Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 125 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. 1864 - Egendomstvisten af Sophie Bolander

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

något af dessa lyten som penningens ägande så gerna
alstrar. Mitt bemödande har deremot varit att
bilda er för något bättre, nemligen ert begrepp för
det sanna, ert sinne för det sköna och edra hjertan
för kärlek till Gud och edra medmenniskor, på det
er vandel och användandet af den förmögenhet, jag en
gång skulle lemna er, måtte tillföra er välsignelsens
lön. Utsigterna på edra framtidsöden hafva förändrat
sig. Det är ganska troligt, att j en dag skolen
komma att befinna er i rätt medelmåttiga, ja, kanske
otillräckliga lefnadsvilkor. Nå väl, mina barn! det
är ingen olycka, om man blott sjelf har kraft och
förmåga att förbättra dem. Det är deremot en olycka
för unga fruntimmer i allmänhet, att de icke fått smak
på en nyttig verksamhets goda frukter. Blott då är
den medellösa qvinnan beklagansvärd, när hon saknar
alla medel till sitt uppehälle, och derför måste
taga det ur andras händer. För en så bedröflig lott
vill jag betrygga er. J saknen de anlag som fordras
för framgången på någon af de sköna konsternas väg,
men med kunskaper i annan riktning skolen j lika
säkert äga ett kapital, hvars användande skall
betrygga er framtid. För att förskaffa eder sådane
och synnerligast i främmande språk, är min afsigt
att sända er till en pensionsanstalt i Lausanne för
ett par år."

De begge flickorna suto en stund helt stumma, derpå
kastade sig Linea om hans hals och sade: "Pappa,
har du hjerta att skilja oss så långt ifrån dig?"

"Tror du att min saknad skall bli mindre än eder? Men
der pligten befaller, eller klokheten bjuder, får man
icke dagtinga med hjertat. Medan det heter i dag,
skola vi tänka på morgondagen, att icke den träffar
oss hjelplösa och utan förmåga att reda oss. Derför,
mina barn, låtom oss bereda oss på den förestående
skiljsmessan, men icke försvåra den för hvarandra genom
en klagan, som vi i sjelfva kärleken till hvarandra
böra finna kraft att besegra."

Sedan Frank sålunda gifvit sina döttrar sitt beslut
tillkänna, kysste han dem på pannan och lemnade dem
åt sig sjelfva.

Ryktet om denna beslutade resa hade dock icke förr
hunnit sprida sig i grannskapet, innan Mossberg
infann sig på Graningeholm, för att förmå Frank
återkalla det. Han uppfordrade hela sin vältalighet,
för att ådagalägga att flickorna lika väl, ja,
mycket bättre, kunde bli gifta den resan förutan,
emedan karlar i allmänhet bäst tycka om flickor, som
icke "flackat för vidt omkring" och som hafva "lagom
kunskaper". Då dessa argumenter blefvo utan verkan,
skred han ändtligen till det sista och förklarade,
att hans afsigter en lång tid varit att bjuda Gerda
sin hand och sitt hjerta. Han hade dock, sade han,
ärnat dröja dermed till hösten, då han hunnit skilja
sig vid enkan, som förestod hans hus sedan förliden
vår, och som han fruktade att allt för djupt smärta
genom ett sådant steg. Hon hade visat sig så nitisk i
hans tjenst och skött hans hus som sitt eget, hvarför
han fann det otacksamt att så, midt för hennes näsa,
gäcka förhoppningar som hon alltför tydligt låtit
honom förstå att hon hyste. Dock, menade han, är
man sig sjelf närmast, och "när omständigheterna så
bjuda, får enkan lida hvad hon kan och taga skeden i
vackra hand." Nu kände Frank hans hjertans mening,
och berodde det på honom om han ville skänka honom
sin dotters hand.

Frank betygade sin erkänsla för anbudet, försäkrade
honom om den aktning han hyste för hans egenskaper,
men hänsköt afgörandet helt och hållet till sin
dotter, samt lofvade att tala med henne i ämnet.

Hon tog det i början som ett skämt och skrattade
rätt hjertligt deråt, men då hon fann det vara rena
allvaret, skrattade hon ännu mera och kallade det:
"en tokig idé", och försäkrade att hon åtminstone
inte på tio år ville tänka på att gifta sig.

III.

Sedan saken fått ett sådant slut, företogos
tillrustningarne till den omtalade resan. Som Frank,
af angelägenheter vid hemmet, var hindrad att följa
sina döttrar till ort och ställe, sökte och fann han
ett ressällskap åt dem. Detta bestod af en arkitekt
med sin fru, som ämnade besöka Schweitz.
Detta par var från Stockholm och ärnade sig kanalvägen
till Göteborg, derifrån utresan skulle ske. Blef
nu beslutet att Frank och faster Vendla skulle
åtfölja dit, sedan man vid Mem sammanträffat med det
förutnämnda sällskapet.

Allt var uppgjordt och resdagen bestämd, då Frank
få dagar dessförinnan angreps af en frossfeber,
som hindrade honom resa. Nu blef beslutadt, att
faster Vendla ensam skulle följa flickorna till
nämnda ångbåtsstation, der lemna dem i arkitektens
och hans frus beskydd och oförtöfvadt återvända,
för att lemna Frank den vård han behöfde.

Vi gå förbi afskedet med sina tårar, omfamningar och
sin smärta. Frank var ingen vän af stora scener. Han
tryckte en kyss på sina döttrars pannor, inneslöt
dem i Guds beskydd och sade till kusken: "kör!" Vi
förbigå likaledes afskedet från faster Vendla
och helsa dem på ångaren Daniel Thunberg, under
vingarnes skugga af sitt nya skyddspatronage. Detta
utgjordes af den förutnämnde arkitekten B... och
hans fru. Denna, sju år äldre än sin nuvarande man
och enka då hon helt nyligen skänkte honom sin hand
och femtio tusen riksdaler, led af nervösa attacker
och vistades för det mesta i sin hytt, der hon –
med kärlekens makt vilja vi tro – höll sin man
fången vid sin sida. Alltså blefvo Gerda och Linea,
som helst vistades på däck i det fria, öfverlemnade,
snart sagdt, helt och hållet åt sig sjelfva.

De voro emellertid allt för unga och allt för lyckligt
lottade å utseendets vägnar, att icke fängsla deras
blickar som omgåfvo dem, men den vackra trakten upptog
så deras egen uppmärksamhet, att de foga gåfvo akt
derpå. Anlända inemot Söderköping, sade Gerda: "Hvad
det är ledsamt att fru B... icke lemnar sin hytt,
och att vi icke ha någon att fråga hvilka de vackra
ställen äro, som vi här passera.

"Om jag kan vara till någon tjenst, så haf godheten
räkna på min beredvillighet", sade en ung man, som
stod helt nära och som länge haft sina ögon fästade
på Gerda.

"Jag tackar!" sade hon, med en lätt böjning på hufvudet.

"Det här höga berget till höger är Ramunders häll
eller Ramshäll, som man i dagligt tal säger, och
för hvilket man i forntiden lärer haft en vidskeplig
vördnad. Det skall vara 38 alnar högre än Söderköpings
kyrktorn, enligt beskrifningen öfver de märkvärdigaste
ställena vid kanallinien", sade den unge herrn.

"Finnes en sådan beskrifning på fartyget till
passagerarnes tjenst, eller kanske ni eger den?"
frågade Gerda; det sednare med en lätt rodnad på
kinderna.

"Intetdera", sade den unge mannen, för att icke göra
sina tjenster öfverflödiga, "men jag påminde mig det
händelsevis, och har dessutom passerat denna vägen
förr."

"Det var skada, ty jag skulle då icke behöft besvära
er med mina frågor", sade Gerda.

Den främmande log, med en artig bugning.

De voro nu vid Söderköping, der ett stort ombyte
af passagerare skedde. Arkitekten kom upp för att
beskåda det och hålla sina unga reskamrater sällskap,
men detta räckte icke länge. Fartyget hade icke hunnit
lemna första slussen, innan uppasserskan kom med bud
från frun, att "herrn skulle vara god komma ner i
hytten".

De stackars flickorna voro nu åter ensamma. Det dröjde
dock icke länge innan den förut nämnde ciceronen
stod vid deras sida och nämnde dem de begge vackra
egendomarne Carlsberg och Mariehof, samt fästade
deras uppmärksamhet på den utmärkt vackra utsigten
vid Wenneberga bro. De begge systrarne stodo alldeles
försänkta i beundran af den herrliga taflan, der
ångaren lugnt och majestätiskt stryker fram i kanalens
silfverfåra, längs kanten af en brant, i djupet utmed
hvilken det täckaste landskap, genomslingradt af en
bäck, då belyst af aftonens sol, utbreder sig med det
fredligaste behag. Ingen anblick kunde vara vackrare
än denna, om icke den som fängslade ciceronens öga,
i det den hvilade på de tvänne unga, af förtjusning
strålande anletena.

Påföljande dagen var det som om bekantskapen ryckt
ett stycke längre fram. Man talade icke allenast om
utsigterna. Man fick också andra intressen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>