomhet, af ödslighet. Icke för
jordens ofruktbarhets skull är befolkningen så sparsam, ty
det utsådda kornet kommer tjugofaldt tillbaka och den växande
grödan lofvar alltid god skörd; nej, men det är städse ovisst,
huruvida de sköna, täta axen skola hinna till mognad, ty
tidiga nattfroster tillintetgöra månget år de dervid fästade
förhoppningarne.
 |
| Domkyrkan i Throndhjem. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0089.html
