Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. 1864 - "Gamla minnen" af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Morgondagen kom ... denna för framtiden så
betydelsefulla dag var slutligen öfverstånden.
Så fort jag förmådde skref jag till min fästman om
den sorgliga utsigt, hvilken för tillfället gjorde
vår förening omöjlig. Sjelf nästan tröstlös, sökte
jag intala honom mod och förtröstan på framtiden.
Huru längtade jag icke efter hans svar. En
afton hade jag dragit mig tillbaka i det lilla
kabinettet, som allt sedan min förlofning varit mitt
älsklingsrum. Eftertänksam satt jag på soffan. Hvilka
förändringar hade ej inträffat den sednaste veckan,
huru allvarligt började icke nu mitt lif att gestalta
sig, huru förändrade mina egna tankar och åsigter.
En af våra tjenare inkom då och lemnade mig ett bref.
Jag igenkände Eriks handstil. Kuvertet innelöt något
hårdt ... mitt afstadnade hjertas slag sade mig
brefvets innehåll, utan att jag behöfde genomläsa
detsamma. Förseglingen bröts ... jag misstog mig
icke: min första gåfva blixtrade emot mig.
Med konvulsivisk häftighet fattade jag ringen. I min
harmfulla smärta, hade jag velat kasta den långt
bort ... hade jag velat krossa den under mina
fötter.
Huru länge jag satt så förstenad och tillintetgjord,
betraktande den återsända trohetspanten, vet jag icke
... Jag vet blott, att jag småningom uppvaknade från
alla mina sköna framtidsdrömmar, och huru jag utan
illusioner började tänka på den nakna och hopplösa
verkligheten. Förbittringen gaf vika för den lugna
eftertankan. Jag ihågkom den stunds högtidlighetsfulla
betydelse, då min far välsignande gaf mig den nu
tillbakasända ringen, och jag försökte rusta mig
med mod och fattning att kunna bära hvarje pröfning,
som den högste behagade pålägga mig.
I den matta halfdager, som föregår våra korta
sommarnätter, började jag läsa den smärtande
skrifvelsen, hvilken bland annat innehöll:
"Älskade ... i det jag afsäger mig rättigheten att
äga dig, afsäger jag mig all verklig lycka. Vår
ömsesidiga kärlek har förädlat hela min varelse,
och dock måste jag försaka den största sällhet,
den renaste och ljufvaste känsla jag någonsin egt.
Ehuru ung, ha dock stormande passioner rasat i min
själ ... jag vet och känner att i din närhet skulle
de ha blifvit söfda till ro och förskingrade. Men,
för mig finnes ej något hopp på framtiden, emedan mitt
öfverdådiga lefnadssätt inkastade mig i vinglerier och
mina skulder äro betydliga. Fordringsägarne ha blott
afhållits från att lagligen söka mig, genom vissheten
det jag stod i begrepp att göra ett rikt parti.
Då du emottager detta bref har jag, för att undvika de
obehagligheter, som vänta, lemnat fäderneslandet. Jag
reser till Hamburg, der jag hoppas få en fördelaktig
plats" ...
Nu föll brefvet ur min darrande hand, det svartnade
för mina ögon, och jag sjönk medvetslöst ned mot
soffkuddarne.
Då jag återvaknade till medvetande, låg jag i min
säng och omgafs af mina bekymrade föräldrar.
Att ej för mycket oroa dem, sökte jag till någon
del dölja min djupa förtviflan. Jag glömde, att
den brutna förbindelsen beröfvade mig all tanke på
framtida sällhet, för vissheten att den jag älskade
var olycklig, flyende, kanske förföljd ...
Huru långsamma och dystra förgingo ej hädanefter
dagarne, under hvilka jag hjelpte min mor att anordna
vår hädanefter så anspråkslösa bostad.
Från Erik erhöll jag ingen underrättelse. Man talade
väl omkring mig, öfver det tvetydiga sätt, hvarpå
han begifvit sig utrikes, men man var dock så försynt
att ej direkte säga någonting derom till mig.
Ett år hade förgått, sedan ofvan beskrifna
skickelsedigra tider.
Min far hade börjat en kommissionshandel, hvarigenom
vi hade en tarflig utkomst. Vi lefde i stilla
indragenhet, och få voro de vänner, som uppsökte oss.
Genom några bekanta blef jag tillbjuden en
fördelaktig plats på landet, som sällskap till en
rik brukspatronsenka, fru Holm.
Jag ville ej antaga tillbudet, ty mina föräldrar
behöfde mig så väl. Men de återigen blefvo förtjusta
öfver det ombyte på vistelseort som tillbjöds mig,
och försäkrade att mina bleka kinder sqvallrade om
behofvet att inandas landtluft.
För att göra dem till viljes, antog jag således
förslaget, och kom blott sällan på korta besök
till hemmet. Hos fru Holm qvarstannade jag i fem
år. Orsaken hvarför jag ej förr återvände till mina
föräldrar var, att Erik, redan efter tvänne års
bortovaro, flyttade till en egendom ej långt från
G–. Han var då gift med en ganska rik flicka ifrån
Hamburg. Hans embetsmannabana var naturligtvis stängd,
men sedan han betalat sina fordringsägare, hade han
nog småningom återvunnit allmän aktning, såvida han
icke börjat föra ett öfverdådigt lefnadssätt och
störtat sig i oädla förströelser. Detta smärtade mig
djupt; ty ännu älskades han af mig, och jag bäfvade
för ett tillfälligt sammanträffande.
Emellertid insjuknade plötsligt min far. Genast vid
underrättelsen härom skyndade jag hem, och kom blott,
för att emottaga hans sista farväl, och för att se
honom dö.
Min mor, som en längre tid varit sjuklig, hade,
under de dagar hon vakat öfver min far, ådragit sig
en allvarsam förkylning, hvarför hon, kort före hans
begrafning, insjuknade i en svår och häftig feber.
Hvilka sorgliga månader följde ej nu! Till en början
trodde jag mig äfvenledes förlora min mor ... och
äfven sedan verklig fara upphört, tillfrisknade hon
blott helt långsamt.
Genom en gammal vän, som ofta besökte oss, hörde jag
att Eriks affärer började blifva mycket intrasslade,
och att det kommit derhän, att han varit tvungen
sälja sin vackra egendom, och att han nu icke ens
kunde honorera en revers på 200 rdr, för hvilken
han hotades med bysättningsutslag. Jag gjorde mig
närmare underrättad ... det fanns ingen öfverdrift
i berättelsen.
Full af oro började jag öfvertänka, om jag ej på
något sätt kunde skydda honom för den skandal som
hotade. Våra små tillgångar voro nästan slut; äfven af
de årsbesparingar jag lyckats göra, var icke mycket
öfver. Genom ofvan omtalade vän lyckades jag dock
sälja min ring, hvilket var det enda värdefulla jag
hade sedan fordna tider: infriade förbindelsen och
i det jag sände den öfverkorsad till Erik, lät jag
honom veta, att en bekant, som intresserade sig för
hans välgång, gjort denna lilla tjenst.
Emellertid funderade jag allvarligt på att afflytta
från G– till en liten stad, som blott låg en half mil
från den egendom, der jag konditionerat, och hvarest
jag funderade på att inrätta en liten kramhandel. Fru
Holm, som intresserade sig för min fortkomst,
lånade mig ett litet kapital. Härigenom blef jag
småningom i stånd, att arbeta oss till ett visst
välstånd. Desslikes hade jag den glädjen erfara,
det Erik, sedan han sålt den stora egendomen och
hans affärer blifvit ordnade, arrenderade för det
lilla öfverblifna kapitalet ett mindre landtställe,
som han skötte med omtanka och flit; helt och hållet
egnande sig åt sin familj.
Min mor tillfrisknade icke helt och hållet efter sin
svåra sjukdom, och redan tvänne år efter vår flyttning
till W– begret jag hennes förlust.
Huru ensam och öfvergifven kände jag mig ej hädanefter
... med ingen kunde jag samtala om hvad som låg mig
på hjertat.
En dag, då jag mer än vanligt nedtyngdes af mina
sorger, erhöll jag ett litet paket. Helt förströdd
bröt jag detsamma. Döm om min förvåning, ja,
min glädje, då jag öppnade en liten ask, och min
confirmationsgåfva liksom smålog emot mig.
Jag helsade och kysste den, som en kär
förtrogen. Ingen skrifven rad fanns, hvarifrån jag
kunde hemta någon upplysning ... men mitt hjerta hade
en aning, som uppfyllde det med en sorts sällhet.
Sedan denna tid daterar sig min rings underbara
förmåga, och då allt för smärtsamma hågkomster hopa
sig i min själ, behöfver jag blott kasta en blick på
densamma, för att känna mig lugnad och tröstad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
