Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. 1864 - Egendomstvisten af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försorg om. Vi voro sju syskon, då jag bara har
tvänne flickor, hvilka väl, med Guds hjelp, skola
finna sin brödföda på denna egendom, äfven om jag
skulle tillåta mig några fantasier på trädgården. Det
är dessutom till stor del för flickornas skull,
som jag gör det. Intresse för blomsterodling och
trädgårdsskötsel är både nyttigt och angenämt för
unga qvinnor på landet; det ger dem en treflig
sysselsättning och lifvar dem till verksamhet på
samma gång som det väcker deras sinne för skaparns
godhet i naturens verk och bildar deras smak för en
oskyldig och ädel prydlighet och skönhet."
De som så talade voro bror och syster. Den förre
herr Gustaf Frank, den andra mamsell Vendela af
samma namn. Deras respektiva personligheter liksom
deras öden hafva ingenting af framstående intresse
att bjuda läsaren på. De hafva längesedan passerat
den ålder då hjertat låter sig fängslas i kärlekens
band; deras lif hafva inga romaner mera att dikta;
de stå midt i lifvets prosa och betrakta verlden med
erfarenhetens nyktra blickar, hvarför vi kanske med
aktningsfull tystnad borde lemna dem åsido. Men vill
man nysta härfvan får man icke som öfverflödigt anse
det redskap hvarpå hon skall hvila och hvars armar
skola svänga henne efter vår viljas mål. Alltså,
vi hafva ännu några ord om dem att tillägga.
Herr Frank ägde inga titlar. Han var rätt och slätt
herre till Graningeholm och lät icke ens heller kalla
sig patron. Han hade i ungdomen studerat och tagit
kameraln, men sedan slagit sig på landtbruk, för att
efter fadrens död kunna blifva vid den gård, som sett
honom födas och uppväxa. Sedan förutnämnde händelse
inträffat, hade han löst sina sex systrars lotter i
egendomen till sig. Aldrig torde någon arfdelning
hafva tillgått mera samvetsgrannt och liberalt än
denna, och aldrig torde någon broder vid ett sådant
tillfälle varit mera mån om att se sina systrar deras
rätt till godo, än här skett.
Genom arbetsamhet, drift och ett förbättradt jordbruk
hade Frank sedan några år kommit till den lyckliga
ståndpunkt, i ekonomiskt afseende, att han kunde
tillfredsställa den smak vi hört honom äga. För flera
år sedan hade han förlorat en hustru, som han älskat
med den ömhet, att han icke åt någon annan ville
inrymma en plats i sitt hjerta bredvid den som hon
der intagit, hvarför han tog sin enda ogifta syster,
Vendela, till sig för att dela sin ensamhet och vårda
hans tvänne små döttrar. Det behöfver icke sägas, att
den som visat sig en god broder och en öm, trofast
make äfven skulle vara en kärleks- och omsorgsfull
fader.
Då han vände tillbaka med sin syster från
trädgården, stannade han på trappan till den
vackra hufvudbyggnaden, som hans far låtit uppföra,
och såg fram åt gården emot tvänne der ankommande
ryttarinnor. Det var hans bägge döttrar, Gerda och
Linea, den ena sexton, den andra femton år. De voro
båda vackra, den ena mörk och den andra ljus, och togo
sig synnerligen väl ut i sina svartgröna riddrägter
och plymacherade hattar.
"Hur har ridten gått?" frågade fadren, i det han gick
emot dem.
"Bra!" svarade Gerda, som, kastande armen öfver hans
axel, hoppade lätt som en fogel ur sadeln, "Freja tog
sig bara det orådet att skygga vid det ett litet barn
sprang upp ur diket tätt bredvid henne."
"Och du, föll du af?"
"Åh, visst inte!" skrattade Gerda. "Jag behöfde
bara tala vid henne, så blef hon som ett lam. Det är
förunderligt hvad Freja har för ett godt förstånd! Det
är alldeles som begrepe hon hvad jag säger henne."
"Och hvad sade du henne då?" frågade fadren leende.
"Hvad jag sade?. Jag skämde ut henne och sade att
hon burit sig illa åt och att jag inte vill tycka
om en häst, som är så dum och skyggar der ingen fara
är. Och vet pappa, att hon riktigt hängde på hufvudet
och såg flat ut."
Frank skrattade och lemnade sin beundran åt det
kloka djuret. Linea hemtade bröd och sockerbitar
att traktera det, jemte sin icke mindre berömvärde
Skade.
Då detta var gjordt och systrarne ömsat drägt,
samlades familjen i det så kallade hvardagsförmaket,
der de knappast hunnit slå sig ned vid
tébordet, innan posten anlände. Medan den islagna
tékoppen svalnade öppnade Frank väskan och genomsåg
dess innehåll. Utom af de vanliga tidningarne
bestod det blott af ett enda bref, och det af en
helt främmande hand. Frank bröt det och läste. Hans
anletsdrag stelnade derunder, såsom af en krampaktig
köntraktion och han blef sittande med brefvet öppet
i handen, också långt efter det hans öga upphört
att vara fästadt derpå. Alla betraktade honom, men
ingen vågade fråga, tills Gerda slutligen grep sig
an och sade: "Pappa lilla, hur är det? Var det en
ledsam underrättelse? Du ser så misslynt ut. Ditt té
kallnar."
"Låt det kallna!" sade Frank med en underlig
pressning i rösten, steg upp och började spatsera
öfver golfvet.
Faster Vendela följde honom med oroliga
blickar. Flickorna sågo än på henne, än på hvarandra,
än på fadren. Slutligen lemnade denne rummet.
"Aldrig har jag sett pappa sådan!" sade Gerda. "Jag
måste veta hvad det är!" Och hon sprang ifrån bordet
och emot dörren.
"Gerda lilla, stanna här! När pappa vill ge oss
del af den olycka, som detta bref tycktes innebära,
gör han det nog otillfrågad. Intill dess skulle din
otålighet bara besvära honom", sade fastern.
Gerda stannade vid ett fönster och snyftade i sin
näsduk.
"Söta faster, hvad kan det vara?" frågade Linea, och
flyttade sig närmare denna. "Kunde någon kär vän till
pappa vara död, eller? ... ja säkert! Nu träffade
jag på det! Säkert har den stora reqvisitionen på
blomster- och andra växter som pappa gjort från
Hamburg gått förlorad. Hvad annat hade kunnat göra
honom så nedstämd? Han har så mycket glädt sig åt
dess ankomst."
Faster Vendela såg tviflande ut, men lät flickorna
fara fort i sina gissningar.
Slutligen återkom fadren. Hans ansigte var lugnt,
men allvarsamt. Han satte sig åter till tébordet och
tog sin kopp.
"Det der är alldeles kallt", sade faster Vendela. "Låt
mig få slå i annat! Det är ännu varmt på téköket."
"Jag behöfver förr det som kyler, än värmer. Men jag
märker att ni se helt oroliga ut, mina vänner. Det
gör mig ondt att icke kunna stilla er oro."
"Säg oss blott hvad det är och låt oss få gråta
med dig, om det ej kan bli för bättre, så äro vi
nöjda!" bad Gerda.
"Nå väl, mina barn och min kära syster, det skulle
tjena till intet att dölja den olycka som hotar
oss. Man vill bestrida oss rättigheten att längre bo
och vistas här eller, med andra ord, mig ägorätten
till denna egendom."
"Hvad vill det säga?" frågade faster Vendela." "Derom
måtte väl aldrig kunna bli tu tal!"
"Detta bref innehåller en annan mening", sade hr
Frank, framtog det omtalade brefvet och läste:
Högädle herr Gustaf Frank.
Då säteriet Graningeholm, med underlydande hemman,
hvilket af min herre för närvarande innehafves,
år 1787 blifvit mot en summa, stor 12,500 rdr
(säger tolftusen femhundrade rdr) af aflidne herr
Konrad Filip Gyllenspann, öfverste-löjtnant vid
kongl. Upplands regemente, till fältkamreraren
herr Svante Gustaf Frank bortförpaktadt på 50 (säger
femtio) år, och denna tid längesedan är tilländalupen:
alltså uppmanas min herre vänligen att bestyrka sin
fortfarande ägorätt till egendomen genom lagfaret
köpebref derå, eller också densamma godvilligt afstå
till undertecknad, enda qvarlefvande arfvingen efter
den nu på manliga sidan utgångna Gyllenspannska
slägten, såvida rättegång derom vill undvikas.
Med all estime
Thure Axel v. Striechgarden,
f. d. major vid kongl. X... regemente,
riddare af kongl. svärdsorden.
Steninge, 4 April 1858.
"Hvad vill detta säga?" sade mamsell Vendela. "Har
icke du löst oss, sex systrar, ut ur egendomen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
