111 (Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864)

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. 1864 - Erik Johan Stagnelius af Fr. S. - Våren af Claës Joh. Ljungström - Riddar S:t Göran

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

huru intet förmått beröfva skalden den religiösa känsla, som
hvilar i hjertat mera än i fantasien och förståndet.

En af Stagnelii grundegenskaper är, att poesien hos
honom utgår från hans egen själ, hans eget väsende, hans tankelif
och hans rena, aldrig framtvungna känsla. Ville man af
en enda dikt lära att fatta denna känsla, eller lära känna
Stagnelius såsom lyriker under sin sista lifsperiod, då kan
man näppeligen välja någon mer passande, än den till
Norberg ställda tillegnan af "Liljorna i Saron", i hvilken
skaldens hela inre tillvarelse så rent och fullständigt afspeglas,
som det i en enskild lyrisk dikt kan ske.

Stagnelius har, hvad lätt låter förklara sig, aldrig varit
och torde näppeligen komma att någonsin blifva hvad man
kallar en populär skald. Hans liksom hvarje äkta skalds
poesi är icke en sommarväxt, den der lefver och försvinner
med den årstid under hvilken dess doftande och bjerta blommor
hänföra mängden till ynnest och bifall. Ett skaldenamn,
som under hela generationer och århundraden skall genomtränga
ett folks nationela medvetande, måste hafva en genialitet
i sina verk hvilka äro likasom en omedelbar utströmning
af folkets förädlade och förklarade ande. En sådan genialitet
hade i rik mån Erik Johan Stagnelius. Fr. S.

Våren.

Våren kommit. —
Förd på lätta,
Viga vingar
Lärkan sjunger
Nu sin solsång.
Drifvan smälter.
Och i dalen
Bäcken sorlar,
Hoppande kring
Sten och tufva.
Ur sin boja
Floden lossats.
Forssen brusar
Vild och modig,
Brinner af
Begär att komma
Åter till sin
Moders sköte.
Utaf vågens
Lena läppar
Nu ånyo
Stranden kysses.

Kölden intet mera mäktar,
Vintren redan upp till polen flytt,
Varmt kring nejden hvarje vinddrag fläktar,
Jorden sig i bruddrägt klär på nytt.

Sångarn på löfvad gren
Hoppar och qvittrar glad,
Anden i soligt bad
Lockar sin maka re’n.

Orren på tufvan står
Kuttrar sitt kärleksglam,
Tjädern vid furens stam
Kärleksblind spelet slår.

Dufvan i dunkel skog
Svarar sin såta vän,
Ärlan så lätt igen
Hoppar kring bondens plog.

Göken, som nyss här kom,
Glömmer för sång och vår
Bygga sitt bo i år,
Gal hela dagen om.

Trasten från granens topp
Sjunger i qvällens stund,
Unnar sig knappt en blund,
Sjunger förr’n sol går opp.

Utur den öppna knopp
Blomman slår ögat opp
Ser sig omkring och ler,
Fjäriln ur puppan gått
Glänsande vingar fått
Henne med tjusning ser.
Flickan vandrar i lund,
Tänker på sällt förbund,
Möter den hon har kär,
Rodnar liksom en ros,
Ville väl fly sin kos,
Brydd och förlägen är.

Icke ett löf nu rörs,
Insektens vingslag hörs,
Skogen står still och lyss
Huru bland gräs och strå
Ljusets strålar framgå
Gifvande kyss på kyss.

Festlig naturen står,
Hjerta mot hjerta slår,
Helig är stundens fest;
Jorden en brudsal är,
Solen ljuskronan der,
Kärleken ensam gäst.

Claës Joh. Ljungström.

Riddar S:t Göran.

Stockholms Storkyrka, fordom Bykyrkan kallad, den
äldsta och största blind hufvudstadens kyrkor, anlagd
samtidigt med staden, mellan åren 1260 och 1264,
har sannolikt i alla tider blifvit kallad S:t Nicolai
kyrka, ehuru ingen kan egentligen uppgifva, åt hvilket
af de flera helgonen med detta namn som kyrkan blifvit
invigd. Den Hel. Nicolaus är, som bekant, ryssarnes
skyddspatron, och det ser onekligen besynnerligt nog
ut, att förnämsta templet i den svenska hufvudstaden
skulle blifvit uppnämndt efter skyddshelgonet för
detta folk, hvilket redan i medeltiden hos oss
var lika illa anskrifvet, som alltjemt sedan,
och gemenligen betecknades med benämningen "the
omilde Rytzer"; men då man ihågkommer, att den
Hel. Nicolaus tillika var de sjöfarandes patron och
att Stockholm allt ifrån början var en sjöfart och
handel idkande ort, så blir alla skenbara anomalia
måhända lättare att förklara. Enligt andras åsigt
skall den Hel. Nicolaus af Myra uti Lycien varit
kyrkans skyddshelgon, enligt andra åter påfve Adrian
IV, hvilken före sin upphöjelse på S:t Petri Stol
hette Nicolaus af S:t Albans och varit påflig legat
i Sverige; enligt andra åter skall kyrkan hafva sitt
namn efter erkebiskop Nicolaus Hvit, som bevistade
hennes invigning år 1306. Möjligtvis kan kyrkan också
hafva blifvit uppnämnd efter det sista af påfven
kanoniserade svenska helgonet, den Hel. Nicolaus
af Skeninge, hvilken studerat i Paris och Orleans,
gjorde sig känd genom lefvernesbeskrifningar öfver
den Hel. Anna, den Hel. Brigitta och Ansgarius,
samt såsom biskop i
Linköping bannlyste både Sveriges och Norges konungar,
både Albrecht och Håkan. Denne Nicolaus är derjemte
författare af visan om nunnan Elisif i Riseberga och
Bernhard den Långe. Tvisten om kyrkans namnfader
är emellertid af ingen betydenhet, och säkert är,
att kyrkan, redan tidigt kallad S:t Nicolai, ännu i
dag bär detta namn. Hon var i äldre tider en ståtlig
byggnad, och synes på gamla teckningar af Stockholm
med ett åt den n. v. Slottsbacken långt utspringande
högchor, med en hög tornspira och liknande smala
spiror på alla de yttermuren stödjande kontreforterna,
så att hon företedde en praktfull, och det likaledes
med talrika torn och spiror prunkande slottet fullt
motsvarande, byggnad. Men redan i Gustaf Wasas tid,
år 1548 eller 1555, blef det halfrunda högchoret
borttaget och kyrkan ansenligt afkortad på längden,
hvilket skedde till vinnande af bättre utrymme för
slottsgrafven och uppfarten till slottet. Den höga
tornspiran nedtogs vid en stor reparation mellan åren
1736 och 1743, då kyrkan i stället fick sin nuvarande
osmakliga tornbyggnad och derjemte den med en latinsk
inskrift i gyllene bokstäfver prålande tafla, som nu
sitter på hennes åt Slottsbacken vända stympade gafvel
och hvilken innehåller en historik af hennes öden.

Den, som icke sett andra Guds hus än våra svenska
landskyrkor eller de mer moderna kyrkorna i flera
bland våra smärre städer och som första gången
inträder i S:t Nicolaikyrkan i Stockholm, finner
till och med ännu, att hon tillhör en högre ordning
af byggnadsverk än de nyssnämnda anspråkslösare

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/famijour/1864/0115.html

		Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 111 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|