Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 123 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. 1864 - Egendomstvisten af Sophie Bolander

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hundratusen riksdaler? Då måtte du väl också
hafva köpt den? Och tillräckligt dyrt, vill jag tro!"

"Det kan så tyckas, men enligt anförda förhållanden
tillhörde oss icke den gård jag sålunda köpt."

"Af allt det här förstår jag icke ett enda ord,
vet pappa", sade Gerda.

"Förhållandet är i korthet detta, att före 1809
hörde det till adelns privilegier att uteslutande
få besitta säteriegendom. För att vid behof af
penningar kunna göra sig af med sådane egendomar
äfven till ofrälsemän, då inga privilegierade köpare
förefunnos, skedde sådant genom så kallad förpantning,
då förpantningssumman gemenligen fullt svarade mot
egendomens dåvarande värde, hvarigenom förpantaren
vanligen betraktade egendomen såsom sin och dervid
fått förblifva. Att min farfar, den åberopade
fältkamreraren Svante Gustaf Frank, på sådant sätt
bekommit denna egendom, påminner jag mig ganska väl
hafva hört min far omtala, men utan att hvarken för
sig eller sina barn betvifla den rätt, som man nu
vill göra mig stridig."

"Och nu skulle pappa lemna detta vackra ställe med
orangerierna och blommorna och trädgården, som pappa
tycker så mycket om?" sade Linea.

"Möjligt, dock vill jag protestera
deremot. Domstolarne få sedan afgöra."

"Du ämnar då underkasta dig en rättegång?" frågade
systern.

"Sakens moraliska rätt och den pligtiga omtankan för
min egen och mina barns ekonomiska ställning fordra
det."

"Och säg äfven dina syskons! Ty ingenting vore
väl billigare än att du hos dem, hvars andelar i
egendomen du efter så oegennyttiga grunder betalat,
söker någon ersättning, om du verkligen så oskyldigt
får vidkännas den förlust, hvarmed man hotar dig."

"Frukta inte, kära syster! För att komma till ett
sådant resultat, hvilket dock alltid torde bli
äfventyrligt, skulle jag kasta mig in i juridiska
strider med dig och mina fem svågrar, jag skulle störa
den frid och de goda förhållanden som nu råda inom
vår slägt och, ifrån vänner, göra dem till fiender
mot mig, och kanske äfven mina barn. Jag skulle i
bästa fall lyckas afhända er en förmögenhet, som ni
äger med lika god rätt som jag anser mig äga min, och
således mångdubbla verkningarne af den orättvisa öfver
hvilken jag sjelf beklagar mig. Och dertill skulle du
tro mig i stånd? Nej, hedern är bättre än penningar
och förlorad vänskap kan inga ägodelar ersätta."

Faster Vendela såg på sin bror med ett par ögon,
genom hvars tårar den innerligaste kärlek och varmaste
beundran lyste. "Du är dig alltid lik, Gustaf, och
jag kan icke tro att en rättvis Gud skulle tillstädja
att det ginge dig illa."

"Det kan jag icke heller tro!" sade Linea.

"Det finnes ju lagar och domare för att hålla
rättvisan vid makt, inte kunna de tillåta att pappa
skulle lida en sådan oförrätt? Hvartill skulle de då
gagna? Fy! jag skulle förakta dem!"

"Det är endast oförståndet, som talar så stolta ord,
mitt kära barn. Akta dig att uttala ett omdöme utan
noggrann pröfning, om du ej vill göra dig orättvis
eller löjlig. Lagen måste stå öfver personen, och dess
tolkare öfver alla konsiderationer. Emellertid, låtom
oss icke oroa oss i förtid, utan med lugn afbida
händelsernas utgång. Det tjenar till ingenting att
taga sorgen på förskott, men väl att genom förtröstan
och undergifvenhet för en högre styresmakt bereda
sig att med ståndaktighet bära den, då den kommer."

Sådana voro de läror Frank gaf sina döttrar, och dem
han sjelf ställde sig till efterföljd. Från denna
dag talade han så litet som möjligt om den hotande
faran, och hände det någon gång, var det med en mans
fasta mod, som af ett lidet nederlag gör planen till
kommande segrar. Med den sjelfbeherrskning, hvaraf
endast kraftfulla och ädla karakterer äro mäktiga,
undertryckte han hvarje yttrande af bekymmer och oro,
och då stunder inträffade, hvilka alltför mycket
upprörde dem, och hvilka han fruktade skulle, såsom
stormen i hafvet, blotta undervattensklippan som
lugnet döljer, sökte
han ensligheten, för att icke störa den glädje,
hvaraf han så gerna såg de sina njuta.

II.

Efter några dagars förlopp anlände den omtalade
reqvisitionen af växter från Hamburg.

Frank hade tagit för grundsats, rörande sina döttrar,
att i allmänhet införlifva dem med alla det husliga
lifvets angelägenheter, för att vidga deras begrepp
om betydelsen deraf, och gifva deras intressen och
verksamhetsbegär en bredare basis än som vanligen
beredes unga qvinnor. Så hade han, såsom vi erfarit,
äfven tagit deras medverkan i anspråk för sina
trädgårdsanläggningar och blomsterplanteringar,
rådfrågat deras smak i afseende på grupperingar o. d.,
anförtrott dem att utföra ritningar m. m. Också nu
tog han dem med sig ner i orangeriet, för att närvara
vid uppackningen af de inkomna växterna, samt göra
sig bekanta med trädgårdsmästarens behandling af dem.

Under det de stodo helt ifriga att sjelfva låna
handen till deras upptagande, öfverraskades de af
besöket af en främmande. Denne var en af grannarne,
brukspatron Mossberg, en fyratioårig ungkarl, mager
som en gärdsgårdsstör, med kal hjessa och ett uttal,
hväsande som en gräshoppas sång.

"Åh, Gud ske lof!" helsade han, i det han skakade
Franks hand. "Ditt förnöjda utseende och dina
sysselsättningar här, säga mig att ingen fara är på
färde! Jag har varit borta och rest under tre veckor,
och kom hem i går. Jag kunde icke gifva mig ro, innan
jag kom hit och fick höra hur här stod till. Har
verkligen haft bekymmer för min kära bror. Och
dina döttrar sedan!" sade han, vändande sig till
dessa. "Med sådana ansigten hänger ingen fara öfver
huset."

"Ursäkta!" sade Frank, afböjande det ämne
Mossberg tycktes anslå. "Jag skall gå ut och ge
trädgårdsmästaren några föreskrifter, hvarefter vi
skola gå upp och språkas vid, emedan här är föga
trefligt för en främmande."

"Besvära sig icke, kära bror! Jag ser att här är
ännu mycket att göra. Jag tar min plats här." Och
Mossberg slog sig ned på en bänk och fortfor:
"Emellertid vill jag varsko kära bror, såsom en
välment och uppriktig vän. Som jag sagt, och kära bror
dessutom torde veta, har jag varit ute och rest. Jag
besökte då min syster och svåger på Hällingeboda. En
afton, när vi suto och pratade, började den sednare
göra mig en hel hop frågor, rörande Graningeholm,
och hur det kommit i dina händer, och om du hade
köpebref på det, m. m. Detta tyckte jag gick för
långt och började förefalla mig besynnerligt. Jag
frågade honom af hvad skäl han gjorde mig alla
dessa frågor, då han berättade att vintertinget,
som hölls der i trakten, förrättades af en ung vice
häradshöfding Gethskil, hvilken under tiden hade sitt
tillhåll på Hällingeboda, och rum åt sig upplåtna i
en flygel. Nu är Hällingeboda en gammal Gyllenspannsk
egendom, och köptes af min svåger för en tjugo år
sedan af den siste af namnet. Med egendomen följde
ett gammalt arkiv, såsom inventarium, hvilket min
svåger ganska litet brydde sig om, utan flyttade
ned från stora byggnaden i gästflygeln. Det var
rummet innanför detsamma, som nämnde häradshöfding
Gethskil bebodde. Samma morgon som han skulle resa,
bad han min svåger, att få låna en gammal handling,
som han funnit, då han föregående Söndagen roat sig
med att revidera i biblioteket. Min svåger lofvade
det utan betänkande, men, ehuru han ringa skattade
de gamla luntorna, fordrade dock ordningen, emedan
de voro hans egendom, att han gjorde sig underrättad
om hvad som togs derifrån, då han fann det vara ett
förpantningsbref på Graningeholms egendom. Ehuru han
då ingenting tänkte dervid, sade han sig sedermera
hafva kommit på de funderingarne, att den herrn
kunde vilja använda det brefvet för att ifrågasätta
min brors lagliga besittningsrätt till egendomen och
derom väcka en process, som kunde bli min kära bror
rätt obehaglig."

"Och detta har verkligen också inträffat", sade Frank.

"Hvad f– säger bror?" ropade Mossberg, sprang upp
ifrån sin bänk, ställde sig midt framför Frank och
stirrade med vidöppna ögon på honom. "Det är inte
möjligt!"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>