“Jag hälsar dig, Venedig! hjeltars amma,
Af frihet född, af egen styrka närd,
Som, räddande din helga oriflamma,
Vek hjeltemodigt undan Hunnens svärd.
Då du ej fann på jordens land en hydda,
Som kunde dig för våldets stormar skydda,
Att vara fri med fred
I hafvets fria sköt du slog dig ned. Men äfven hafvet trolöst är. Det tjusar
Med himmelsblåa ytans lugn och ler;
Men tro det ej, i nästa stund det brusar
Och rycker land och stad i djupet ner.
Af nycken styrdt, det slutar frid och strider,
Det inga band och ingen herre lider.
Högt skummande af harm
Mot jord och himmel hafver det sin barm. Det såg med vrede, att uti dess rike
Du grundade din unga stat. Det fann,
Att du i djerfhet redan var dess like,
Och kunde snart i makt bli dess tyrann.
Det väpnade sin krigarhär. Millioner
Det sände ut af fraggande Tritoner,
Och vågor utan tal
Uppsvällde digra ur Neptuni sal. De slingrade, de hvälfde sig, de röto,
Kameleontiskt skiftande i färg.
De spredo sig: de sig tillsamman slöto,
Än sjönko de, än reste sig till berg.
Anförare var stormen; med sitt mummel
Han lifvade de vilda vågors tummel.
Så tågade de af
Mot dig, Venedig! – öppnad är din graf. Men lugnt betänksam deras tåg du röjde,
Du vinkade – och faran var förbi.
Uppå din vink en jettemur sig höjde
Emellan dig och hafvets raseri;
Och deruppå blef denna inskrift skuren:
“Hit skall du komma, haf! till denna muren.
Här skall du hejda dig;
Här skola dina böljor lägga sig.“ Se, hafvets härar sig mot muren hvälfva
Med samlad kraft, att bryta den itu.
De bryta halsarna utaf sig sjelfva;
Men muren trotsar dem, och står ännu:
Och i dess skygd, med flydda farors minne,
Med sin förhoppning och sitt fria sinne
Venedig växte fort,
Blef starkt och mäktigt, ärofullt och stort. Och Konsten log, och fröjdades i glansen
Utaf Venedigs ära. Sångens klang
Gaf mod åt unga krigarn, då med lansen
Han glad ombord till segrens möte sprang:
Och Gondolieren på lagunens vågor
Sjöng Tassos sång vid månens silfverlågor,
Sjöng om Armidas land,
Och makan svarade från närmsta strand. Med dygd till grund och äran till sitt syfte
Venedig blomstrade i seklers lopp.
Dess slott, kupoler, torn sig stolta lyfte
Som vattenliljor ur lagunen opp.
Dess flagga segrande kring verlden sväfvar:
Halfmånen flyr, ja sjelfva hafvet bäfvar
Och tystnar, då det ser
Det vingbeprydda Lejonets baner. Venedigs Doge far vågorna till möte
På Bucentauren, klädd i furstlig skrud.
En ring han kastar uti hafvets sköte,
Och säger: “Haf! jag tager dig till brud.
Mig underdånig, trogen skall du vara!“
Och hafvet hörs med stilla brusning svara:
“Som brud jag hör dig till.
Var stark, var fri – och jag dig lyda vill.“ Ziani Dandolo och Contarini
Och Loredano bo i grafvens famn.
Af Foscari, Veniero, Morosini
Stå endast åter ärofulla namn:
Och Staden, den de älskat och förskönat,
Med minnets lager deras dygd belönat.
Den Staden finnes än;
Men Staten, o Venedig! hvar är den? Och väldet öfver Oceanens spegel,
Och dina sjötågs Odyssé,
Ditt rike i Levanten, dina segel,
Ditt segrande standar – hvar äro de?
En del af dem har Musulmannen tagit;
Uppå en del har du dig sjelf bedragit,
Och hvad som öfver vardt,
Manino gaf till skänks åt Bonaparte. Ej mer i salen Dogens stämma ljuder:
Försvunnet är ditt Tiomanna-Råd.
Nu Austria öfver dig och hafvet bjuder:
Du lefver tarfligt utaf Kejsarns nåd.
Förvissnad, saftlös är din handels blomma
Och dina präktiga palatser tomma
Stå på kanalens strand,
Och gnagas hörbart ned af tidens tand. Dock än din skönhet fremlingen förtjusar
Och af din åsyn han ej mättas kan.
Orientaliskt du hans själ berusar;
Europas underbara Ispahan!
Du är för fantasien ett eget rike:
Bland jordens städer ser du ej din like,
Och ingen stod ännu
I sin förnedrings djup så högt som du. I dina tempel, dina stora salar
Det är så mystiskt, aningsfullt och skumt;
Men tydligast det höga minnet talar
Och hörs, då det närvarande är stumt.
Ej vagnars buller vandrarns känslor störa;
Det enda ljud, som hinner till hans öra,
Är af gondolens gång,
Guitarrens klang och menskorösters sång. Hvar stund bär melodi på sina vingar:
Med sång och spel man mäter dag och natt.
På böljan och på platserna det klingar:
Ja! hela lifvet är i toner satt.
Frid sväfvar öfver dessa tysta vatten:
En fest är dagen och en fest är natten,
Jemt ny och jemt sig lik:
Musik och solsken, månsken och musik. Fast Staten föll, sjönk Folket dock ej neder;
Om det sitt sjelfbestånd förlorat har,
Det äger sina attiskt milda seder
Och många dygder af sin frihet qvar.
Stolt Venetianar’n än på fädern tänker;
Men i hans uttrycksfulla öga blänker
En melankolisk frid,
Som frukten är af en förlorad strid.“
| 
