Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. 1864 - Egendomstvisten af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jag önskar bror hade rätt, men tyvärr ..."
"Den förb– juristen! Och du står här och planterar
blommor?! Införskrifna kan jag tro, och som kosta
stora penningar?"
"Jag reqvirerade dem i höstas, ehuru de först nu anländt."
"Och du gör dig verkligen mödan att låta plantera dem?"
"Hvad annat skulle jag väl göra med dem?"
"Inte en pinne! Förr satte jag eld på hela
smörjan! Har jag inte rätt i det?" frågade han,
vändande sig till flickorna, som stodo litet afsides
och i samråd utförde teckningen till en blomsterplan.
"Den som så talar, kan icke vara någon vän af
blommor", sade Gerda. "Hvad hafva väl dessa stackars
växter gjort, att de förtjenade brännas?"
"Än om pappa förlorade egendomen! Det vore ju lönande
att ha planterat åt andra? En ren galenskap!" fortfor
brukspatronen.
"Pappa gör inga galenskaper, och jag tror att
brukspatronen gjorde bättre att lemna honom den glädje
dessa växter och den försköning de afse kunna skänka
honom, än tillråda ett brännoffer, som icke kunde
egnas någon annan gudomlighet än afunden."
"Lilla mamsell Gerda är onådig i dag, tror
jag!" skrattade brukspatronen.
Utan att svara på detta, framlade Gerda för fadren
papperet, hvarpå hon tecknat, och sade: "Hvad tycker
pappa om detta, som Linea och jag uttänkt?"
Det var blomsterplanen för några af de nykomna
växterna, hvilka, lika praktfulla som ömtåliga,
fordrade en solig och för vindarne skyddad plats,
hvilken systrarne också förstått anvisa dem. Frank
betraktade den. "Ja", sade han, "planteringen skall
ske efter denna ritning. Den må sedan blomstra för
hvem som helst, jag önskar den så mycken glädje deraf,
som jag i detta ögonblick känner! Gån nu och talen
med trädgårdsmästaren om saken!"
Flickorna gingo.
"Inte för det saken angår mig, men ta mig f– om jag
sett maken, med brors tillåtelse! De här grönsakerna
kunde väl säljas till något pris, och det blefve ju
alltid en vinst, emot om du skall bli tvungen att
låta dem för ingenting gå bort med egendomen till en
främmande?"
"För det första är väl det ingen afgjord sak ännu, att
Graningeholm skall afhändas mig, och för det andra,
skulle jag icke, under hvilket fall som helst, vilja
ge mina döttrar exemplet af en så lumpen missundsamhet
och egennytta."
"Med all aktning för min kära brors principer", menade
brukspatronen, "men i detta fall kan jag icke fatta
dem. Men hvad sjelfva affären beträffar, tänker du
väl se dig om efter en sakförare?"
"Naturligtvis."
"Jag skulle då vilja föreslå en häradshöfding
Thoresson, som nyss vunnit en process åt mig; en
redbar, skicklig och galant ung man, och som för
närvarande uppehåller sig här i orten för att utreda
boet efter kammarherre v. H...."
Frank tackade för förslaget och sade sig vilja
taga det i nogare betänkande. De underrättelser han
förskaffade sig om denne unge jurist, sammanstämde
alla i ett omdöme, som afgjorde valet af hans
biträde. Han bjöds att komma till Graningeholm. Hans
utseende var fördelaktigt, hans sätt att vara enkelt
och lifvadt af en angenäm gladlynthet, hvilken dock,
i fråga om allvarsammare saker, gaf vika för en lugn
betänksamhet.
Såsom vanligt afhandlade Frank sina angelägenheter
inom sin familjkrets och meddelade Thoresson der de
orsaker, hvarför han önskade hans biträde. Han anförde
Mossbergs berättelse och förberedde honom på grund af
densamma, att kärandens talan troligen skulle komma
att föras af en viss häradshöfding Gethskil.
"Gethskil?" afbröt Thoresson med en ton af förundran.
"Är han er bekant?" frågade Frank.
Thoresson bejakade det.
"Känner ni verkligen den elaka menniskan?" frågade
Gerda lifligt.
"Såsom elak känner jag honom icke.’
"Kallar ni icke elakt hvad han gjort oss? Hvad har
han att befatta sig med pappas egendom? Pappa har
betalt den fullt och tillräckligt, det kan faster
Vendla intyga. Hvarför vill han då afhända oss den?
"Sådana saker måste betraktas ur en helt annan
synpunkt", anmärkte Thoresson. "Ehuru jag ingalunda
vill utlåta mig öfver hans beteende, kan jag dock
försäkra, att det fordrar vida större skonsamhet vid
bedömandet."
"Nej, nej! I mina ögon har herr Gethskil handlat
mycket illa, och jag kan icke förstå hvad som skulle
kunna sägas till hans försvar. Att så, utan skäl,
störta menniskor, som aldrig gjort honom något ondt,
i olycka eller åtminstone i oro och bekymmer, det
är riktigt elakt, i mitt tycke. Ja fy! Det är det
visst!"
"Hvarför skall du icke tro på hvad som säges till
hans försvar?" sade Linea mildt och liksom hejdande
systerns liflighet.
Gerda skakade sitt lilla hufvud, omslutet af de mörka
lockarnes böljande svall, såg på sin far och sade:
"Tycker pappa det är vackert handladt?"
"Uppriktigt taladt: nej! Men det hör icke hit", sade
Frank och började åter tala om det som rörde sakens
juridiska sida.
Sedan en gammal kista, deri alla dokumenter,
kontrakter, m. m., som rörde gården, förvarades,
blifvit genomletad och de för processen nödvändiga
blifvit urvalda, medtog Thoresson dessa och lemnade
Graningeholm, utan att hafva smickrat dess ägare
med några lysande förhoppningar i afseende på sakens
utgång.
Frank invaggade sig icke heller i några utopiska
drömmar. Han liknade en fältherre, som före ett
afgörande slag icke så mycket tänker på segrens
lysande vinning och de fördelar som deraf kunna
dragas, som icke mer på de mått och steg han bör taga,
för att icke vid ett nederlag lemna den terräng
obesatt, som skall betrygga en säker och ordnad
reträtt. Hans högsta omsorger gällde hans barn,
och om bekymrens moln stundom skuggade hans panna,
var det omtankan om dem, hvaraf de framkallades.
En dag, då han vid middagsbordet varit något tystare
än vanligt – han älskade annars vid bordet en glad
och öppen språksamhet – tog han, efter måltidens
slut, en af flickorna vid hvardera handen, gick så
in i hvardagsrummet och bjöd dem plats på hvardera
sidan om sig i soffan. Han qvarhöll deras händer
alltjemt i sina och sade, med en lugn och stadig ton:
"Mina kära barn, jag har ett ganska vigtigt beslut
att meddela er."
"Gud ske lof, då få vi veta det!" sade Gerda.
"Hvilket? Hvad tror du jag har att säga eder?"
"Det vet jag inte, men pappa har sett så allvarsam ut
under middagen, att jag varit helt ängslig och fruktat
att nya ledsamheter inträffat, fast jag ej vågat
fråga; hvad det nu är, få vi väl veta det, hvilket
alltid är bättre än att oroa sig med ovissheten.
"Kommer an på det! Dock, mina flickor, j ären
förnuftiga", sade Frank och smekte dem på kinderna. "J
veten", fortfor han, under det hans röst småningom
antog en vekare tonart, "att tanken på er lycka är
hvad som mest sysselsätter, mig och att ingen omsorg
är mig heligare än att vinna henne åt er, eller
rättare sagdt: er åt henne, ty hon blir aldrig vår,
om vi icke reda henne ett rum i vårt hjerta, der hon
kan bli bofast under lifvets vexlingar. Hon är mindre
flyktig än de gamle beskrefvo henne, och jag skulle
hellre vilja afbilda henne med ett hjerta i handen
än ett rullande klot under sin fot. Det är med henne
som med himmelriket, (i fall ej de tu äro ett) hon är
"icke här, icke der, hon är invärtes i oss." Rang,
rikedom, skönhet och snille äro lika litet lyckan, som
skenet är verklighet. Att förtrösta på Gud och använda
på värdigaste sättet de gåfvor, som blifvit våra,
är säkraste sättet att vinna hennes bevågenhet och
göra oss till hennes skyddslingar. J veten väl att,
ehuru jag hoppades kunna en dag lemna er en ganska
god förmögenhet, jag icke uppfödt er till flärd,
fåfänga i klädsel, sysslolöshet eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
