Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 4. 1864
- "Gamla minnen" af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att öfvertyga oss, det vår sällhet var verklig
och ... vi logo mot denna verklighet.
Han höll min hand sluten i sin; mekaniskt drog han
den ring från mitt finger, som min far skänkte mig på
min komfirmationsdag. Då han åter ville påsätta den,
hviskade jag:
"Behåll ringen, till ett minne af denna stund,
eftersom den är den enda småsak, hvilken för mig har
något synnerligt värde. Må vår kärlek likna diamantens
i renhet och varaktighet!"
"Ja, må vår kärlek likna den i renhet och styrka
... men varmare ..." svarade han leende, och tryckte
en eldig kyss på mina läppar.
*
Mitt val af make behagade dock icke min far; han
nekade helt tvärt att lemna sitt samtycke till
vår förening, talande om min fästmans fattigdom och
oförmåga att, som lönlös häradshöfding, kunna försörja
en familj. Jag svarade härpå: att det visserligen
vore sannt det min fästman saknade förmögenhet, men
han hade hvad som vore långt bättre: arbetsförmåga
och skicklighet. Till allt detta skakade min far
blott på hufvudet.
Med ett bortskämdt barns hela häftighet, som ovandt
vid att någon önskan kunde röna ett så afgjordt
motstånd, började jag gråta och förtvifla. Mina
rödgråtna och bedjande ögon bevekte honom till slut,
så att han utbrast:
"I Guds namn, barn ... jag ger efter ... må du få din
vilja fram! Det var blott omtanka för ditt eget bästa,
som gjorde mig så obeveklig för din önskan ... Jag
hade hoppats se din framtid bättre betryggad, än som
nu blir fallet. Din käre Erik, i all ära, så tror
jag icke ..."
"Annat än han skall blifva den mest tacksamme, lydige
och kärleksfulle son pappa kan önska sig", afbröt
jag höljande honom med kyssar och till hälften rädd,
att han skulle återtaga sitt gifna samtycke.
"Pappa talar så mycket om rikedom", tillade
jag skämtande, "nåväl, är då icke jag en rik
arftagerska? men", tillade jag allvarsammare, "må den
tiden vara rätt långt aflägsen, då jag i verkligheten
tillträder någon förmögenhet! För resten kan jag heligt
försäkra, att jag vid Eriks sida föredrager fattigdom
och försakelse, än skild från honom vällefnad och
nöjen."
Min far omfamnade mig hjertligt, kallade mig för en
barnslig och svärmande toka, och syntes nu nästan
lika lycklig, som jag sjelf.
Derpå skyndade jag till min mor, för att gifva henne
del af denna glada och fröjdefulla nyhet.
En mor ser alltid mera på sina barns inre lycka,
än på yttre fördelar – hon dömer med hjertat och ej
med det resonerande förståndet. Så också här. Jag hade
icke allenast haft en öm förtrogen till mina bekymmer,
utan äfven en ifrig förespråkerska hos min far.
Hvad Erik beträffar, var han känd som en ganska
framstående ung man. Han var icke bosatt i min
födelsestad, utan blott på besök hos några slägtingar,
med hvilka jag dagligen var tillsammans; och på detta
sätt underhölls det häftiga intryck jag erfor, redan
ifrån första stunden jag såg honom.
Väl spordes en och annan hviskning om, att han
i Upsala och Stockholm lefvat ett nog gladt och
öfverdådigt lif; likväl var det endast lösa
förmodanden, och ingen lyssnade egentligen
härtill. För öfrigt motsade hans exemplariska
uppförande alla dylika förklenande omdömen. I mitt
hjerta hade han dessutom vunnit en så säker plats,
att icke någonting hade kunnat förjaga honom derutur.
I största hast skref jag en biljett, som kallade Erik
hem. Han kom ögonblickligen.
Öfvergången från tvifvel och ångest var så
ljuf ... den hade, om möjligt, lärt oss i ännu
högre grad värdera vår sällhet.
Ingenting i verlden kunde nu åtskilja oss, vi ansågo
oss som de lyckligaste varelser under solen ...
Vårt bröllop utsattes till ett halft år
derefter. Småningom nalkades denna tidpunkt. Min fars
lynne hade de sednaste månaderna varit oroligt och dystert.
Förgäfves frågade jag efter orsaken – han svarade, det han
hvarken vore sjuk eller misslynt. Ibland, när han
icke trodde sig vara observerad, betraktade han mig
med ett uttryck, som förorsakade mig den oroligaste
hjertklappning. Hvad var å färde?
Som mina frågor tycktes besvära mina föräldrar,
upphörde jag slutligen dermed, men min oro stillades
icke härigenom ... Jag blef rof för en ångest,
hvilken jag hvarken kunde ge form eller namn.
Straxt efter vår förlofning hade Erik rest till
Jönköping, men hade under tiden gjort oss flera korta
besök. Emellertid brefvexlade vi flitigt, likväl
kom jag dock aldrig att vidröra den förstämning som
herrskade i hemmet. Min käraste sysselsättning hade
blifvit att med all ifver arbeta på min utstyrsel,
och Erik började i sina bref redan tala om lysningens
uttagande och bröllopsdagens bestämmande.
Så stodo sakerna, då en dag min fars dystra lynne
var märkbarare än någonsin.
Efter middagen drog han sig tillbaka på sitt
arbetsrum, dit min mor snart följde honom. Jag märkte
tydligt, att någonting ledsammare än vanligt var å
färde. Ovisshetens qval kunde jag ej längre fördraga
... I afsigt att bedja dem icke utesluta mig ur deras
förtroende, att säga dem det jag vore beredd på allt,
nalkades jag dörren ... men den var tillriglad.
Det dröjde dock icke länge innan jag hörde min mors
lätta steg. Jag sprang upp och kastade mig snyftande
i hennes armar.
"Barn, du vet då redan ..."
"Jag vet blott att mina föräldrar uteslutit mig ur
sitt förtroende, och att jag lider vid att ej få dela
deras sorg och smärta", utropade jag ömt förebrående.
"Icke uteslutit min Lovisa, men det hade ju kunnat
vara möjligt, att vi icke behöft göra en nu nödvändig
bekännelse ... Din far är utan räddning ruinerad
... han måste göra cession." Hennes röst var
halfqväfd af tårar.
"Min aning besannas således", svarade jag med lättadt
hjerta; "ty jag vet icke hvad för många rysliga
föreställningar min fantasi skapat under de sednaste
timmar, som föregick detta meddelande."
"Du förstår hvad din far måste lida", hviskade hon sakta.
"Låt oss skynda till honom", utropade jag och ilade
i samma ögonblick till hans sida.
Min far satt framför skrifbordet, en mängd papper
lågo kringströdda, och han skref med brådskande
ifver. Jag betraktade honom några sekunder, innan
han kastade bort pennan och vände sig till mig. Hans
kinder voro askfärgade, pannan hade rodnat under
tankarnas tyngd, som arbetade derinne.
"Mitt barn, min stackars Lovisa", sade han och öppnade
sin famn, i hvilken jag ångestfullt kastade mig. –
"Stunden är kommen, då jag icke längre kan dölja för
dig, att mina affärer äro förstörda. I morgon skall
hela staden känna vår olycka. Redan för ett år sedan
började jag göra betydliga förluster. Tvänne hus i
Marseille, med hvilka jag haft vidlyftiga affärer,
hafva i dessa dagar gjort cession ... i dag på
morgonen erhöll jag bref härom ... till följe häraf
måste jag i morgon inställa mina betalningar ..."
Hans stämma var bruten och ögonen fuktades.
Min mor talade många tröstfulla ord. Hon talade om
den tacksamhet de borde känna för den ostörda lycka,
som så länge varit oss beskärd, och huru orätt det
vore, att så uteslutande fästa sitt hjerta vid det
timliga goda, att man i pröfningens stund modlöst
skulle duka under.
"Ack", utbrast min far. "Det är ej för egen del,
som mitt bröst sammanpressas. Jag sörjer blott öfver
den bekymmersfulla framtid, som väntar er, och för
de många olyckliga, hvilka komma att lida genom vårt
fall. Jag tycker mig redan kunna höra deras suckar
och se deras tårar!"
Åter talade min mor tröstens ord. Talade om den
samvetsgranna redlighet, som alltid utmärkt alla hans
handlingar. Allt mera lugnad och tröstad hörde han på
henne. Men natten var lång, och ingen af oss tänkte
på att gå till hvila.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0122.html
