96 (Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864)

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1864 - Tvänne hem af Lea - Charader - Rebus - Upplösningar (från föreg. n:r)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Äfven nu låtsade Alfred sofva – han hade ingenting
att säga de små.

"Herre Gud, Elise, hvad här är mörkt och dystert",
hviskade Hulda och smög sig intill systern –
"stackars, stackars morbror! han har ingen som gör det
trefligt för sig – der ute ligger madam och sofver
och hör inte om morbror vaknar och vill någonting –
ack om jag visste om han ville ha eldadt, så skulle
jag försöka att göra det – om han ändå ville vakna
snart, skulle jag fråga."

"Tyst, Hulda lilla", hviskade Elise, "det är godt att
morbror får sofva; då känner han inte att han har ondt
– vänta nu, skall du få se hvad jag skall göra tills
han vaknar, så skall han undra hvem som varit här."

Och nu upptog den lilla sin fina näsduk, afröjde
det ena hörnet af bordet, som stod invid Alfreds
säng och "dukade" derpå, samt ordnade sedan ett par
drufklasar, som hon medfört, tre konfektsbitar och
ett stort äpple, allt skatter som de små besparat,
för att dermed glädja den sjuke.

"Se Hulda lilla", yttrade derefter Elise med strålande
ögon, "är icke det här vackert, och tror du icke
morbror skall bli glad då han vaknar."

Då hördes från sängen högljudda snyftningar – isen
hade smält kring enslingens hjerta – han tyckte att
hans försvunna Elise hade talat genom barnens mun,
deras barnsliga, oegennyttiga kärlek hade rört honom,
och han afbad djupt i sin själ orättvisan mot de
små.

Han räckte båda sina händer åt barnen, som deltagande
skyndat fram till sängen.

"Gud välsigne er, kära, små barn", yttrade han rörd
– "hafven tack för er kärlek, ert deltagande och,
om j kunnen, så bedjen för mig."

Då ställde sig den lilla, sjuåriga Elise invid
hans hufvudgärd, såg på honom med sina milda ögon,
sammanknäppte händerna och bad den första bön som
föll henne in:

"Gud som hafver barnen kär,
Se till mig som liten är!
Hvart jag mig i verlden vänder
Står mitt väl i dina händer."

Alfred tänkte icke hvad kanske mången annan skulle
tänkt: att denna bön icke passade för honom. Nej,
tvertom, han kände sig ringare, tusen gånger ringare,
än det oförståndigaste barn och så liten inför
Guds ögon, att hela hans fordna lif dervid sjönk
samman till ett stoftkorn – han bad med af fullt
och varmt hjerta, att Gud, oaktadt hans litenhet,
ville "se till" honom, ville förlåta honom, ville
förbarma sig öfver honom och i lif och död sörja
för hans "väl" – och denna bön, honom förestafvad
af ett barns oskuldsfulla läppar, tycktes omskapa
hela hans varelse. "Skynden, mina små älsklingar",
talade han till de båda systrarne, "skynden hem efter
edra föräldrar och morföräldrar – jag har mycket att
afbedja, mycket att försona – kanske har jag icke
många timmar qvar – jag vill, jag måste tala med
dem."

Och de kommo, och kärlekens och deltagandets
varma vårflägtar spelade kring sjuklingens
fordom så öfvergifna läger. Hans sista handling
var att testamentera sin förmögenhet till ett
litet barnhem, der årligen ett mindre antal
värnlösa små skulle ha huld och skydd, samt
danas till goda och nyttiga medmenniskor.

Efter denna åtgärd aftogo den sjukes krafter
synbarligen för hvarje minut, i samma mån som hans
förtröstan till Gud och hans längtan efter ett
återförenande med hans maka tillväxte. Men någon
annan bön, än den lilla Elise föreläst honom, hördes
han icke upprepa – den var honom kär – han hade hört
den som barn af sin moders läppar, och han hörde den
som gubbe af ett barns fromma läppar och vid ljudet af
densamma inslumrade han, sjelf nu ett förtröstansfullt
barn, i den eviga friden.

Lea.

Charader.

Mitt första öfverallt du ser och trampar deruppå;
Du ofta ock din lyckas hus på det har byggt, också,
Och trott dig säker, lugn och trygg uti mitt andra då.
Mitt hela i vår Östersjö, en trogen Heimdal, står
Och vakar både dag och natt, ja, i mångtusen år.
Der bor en munter skald, hvars själ har ständigt sol och vår.

En stackars gumma, som mitt hela bar,
Föll en gång plötsligt ned ifrån mitt första
Och skadades. – "Ja!" ropade en karl,
Hvars svaga sida icke var att törsta,
"Det är bra svårt, men det ej hända bör.
Om man af ögonen mitt andra gör."

Rebus.

Upplösning af Logogryfen i föregående nummer:
Bölja, hvaraf fås: al, bal, blöja, ö, aj, böla, ja, böja, öl, löja.

Upplösning af Charaderna i föregående nummer:
N:r 3, Kärringsladder; N:r 4, Vanmakt;
N:r 5, Ogudaktighet; N:r 6, Potates.

Upplösning af Rebus i föregående nummer:
N:r 3, Bra sagdt i få rader; N:r 4, Tur i spel.

Halmstad. Tryckt hos C. E. Gernandt, 1864.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/famijour/1864/0100.html

		Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 96 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|