Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 4. 1864
- Riddar S:t Göran
- Konungen och Postmästaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hos det fromma svenska folket; men framför alla andra
vördades han af den store riksföreståndaren Sten
Sture den äldre, som hade tagit den Hel. Georg till
sin förebild. När Sveahären tågade upp till slaget
på Brunkeberg, genom hvilket herr Sten och Sveriges
allmoge befriade fäderneslandet, hördes från de uppför
berget ryckande lederna "Sanct Örjans visa", inifrån
staden, på hvars tinnar och torn Stockholms fruer
och jungfruer bevittnade frihetskampen, besvarad af
munkarnes heliga sånger. Och när segern var vunnen,
beslöt herr Sten att uppsätta sitt skyddshelgons bild
uti dess chor i Stockholms storkyrka, och lyckan
stod honom bi äfven deruti, att han lyckades finna
en konstnär, som kunde värdigt utföra det stora
verket. Mästarens namn känna vi dock icke; han var
"en utländsk belätesnidare, från Andorff (Antwerpen)",
– så lyder allt hvad om honom blifvit antecknadt;
men bildverket stod år 1489 färdigt och insattes i
Sanct Örjans chor. Mästaren blef på rådhuskällaren
i Stockholm af en Sturens tjenare ihjälstucken med
en dart, "på det han icke något skönare beläte göra
måtte", säga några, ehuru andra mena, att någon
svartsjuka å mördarens sida här varit med i spelet;
men bilden, sedermera kallad "den store Örjanen",
har öfverleft katolicismens fall och, ehuru af
Gustaf Wasa flyttad ur choret år 1528, dock sedan
dess orubbad bibehållit sin plats vid Storkyrkans
Vårfrudörr, der den vid inträdet i kyrkan genast
faller i ögonen.
"Den store Örjanen" är ett ingalunda föraktligt
vittnesbörd om den sednare medeltidens konst i
det nordliga Europa och gifver derjemte ett tydligt
begrepp om den tidens vapenrustningar och drägter. Vår
teckning framställer den i trogen afbildning; riddaren
på sin goda häst, som lyfter sina framhofvar öfver
vidundret, medan lansen ligger splittrad under honom,
måttar åt draken det dödande hugget, och bakom
står jungfrun med händerna knäppta till bön för sin
räddares seger. Vandalismen och det vissa kyrkliga
nitet har förstört månget annat medeltidskonstverk
i våra kyrkor; detta har blifvit bibehållet i
fullkomligt oskadadt skick, och det står der derjemte
som ett slags minnesstod öfver hjelten, som rest det,
och öfver alla dem, som den 10 Okt. 1471
– – "stridde
och manneligen bidde
vid Stockholms by."
*
Konungen och Postmästaren.
Hösten 1863 var jag – som ingalunda identisk
med förf. tillegnat mig rättigheten till detta
subjektiva framträdande såsom delgifvare af denna
sannfärdiga berättelse – ute och reste, då jag på
aftonen efter en skakande dagsfärd anlände till den
stora byn eller lilla köpingen X..ås, jag vet i
sanning icke hvilkendera rangen den tillkommer,
emedan den icke, så vidt jag kan påminna mig,
stod upptagen i den geografi, jag i min ungdom
studerade. Lika godt! jag kom dit, styrde kosan efter
gästgifvaretaflans anvisning och begärde, sedan jag
lemnat min skakmachin, ett rum öfver natten. Det var
visserligen ännu så pass tidigt, att jag utan intrång
i min vanliga softid kunnat fortsätta resan ännu ett
håll, men som jag under det föregående varit nära
att köra omkull i en backe, vågade jag icke förtro
mitt dyrbara lif åt mörkrets farligheter, helst
den väg, som förestod mig, hade sina vådor äfven
midt på ljusa dagen. Ehuru temligen sent på hösten
var luften ännu så mild, att man med allt välbehag
kunde inandas den, hvarför jag öppnade ett fönster
under det jag spatserade öfver golfvet i mitt rum,
filosoferande öfver otrefnadens stationära tillhåll
på dessa ställen, der alla andra gästbesök äro af så
kort varaktighet.
I dessa djupsinniga betraktelser blef jag efter några
ögonblick störd af toner, hvilka på detta ställe
föreföllo mig lika öfverraskande som intressanta. Då
man i städerna knappast kan gå tvärt öfver en gata
eller in i ett hus utan att höra en polka eller en
vals, trummad på något närbefintligt piano, väntar man
sig icke att på ett ställe som detta höra Beethovens
sonate pathetique, utförd med ett vackert och rent
föredrag. Detta var dock hvad som hände mig. Jag
lyssnade en stund, men snart började en späd barnunge
från rummet inunder att höja sin stämma, hvarvid ett
missljud uppkom, som blef mig outhärdligt. Jag begaf
mig ut, ehuru det var mörkt, och tog de musikaliska
ljuden till kompass för den kurs jag styrde. Jag kom
till ett litet hus, lika obetydligt som de andra, och
satte mig på förstuguqvisten, som befanns derutanför,
samt lyssnade till tonerna under det jag betraktade
månan, som nu stack upp öfver de låga taken. Efter
sonatens slut blef det tyst. Jag satt qvar, i hopp
att den spelande skulle börja något nytt stycke,
då jag i stället fick se en ung man komma gående ur
huset. Aldrig hade månans bleka strimma kommit mig
bättre till pass, ty utom den hade visst ett stort
karambolage ägt rum i den lilla förstuguqvisten. Nu
kommo vi lyckligt förbi hvarandra på behörigt
afstånd, men finnande mig föranlåten att motivera en
apparition, som kanske kunde ådraga mig misstankar,
berättade jag af hvilken anledning jag befann mig här,
och frågade hvem som så vackert utfört den herrliga
kompositionen?
"Det var jag, som nyss spelade", svarade den
tillfrågade med en blyghet, som vore han okunnig om
sin egen skicklighet.
"Man väntar sig ej att få höra dylikt på en plats
som denna. Men ni är kanske resande här?"
"Nej, jag är folkskollärare på stället."
"Det måste vara föga tacksamt med en sådan talang."
"Hvarför det? Den skänker mig ofta förströelse och
vederqvickelse förutom den lilla vinning, den äfven
bereder mig."
Under det vi så talat hade den krokiga gatan, (för att
nyttja en mer storartad än sanningsenlig benämning)
hvilken vi fullföljt, öppnat utsigten öfver ett hus
i bakgrunden af det mörka perspektivet, hvilket,
med fem upplysta fönster i rad, utgjorde en verklig
glanspunkt i detsamma.
"Hvem bor der?" frågade jag min fångade bekantskap,
ty när man icke har annat att göra, blir man nyfiken.
"Postmästaren."
"Hvem är postmästare här?"
"En kapten v. Z..."
"Bevars! Det ser ut som han hade stor societet i
afton."
"Ja, der är bjudning, som det säges till ära för hans
fru, med anledning af Kongl. Majestäts med sista
posten bekantblifna resolution angående qvinnans
rättigheter att få bekläda vissa befattningar inom
post- och telegrafverket."
"Hvad skulle hans fru ha med det att göra, om jag får
fråga? Hvilken svaghet kung Karl än kan ha för könet
i allmänhet, har man dock aldrig hört att han lemnar
det något inflytande på sina offentliga handlingar,
hvarifrån jag förmodar att något undantag ej göres
för postmästarens i X..ås fru."
Den unge folkskolläraren skrattade och sade, att
jag missförstod hans mening, och att saken hängde
tillhopa på ett helt annat sätt, hvilket dock icke
kunde intressera mig."
"Hvarför icke? Allting blir af intresse, som
kan bidraga att förkorta tidens längd på en
gästgifvaregård, och jag prisar min lyckliga stjerna,
som förde er i min väg."
Smickrad, som det tycktes af denna lilla artighet,
svarade min unge bekante: "Ingenting skulle vara mig
kärare, än att kunna göra mig förtjent af ett sådant
bifall, men för att gå i grund med min berättelse
skulle jag kanske taga längre tid i anspråk än ni
skulle vilja skänka mig."
"Gör er inga skrupler i det afseendet, jag
ber! Qvällen är vacker, och ju längre ni vill skänka
mig ert sällskap, ju mera gör ni mig förbunden",
försäkrade jag.
"Ni är mycket artig", sade den unge skolläraren och
började sin berättelse, för hvars sanningsenlighet
jag lägger ansvaret på honom.
"År 1856 kom kapten X... hit. Det är en ärans
man. Enkel och rätt fram i ord och handling. Inom sin
familj och sitt hus är han den bästa och trefligaste
menniska man vill önska sig; glad och fryntlig i den
gamla tidens anda, samt godmodig och välvillig emot
hela verlden, utom då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0117.html
