Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. 1864 - Konungen och Postmästaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitter vid postluckan. Då är det som en vredenes
anda for i honom, och han surrar och brummar som
en broms i en tom butelj. Olycklig den som kommer
med ett bref utan frimärke och inte har sina jemna
tolf öre i handen! Då får han bereda sig på att bli
tilltvålad som en rekryt i ledet. Utan tvifvel har
det sina svårigheter för den som grånat i en tjenst,
hvilken, utom paradexercisen på mötesfältet under
ett par sommarmånader, lemnar snart sagdt full frihet
till det oberoende lifvets njutning, att sätta sig på
ett postkontor, för att sortera bref och expediera
väskor. I början var också den stackars kaptenen
alldeles olycklig. Föreståndaren för tjensten under
vacansen lemnade, af förtret att icke erhålla den,
orten ett par dagar efter den nye efterträdarens
ankomst och lemnade denne, helt obekant med dess
handhafvande, att reda sig så godt han kunde. I
sin nöd kallade han mig till hjelp vid den första
expeditionen. Det var ett kolorum på kontoret, som
jag aldrig förglömmer. Alla lösväskorna från trakten
strömmade till. De skulle öppnas och ransakas, allt
i största hast, men postmästarn kände ännu icke
nycklarne till dem. Han passade och han svor. En
var för liten, en för stor; en gick i låset, men
fastnade och stod icke till att få ut igen. Så gick
det gång efter annan, och vi hade femtio väskor
att öppna. Det var roligt må ni tro! Hvart strå af
hans gråsprängda lockar stod på ända. och han utbröt
med verklig pathos: "Är detta ett göra för en
militär? Fy f–! Ta mig tusan låg jag icke hellre, så
gammal jag är, i skansarne vid Sebastopol! Att gå mot
ryssen vore ett lekverk mot detta förb– spektaklet!"
Vi profvade och passade begge två, så att svetten stod
oss i pannan, då frun kom in på kontoret. "Hvad ska’
du göra här?" röt kaptenen. "Gå din väg, kära gumma,
ty jag har inte tid att se på dig en gång."
Utan att säga ett ord tog frun en knippa nycklar och
började passningsarbetet.
"Se så, för f–n. Ska’ du nu komma och öka oredan? De
fruntimren, de skola då lägga sig i allt, liksom
ingenting kunde ske dem förutan!" brummade kaptenen.
"Der har du en väska öppnad, och der en", sade frun
och räckte honom allt immerfort nya. Hon öppnade väl
sju, innan vi träffade den rätta nyckeln till en. Nu
blef det sourdine på kaptenens brumstämma, och frun
stannade qvar under hela postens expedierande.
Det var verkligen märkvärdigt att se med hvilken
snabb blick hon uppfattade gången af den minutiösa
expeditionen och hvilken ordning hon bringade
deri. Hon träffade nycklarne, som hade hon haft
en slagruta att följa; ordnade brefven efter deras
adressorter, karterade och paketerade dem så qvickt
och behändigt, som hade de varit trådnystan i hennes
sybord.
Som poskontoret är så litet, att underhållet åt en
kontorsskrifvare skulle blifva ganska känbart, har
frun åtagit sig den befattningen. Hvarje postdag är
hon sin man behjelplig på kontoret och då håller han
henne i verksamhet, men är posten väl afslutad, och
de åter befinna sig inom det husliga lifvets krets, då
är han, som jag redan haft nöjet anmärka, ett mönster
af ömhet och förekommande uppmärksamhet emot henne.
För ett par, tre år sedan började vi här bilda ett
skarpskyttesällskap, men då var det vår kapten
som fick lif i sig. Han blef som ung på nytt,
skrufvade upp mustacherna, rätade upp ryggen och
gaf sig ut ibland oss, för att lära oss exercisen
och handgreppen, samt kommendera oss vid våra
öfningar. När dessa inträffade på en postdag fick frun
sköta expeditionen på egen hand, och man påstår att
den aldrig gick raskare och bättre, än då. I spetsen
för vår lilla trupp deremot rörde sig den gamle
kaptenen med sina gråa lockar så käckt och lifligt,
som fisken i vattnet. Det syntes att han kände sig
som i sitt element och att hjertat hängde qvar vid
det gamla yrket.
Nu träffade det sig så, att konungen, som var ute och
reste, blef ett par mil härifrån hindrad i sin väg af
ett inträffadt vattenflöde, som förstörde en bro,
hvilken skulle passeras, hvarför han i hast beslöt
att taga vägen hitåt, på det han till utsatt tid
måtte hinna till stationen för
ångfartyget, som väntade honom och med hvilket han skulle
fortsätta resan till hufvudstaden. Han anlände,
utan att man hade någon kunskap derom. Vi voro just
ute och exercerade, under vår kaptens anförande,
vid hans ankomst. Vår exercisplats låg tätt utmed
vägen, så att konungen ej kunde undvika att blifva oss
varse. Han befallde kusken att stanna och tillfrågade
en gammal afskedad underofficer, som i detsamma kom
gående, hvad våra militära öfningar hade att betyda.
"Det är skarpskyttar", svarade denne och tillade: "Den
tokenskapen har nu kommit på våra pojkar, att de vilja
leka soldat, hvareviga en, huru gamla de än äro."
Konungen frågade vidare hvem som anförde dem, hvarpå
han svarade: "Det gör kapten, vår nådi’ postmästare,
som blifvit ung på nytt, sedan den leken började."
"Har han tid med sådant? Eller är det kanske icke
postdag här i dag?"
"Jo vasserra! I dag går stora posten, men det sköter
frun om och derför kan postmästarn gerna vara ute
och exersera."
Härpå svarade konungen ingenting, utan steg ur vagnen
och frågade hvar postkontoret var. Underofficeren
visade honom dit. Han knackade på luckan och begärde
att få tala med postmästarn. Frun, som icke ville låta
en förnäm främling (hvilket hon lätt kunde förstå att
hon här hade för sig) veta, att hon bestred tjensten
utan sin man, och som hade ett mycket godt och artigt
sätt mot alla, sade att det var omöjligt, emedan han
nu höll på att expediera posten, men frågade hans
ärende.
"Att efterhöra ett rekommenderadt bref."
"Till hvem?"
"Till kapten Frisk."
"Något sådant finnes icke."
"Det måste finnas. Jag vill tala med postmästarn."
"Det låter sig verkligen icke göra. Postreglorna
äro ganska bestämda i det afseendet, och ålägger
honom inga förbindelser i sådant fall under postens
expedierande. Jag har gjort mer än pligten kräfver, då
jag öppnat för er, men jag såg att ni var resande och
ville som sådan tjena er. Att det efterfrågade brefvet
icke finnes, derpå ber jag er vara fullkomligt viss
och kan vidare ingenting göra." Hvarpå hon igenstängde
luckan.
Man vill påstå att Hans Majestät hviskade i mustachen:
"Det var f– till fru!" men huru man fått veta det
kan jag icke begripa. Det vissa är dock att fru
kaptenskan, som såg främlingen dröja ett ögonblick,
liksom för att besinna sig, ånyo öppnade luckan
och sade: "Ännu en sak kan jag göra för er, nemligen
förfråga om, då det omtalade brefvet anländer, det
skall qvarligga eller ni behagar uppgifva hvart det
skall sändas?"
"Låt det qvarligga!" – sade konungen och kom bort
till oss, der vi stodo som bäst i exercisen. Han gick
rakt till postmästarn och sade: – "Hur sköter ni er
tjenst?"
– "Hvad behagas?" – sade kaptenen – "Hvem
har något att anmärka?"
– "Det har jag".
– "Hvad? Och i hvilket afseende, om jag får fråga?"
– "Jag kommer från postkontoret, der man lemnat
mig oriktiga, eller rättare osannfärdiga uppgifter."
– "Det är omöjligt, ta mig f– är det så!
Eller med hvem har ni väl talat?"
– "Med ett fruntimmer, som jag förmodar är er fru."
– "Då har ni, på heder och ära, fått rätta
besked. "Derom kan ni vara fullt förvissad."
– "Ni är f– så säker, min herre, men jag råder
er att icke motsäga mig!" – sade konungen och
antog en så stolt och vördnadsbjudande hållning,
att man tyckte sig se majestätet genom den civila
rocken. Vi kände alla liksom tryckningen af
en hemlig kraft och förstodo att vi hade en mäktig
herre för oss. Endast kaptenen visade sig
stålsatt för inflytandet deraf och sade,
utan att låta märka någon försagdhet:
– "Var god och säg mig hvari den vilseledande
uppgiften skulle bestå, öfver hvilken ni beklagar er!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
