Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1864 - Tvänne hem af Lea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han hade i stället skaffat sig en vakmadam, som för
en viss summa i månaden åtagit sig att vara ömheten
sjelf. Hon smilade så sött och trippade omkring i
strumpfötterna, samt hoppades få ärfva honom när
han en gång – hvilket hon önskade måtte ske med det
snaraste – lade sina ögon ihop.
Det var en kall vintermorgon och Alfred kände sig
sämre än vanligt; han hade ej sofvit om natten, och
kölden i rummet kom honom att hacka tänder. Icke kom
heller madam Lena och eldade, fastän hon låg i rummet
utanför. Alfred räckte ut den darrande handen och
ringde på den lilla klocka, som stod bredvid honom
på bordet.
Straxt derefter inträdde madam och smög med ett
ljuft småleende på sina ljusblå läppar fram till
sjuklingen:
"God morgon, söta kassörn! Gud, hvad kassörn ser
dugtig ut i dag mot i går; om det inte vore obehörigt
af en så ringa person som gamla Lena att yttra sina
tankar, skulle jag säga, att den synen gläder mig in
i själen (nu lyfte madam förklädssnibben till ögat).
"Elda genast", befallde husbonden, "hon sofver då",
tillade han, "som en tornväktare och låter en usling
rent af frysa ihjäl."
"Ack, min Gud, söta kassörn, kunde jag väl annat än
sofva godt, när jag låg och drömde att kassören
var lifslefvande frisk och gick med raska steg hela
storgatan utefter, klädd i gröna "bonjouren" och
med liksom en oliveqvist i knapphålet – det tyder på
helsa, ser lilla goda kassörn och för resten, lilla
söta kassörn, så sa’ doktorn häromda’n, att här inte
får vara för varmt inne, si; för då kommer lilla goa
kassörn i svettning och det tar på krafterna, si ...
"Sa’ han det?" frågade sjukligen ifrigt – han var,
oaktadt det sorgliga lif han förde, rädd för döden.
"Ja, så sannt jag heter Sandelinskan, inför Gud,
söta kassörn, sa’ han icke det och skam till säjandes
kan kassörn lita på mina ord, för visserligen var min
mor en fattig menniska, som gått igenom åtskilligt i
sin’ dar, men lögnen, sir lilla kassörn, den hade hon
aldrig smutsat sin tunga med, och inte var det värdt
för någon af oss heller att försöka, utan som sagt ä’ ...
"Lägg då inte in kakelugnen full, menniska, vill hon
steka mig lefvande? – plocka genast ut fyra trän,
annars kommer jag i svettning och dör, och då kan
hon helsa hemma med sitt testamente – för resten
beror detta helt och hållet på hur hon sköter mig,
begriper hon; jag är inte skyldig att ge henne två
styfver; förstår hon det?"
"Det är syndigt af lilla kassörn, att röra upp mig på
ett sådant grufsamt sätt", menade madam och förde åter
förklädssnibben till ögonen, "men vet goa kassörn,
att heldre än jag skall oförtjent misstänkas för
snöd vinning, heldre går jag härifrån, så fattig som
jag kom hit, om jag inte mäktar göra kassörn i lag
(högljudda snyftningar), för gudskelof, ärlig var
mor min, fast hon var fattig och ..."
"Se så, madam, trösta sig nu; jag menade ej så illa,
och tro mig att hon skall inte bli lönlös för sitt
besvär."
Det hade redan gått så långt, att kassörn litet
smått fruktade madam Sandelin, eller rättare hennes
aflägsnande, ty tänkte han, hon var ändå vand vid
hans önskningar numera, och blotta föreställningen
om en ny madams inöfvande var nog att komma Alfred
att rysa ända in i själen.
Under tusende bedyranden om sin oegennytta fortfor
madam Sandelin anständigtvis att snyfta, tills Alfred
såg sig tvungen att göra hvad han gjort förut i
dylika kritiska fall: söka upp ur plånbokens gömmor
en extra femma såsom plåsterlapp på det djupa sår
han tillfogat hennes hederskänsla.
Utmattad nedsjönk han derefter på hufvudgärden, slöt
ögonen och tänkte på – sin hustru och hennes förslag:
fosterbarnet.
Alfred hade verkligen tänkt att testamentera madam
Lena sin lilla förmögenhet, dels emedan han hvarken
tålde slägten eller denna var i behof af penningar,
dels emedan han ansåg madamen hvarken sämre eller
bättre än menniskor i allmänhet, och så hade hon
ju ändå vårdat honom under hela hans sjukdom, då en
händelse gjorde att han ändrade åsigt.
Han låg nemligen en afton och funderade på ett
vigtigt papper, det han, i händelse af sin
död, ännu en gång önskade genomse. Detta papper
förvarades i hans skrifbord, som stod i yttre rummet.
Han ringde upprepade gånger, men ingen madam Lena
infann sig. Otålig, så som han på länge ej känt sig,
tänkte han på det djerfva försöket att sjelf hemta
detta papper. Madam hade ju dagligen försäkrat att
han såg friskare ut, och åtminstone nu för tillfället
kände han att hans krafter skulle förslå till denna
lilla utvandring. Han steg upp, tog med mycket
besvär på sig nattrock och tofflor och, hållande sig
i möblerna, stapplade han ut i yttre rummet. Härifrån
stod dörren på glänt till ett mindre rum, hans hustrus
fordna sängkammare, derifrån halfhöga röster hördes,
tillika med slamret af koppar – madam hade således
kafferep.
Utmattad nedsjönk Alfred på en stol tätt invid denna dörr.
"Ta sig en påtår, Sjögrenska, och spara inte", hördes
madam Lenas uppmuntrande stämma – "det är gubbstöten
derinne som består – så dricka vi hans skål i botten
och önska honom lycklig resa till andra verlden;
det är ingenting att hålla på – han ser ut som en
disktrasa i synen för hvar dag, så någon gång skall
det väl ta en ända, fast han är seg som en beckrisp."
"Tackar, som bjuder, Sandelinska – jo, hon vet hur hon
ställer sig, hon, som kniper murklorna här i gården
– en ann’ får släpa i all’ sin da’r för hvar bit en
sticker i mun åt både sej och ungarna; – den som kunde
råka ut för en sådan guldfisk, som hon, skulle jag min
själ fjälla honom, jag också, så bara skinn och ben
funnos qvar, men sådana växa inte på träd, Gu’nås!"
"Nej, nej, men", medgaf madam Lena, "men så får en
också ha tålamod för att vänta lifhanken ur en tocken
uselrygg; vore det inte för att det kom surt efter,
kunde man vara frestad att ge honom "lite hvitt",
men nu får man i stället ta munnen full af honing
när man talar till den gamle sjöstöfveln – se så,
Sjögrenska, ta sej nock en tår, för sen får jag in
och se åt om han vill någonting, kräket; han må väl
inte ha ringt heller –"
"Åh han må väl skämmas", svarade madam Sjögren med
ett rått skratt, "han ska’ väl unna folk matro,
och för resten –"
"Ja, för resten", inföll madam Lena vårdslöst, "har
jag då varit på apoteket, der har jag alltid varit,
ser hon Sjögrenska, när jag inte hört klockan."
"Hi, hi, hi", skrattade Sjögrenskan, "hon ä’ qvick
hon, Sandelinska, och det har hon efter mor sin, men
ajöss me’na nu och låt se att nästa gång hon bjuder
på kaffe, hon håller "klädselgille" me’ samma."
"Inte mej emot", bedyrade madam Lena, och båda
instämde i ett skratt, som kom håren på Alfreds hufvud
att resa sig af fasa.
När madam Lena, efter att hafva följt vännen ut i
porten och der ytterligare sladdrat en stund, med
sakta steg och ömhetsmasken för ansigtet inträdde
till sin "söta kassör" låg denne i sin säng med slutna
ögon och andades tungt.
"Jaså, han sofver", mumlade madamen, "nå, skönt! då
kan en annan också få ta sig en lur!" och ännu mera
benägen härtill genom den försvarliga panacé hon i
sällskap med Sjögrenskan intagit, smög sig madamen
ut i yttre rummet och kastade sig raklång i den
eleganta soffan, derifrån snart högljudda snarkningar
tillkännagåfvo, att hon gjorde skäl för hvarje annat
namn än det af vakmadam.
Alfred hade emellertid endast låtsat sofva, för att
slippa den afskyvärda anblicken af den, som traktade
efter hans lif. Han led otroligt, den stackars
enslingen, och för första gången på långa år kommo
några ensliga tårar att svalka hans feberbrännande
kind. Då tog det sakta i dörren och två små flickor
sväfvade in, stilla som elfvor.
Det var doktor Manners båda döttrar, hvilka kommit
öfverens med hvarandra att besöka morbror Alfred,
om hvilken de tyckte stor synd, att han var så sjuk
och så ensam och alltid så "ledsen", som de i sin
barnsliga oskuld hade uppfattat hans menniskoskygghet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
