Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 4. 1864
- Woxtorps kyrka och Herve Ulf på Ed af Th.
- Erik Johan Stagnelius af Fr. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Godset Ed, der Herve (d. ä. Arvid) Trolle bodde, tillhörde
sedan Trolleätten i århundraden (från år 1000 ända till år 1546
uppgifves det), och som sista ägare af denna ätt uppgifves
amiralen Herluf Trolle. Godset har nu, i likhet med så
många andra säten för adliga ätter, gått öfver i ofrälse händer.
Men att det är ett synnerligen gammalt herresäte, bevisas af
talrika sägner och traditioner om detta ställe, tillika med de
der befintliga högarne och runstenarne, hvilka blifvit omsorgsfullt
beskrifna af en bland godsets egare i sednare tiden, assessor
Monthan. I socknens gräns ligga de bägge milslånga
sjöarne Furen och Flåren, och enligt en tradition skall i
trakten af Ed hafva stått en runsten med följande inskrift:
“Emellan Fur och Flå
Der stå de kistor två;
Deruti finnes ring öfver ring,
Väl hundradetusen guldring.
På Ed ska’ födas de tvillingar två,
Begge deras barn den skatt ska’ få.“
Monthan, som berättar, att många med mycken möda,
dock alltid förgäfves, sökt efter skatten, har, för att inprägla
profetian i minnet hos fruarne på Ed, hvilka, med anledning
af spådomen, sannolikt torde önska sig tvillingar, låtit med
runor rista versen uti en forntida bautasten, som han påträffade
på godsets ägor. Spådomen om guldkistorna tydes af
Wieselgren på bokskogen och dess ollonkistor med dubbla
frukter, dit i århundraden svinhjordar drefvos på bete och
förskaffade ägaren stora inkomster.
Th.
*
Erik Johan Stagnelius.
Skönheten har — säger Schiller — sin borgarrätt i tvänne
verldar; den sammanknyter tanke och känsla, den leder
sinne-menniskan till förnuftet och förer ande-menniskan tillbaka
till materien. Detta skönhetens dubbellif är också skaldens.
Emellertid gifves det icke blott mången som, glömmande
idélifvet, fördjupar sig i materien, utan äfven en och annan, hos
hvilken anden tager den motsatta riktningen. Det gifves icke
blott mystiska tänkare och filosofer hvilka, i flykten mot
idéernas verld, vilja höja sig öfver de skrankor som äro satta
för den menskliga anden; det gifves också mystiska skalder,
hvilka glömma att skönheten aldrig kan uppenbara sig såsom
ren idé i någon enskild företeelseform, eller i åskådlig existens.
Till detta slags skalder hörde, på visst sätt, Stagnelius.
Af de tvänne verldar, hvilka Schiller anvisar skönheten
såsom dess dubbla hem, kunde Stagnelius icke finna vägen
till den jordiska. Endast i det öfversinnliga och gudomliga
ville han åskåda skönhetens idé. När hans sångmö sänker
sig ned till den jordiska sferen, förlorar hon sig antingen i
sorgens och lidandets mörka djup eller visar sig i ett slags
poetiskt rus. Det var en med Orientens mystik befryndad
idé åt hvars dyrkan han hängaf sig, eller hvilken han
åtminstone företrädesvis hyllade. Att han härvid icke helt och
hållet förlorade sig i svärmeriets drömmar och luftbilder, eller
i mystikens bottenlösa djup, derför hade han att tacka de
friska krafter hvilka hans rika skaldenatur mäktade rädda och
bevara till och med under en lång och tärande kamp mot
fysiska lidanden.
Stagnelius genomvandrade sitt korta jordlif nästan alldeles
okänd; till skepnad och uppförande, äfven för de som
kände honom, en besynnerlig gåta. Öfver hans lif som öfver
hans poesi hvilar en mystisk slöja. Sjelf skildrar han sin
skaldeinvigning så:
"När diktens hulda, glänsande genius
I månskensqvällen jemte min vagga satt,
Hans rosenläppar denna lärdom
Hviskade då i mitt späda öra:
Ej lifvets fröjder bida dig, olycksbarn!
Nej! bistra stjernor lyste din födslostund.
Att hämnas ödet, jag dig skänker
Sångens förmåga och klagolutan:
Vid hennes toner söf dina lidanden
Och blicka tåligt upp till ditt fädernesland!"
Så tillhviskade honom diktens genius. Ymnigt klungo
lyrans toner, toner hvilka förvärfvat Stagnelius en plats bland
vårt lands yppersta skalder.
Hvad Stagnelius kunnat blifva och uträtta, om hans rika
skaldegåfvor fått utbilda sig och verka under lyckligare och
mer harmoniska yttre förhållanden eller fysiska betinganden,
kunna vi icke säga; men detta vete vi, att en hela hans
väsende genomträngande mystisk-religiös känsla, i förening med
den djupa melankoliska stämning, genom hvilken lifvets
fenomener så lätt skulle för honom förlora den blotta yttre glansen
eller uteslutande beherrska hans varma, lyriska skaldeanda,
hvilken icke var inskränkt till blott den religiösa poesien,
hvari Stagnelius likväl ofta synes så fördjupad, att någon
annan poetisk tendens knappast skulle kunna tänkas hos honom.
Vi se hans lyriska sångmö med samma frihet och naturlighet
genomflyga de mest olika regioner och stämma sin klangfulla
luta i en mängd olika tonarter. Och likväl finna vi honom
alltid naturlig, lätt och fri; öfverallt spåra vi detta obeskrifliga,
detta intagande hos den egendomlige geniale skalden,
hvilket vi på en gång akta och älska, emedan vi känna att
det är hans fulla, andliga egendom.
Hvad vi sakna på Stagnelii lyriska tonskala, är egentligen
endast den milda, stilla, klara eller lyckliga känslans
uttryck. Visserligen har den icke alltid varit honom främmande,
men hans poesi genomandas deraf sällan, undantagandes der
hvarest han dröjer vid naturskildringar och dessas poetiska
bilder, eller hvarest någon ljusstråle från en tidigare ungdoms
morgonrodnad tränger sig på hans erinring.
Det är emellertid sällan som hans sång känner andra
toner än smärtans, sorgens och trånadens elegiska suckar;
eller inspirationens starkare, mer djupa och klangfulla röst,
när den lyfter sig öfver jordens delar till de solbestrålade,
purpurglödande bergtinnarne, eller till skyhimmelens ljusblå
ether. Här följa vi honom öfverhufvudtaget också heldre,
än i hans dramatiska dikter, hvilka nästan alla röja den
våldsamma ooh brännande smärta, eller den tärande saknad och
aldrig stillade trånad som oroade hans inre, likasom de
fysiska plågorna tärde på hans lekamliga krafter. Från ett
dylikt tillstånd härledde sig utan tvifvel de upprörande och
sönderslitande tragiska förhållanden, som möta oss hos Stagnelius
och hvilka han i sina dramer liksom behandlar med ett slags
förkärlek; mången gång med en kraft i diktionen, med ett
lif och en lyrisk eld i dialogen, som äro djupt gripande.
Det är förnämligast genom sin lyriska poesi som
Stagnelius riktat den svenska litteraturen med en skatt, hvilken
det vill mycket till att öfverträffa. Denna fullhet af idéer
och detta djup i deras åskådande, denna innerlighet, värma
och naturlighet i känslan, hvars elegiska stämning kan bli oss
kär, enär den nästan aldrig tröttar oss; denna klarhet i de
bilder, födda af en fantasirik skaldekraft, hvari Stagnelius
meddelar oss hela sitt inre lifs rikedom – detta, i förening
med den så ovanligt sköna formen och korrekta diktionen, är
något långt mera och annat, än hvad som så ofta, med
evinnerligen upprepad mekanism, erbjudes oss under namn af
lyriska dikter.
Få skaldeverk hafva blifvit så lite förstådda som
Stagnelii. Sannt är visserligen att de i månget afseende äro
dunkla och vid första betraktandet otillgängliga, dock lönas en
allvarlig undersökning och ett eftertänksamt studium deraf
mer än tillräckligt genom de oförlikneliga skönheter som denna
poesi bär i sitt sköte. Man behöfver blott läsa sådana af
Stagnelii dikter som t. ex. Suckarnes myster, Vårsångerna,
Jorden, Andehviskning m. fl., för att blifva öfvertygad om
huru gedigen den poetiska kraft är som de mystiska idéerna
genom hans sköna lyriska framställning antaga. Andra t. ex.,
bland "Liljorna i Saron", Himmelen, Till Tron, m. fl. visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0114.html
