Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 106 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. 1864 - Studier under vägen I.-II. af Lothar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Studier under vägen.

I.

En af vår tids utvalde.

Ser du den herrn, som skrider fram der på gatan med
de gravitetiska stegen och den högtidliga minen? Det
är herr Z... som kommer från kyrkan. Herr Z... är
en mycket kyrksam, en mycket presterligt sinnad man,
n. b. mot de prester, som sortera under rubriken
"våra". De och han höra till de utvalda, för
hvarandra. Han skulle resa tre mil i storm, regn och
slask, han skulle pröfva nattgammal is och stormande
sjö för en högmessa eller aftonsång, förrättad
utaf en af dem. Han har i dag afhört jemförelsen
mellan den rike och kamelen genom nålsögat, och
går hem, uppbygd af den sälla tron, att menniskan
icke blir rättfärdigad af sina gerningar. Hans hem
är om Söndagen den gudaktiges hem. Han skulle anse
för en synd till döds, att på den dagen öppna en
verldslig bok, vore det än almanachan, mätta en
gäst vid sitt bord, vore han än så hungrig, eller
öppna sin dörr för en vän, vore det hans bäste. Då
han kommer från kyrkan sluter han hermetiskt in sig
i sitt hus, som vore luften utifrån verlden på den
dagen förpestad. Han tål icke ljudet af ett gladt
skratt eller något verldsligt buller. De stackars
barnen få icke roa sig, alla deras leksaker äro
konfiskerade för dagen. De smyga tysta och ängsliga
ur rum i rum, likt konskriberade flyktingar, eller
sitta de med en andaktsbok i handen i någon vrå och –
slumra. Tjenstfolket skall hänga hufvudet och hafva
kyrkminen på sig, och öfver kanariefågelns bur är en
svart duk kastad, på det han icke med sin sång må
ohelga Herrans dag och störa det gudliga lifvet på
densamma. Sådan är den utkorade mannens Söndag, men
Måndagen räknar han icke för rof, att gå sin broder i
förväg i en handel, som han vet denne färdig afsluta
om en vara, hvilken ett ingående telegram underrättar
honom fått en stigande tendens, eller utpressa enkans
sista penning, eller skära för sig på bekostnad af
de faderlösas rätt. Han vet, att det är tron som
rättfärdigar menniskan och icke gerningarne.

Om du berättar honom att du ämnar dig på teatern,
för att se en god pjes, eller höra en musikalisk
talang, ryser han för dig, som för en pestsmittad,
och du skulle icke kunna förmå honom att beträda
det orena stället, kunde han dermed rädda din
själ; sade du honom än att hans dotter från rampen
åkallade hans sista välsignelse, han skulle hellre
låta henne dö, den förutan, än gifva sin helighet
till pris genom att sätta sin fot öfver en så syndig
tröskel. Om du i glad känsla öfver naturens skönhet
prisar skapelsens verk, fröjdar dig åt en blommas
fägring, njuter af dess doft eller hänryckes af en
rodnande aftonhimmel, en spegelklar sjö med lummiga
stränder e. n. d., säger han dig med en helig pust
och en öfverlägsen medömkan: "Hvad skapadt är,
är till ondo, alltsammans; det skall förgås och
blomstret på marken skall försvinna". Men vid ett
godt bord låter han ingalunda besvära sig af dessa
förgängelsens tankar; han äter och dricker, som
hnde de kräsliga rätterna något af evigt bestånd i
sig. Han vill icke låta sig öfverträffas i täflan
att gifva luculliska middagar. Prakten, så ringaktad
och ömkansvärd i den lefvande naturen, betraktas ej
alldeles ur samma synpunkt såsom den döde gradmätaren
på förmögenhetens skala. Låt den fromme mannen inträda
i en boning, der blomsterväfnader från möbelvägg –
och fönsterbeklädnaden möter honom med brokig glans,
och speglarne infogade i denna lyxeriösa omgifning
mångdubblar dem, och han böjer sin rygg mjukare
för invånarne, än i det enkla hemmet, der fliten,
försakelsen och det undergifna sinnelaget utgöra
hela rikedomen. Träd in i hans egen boning, och du
skall i ingenting finna att den skiljer sig från
den flärdfulle verldsmannens, eller att föraktet för
fåfängligheten talar från anordningarne derinom.

Om du i dagligt tal låter ett: Gudskelof! Kors
bevara! Min sann! e. d. gå dig öfver läpparne,
kan du, om du förstår att rätt läsa i hans ansigte,
se domen om din förtappelse der skrifven, afgjord,
oåterkalleligen. Han känner dig på ditt
tal och vet till hvilket fårahus du skall
räknas. Sådane ord, som de anförda, äro bannlysta ur
hans ordbok, de få icke sudla hans mun, icke besmitta
hans öron, men med salvelse hör han från prestens
läppar fördömelsen afkunnad öfver den stora hopen,
hvilken icke är såsom han, och slår sig tacksamt för
sitt bröst vid beskrifningen på de qval och marter
som den barmhertige Guden ämnat densamma.

Arme dåre! Du skurar utsidan af ditt dryckeskar,
men finner icke att orenligheten af dess innehåll
så mycket bättre skiner igenom. Ditt blinda högmod
bedrar dig sjelf, men ingen annan, på värdet af din
krassa gudlighet. Må din kompass visa mot de negativa
dygdernas pol, mot den kristliga kärlekens svängde
aldrig dess nål.

II.

En ung man på modet.

Ljusen i kronorna tändas, dörrarne öppnas, gästerna
samlas. De dansande damerna, med blomsterhöljda
lockar och i böljande flor, komma i flockar och
slå sig ner i afvaktan på balens öppnande. Herrarne
ankomma också och taga, på tillbörligt afstånd, den
bländande rabatten i åskådande, för att göra sina val
och engagera sin moitie. Men hvem är den unge smärte
kavaljeren, blekare än alla de andra, med ögon lika
tvänne utbrunna kratrer, den regelbundna profilen, de
dystert skuggande mustacherna och kindkägget, samt det
svarta glänsande, i förtid glesnade håret? Det är den
unge mannen på modet, de unga fruarnes förtviflan,
flickornas afund, allas beundran, från mormor,
som fröjdas åt sin ungdoms minnen, till modren, som
lefver i hoppet för sina döttrar, och dessa sjelfva,
som för en vals med honom skulle vilja underkasta
sig trenne dagars fasta. Hvilken raffinerad soin i
toiletten, hvilken studerad nonchalance i hållning
och fasoner! Hans frack sluter till som permen på
en bok, hans handskar skulle man tro påklistrade
med draglim. Under det de andra kavaljererna med
lorgnetten i ögonvrån taga fast sigte på sitt mål,
irra hans blickar flygtigt och likgiltigt öfver
salen. Han närmar sig, liksom af tankspriddhet, den
unga vackra fru A.., öppnar ett samtal öfver det
trivialaste ämne i verlden, men blir under fortgången
lifvad, intresserad, upprymd och intressant. Musiken
spelar upp. Nu först tycks han påminna sig att nöjets
uppgift är att dansa, och han anmäler sig till första
dansen. Den är bortlofvad. Han dansar den ej. Han
är ej lyckligare till den andra, äfven den och ännu
flera stå tecknade i hennes balbok. Vår unge gunstling
ber att få räkna sig till godo de öfriga. Han dansar
endast dessa. Vid den tredje, som den äkta mannen
från sitt préferencebord räknar, lemnar han sina
kort, nalkas med synbar oro och påminner sin dyra
hustru läkarens förbud rörande för mycken dans. –
"Blott denna vals, den kan omöjligt skada!" ber hon.

"Nej, det skadar icke tills du dansat lifvet ur dig
och ingen hjelp mer är."

"Käre Theodor, du tar all ting så fasligt allvarsamt,
som om någon fara vore å färde."

"Emedan jag är klokare än du och förstår bättre
hvarthän detta leder."

Fru A.. suckar, hr A.. biter sig i läppen. Hjelten
i pjesen bibehåller sitt lugn. Det hör till rollen
att aldrig låta störa sig i det. Med den oföränderligaste
köld afhör han den äktenskapliga tvisten,
uppbyggd af det ädla sjelfmedvetandet att vara rätta
orsaken dertill. Han inlåter sig aldrig i någon kamp
om segern. Lik kejsar Alexander vid Eylau vinner
han den retirerande. – "Min nådiga", säger han, "jag
vill ingalunda hafva på mitt samvete att ni för min
skull skall taga skada till helsan. Jag underkastar
mig mitt öde." – Och med dessa ord återför han henne
till hennes plats, slår sig ned vid hennes sida oeh
ler åt den äkta mannen, hvilken, ännu oroligare än
han kom, beger sig åter till sitt spelbord. Han ler
af godt hjerta, då han får höra att herr A.. tappat
betydligt, och slår vad med en vaksam

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>