Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 129 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1864 - Näktergalen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FAMILJ-JOURNALEN. N:o 5. 1864.                        Ill. C L Rudolph, del

Näktergalen.

(Se illustr. sidan 132.)

Det är vår: den gudomliga solen strålar herrligt
ned på blomstrande fält, på sammetsmjuka ängar. En
välgörande, uppfriskande värme strömmar ur den
gyllne glans, hvilken solen förbreder rundt omkring
sig. När ett nytt lif uppgår öfver naturen, gläder sig
innevånaren i södra delen af vårt land framför allt
åt näktergalen, denne konstnärlige sångare, ty, säger
han: "hvad vore väl våren, utan fåglarnes lifvande
sång, utan näktergalens flöjttoner?" Ingen sångfågel
öfverträffar näktergalen, när den, vaggande sig på
en smidig algren vid den sorlande bäcken, låter sin
melodiska stämma ljuda – ja det är en sång, så ljuf,
så melankolisk, så förtrollande, så hänryckande,
som blandade sig tonerna af en flöjt med de smäktande
stroferna från en eolsharpa. När en näktergal sjunger,
när den klagar på det egendomliga ljufva sättet, så
gör det godt in i sjelfva hjertat, ty den besitter ej
blott en melodi, likt skogens vanliga sångare. Den
har flera. Annorlunda sjunger näktergalen, då den,
täflande med de gröna löfpalatssernas befjädrade
innevånare, i djerfva satser svingar sig genom de rika
grenar, der den har sitt bo; annorlunda ljuder sången
då den lilla fågeln, lemnande buskarne i sitt revier,
söker öfverbjuda lärkan: allt efter det olika lynnet,
klingar sången mer eller mindre smäktande. Det finnes
ingen fågel, hvars sång utvecklar en sådan rikdom
på omvexling och behag, som näktergalens. Andra
sångfåglars röst är mer eller mindre monoton och
upprepar sig i enformiga vändningar; näktergalens sång
har åter en utomordentlig liflighet och mångfald
– den tröttar ej, den hänrycker samt förstår att
varaktigt fängsla naturvännens uppmärksamhet. Denna
mästerliga sång tyckes till och med ha rythm och
musikalisk precision; der hör man icke ett brokigt
om hvartannat, utan ton sluter sig till ton på ett
öfverraskande sätt; sången söker göra rättvisa åt
tonföljdens första grundlagar. – För den skull är och
blir äfven näktergalen skogens förste sångare. Kallas
också näktergalen ej "Philomela"? Redan de gamle
grekerna och romarne påstodo, att näktergalen kunde
tala och sjunga grekiska och latin. Intet under
sålunda, att näktergalen, denne luftens omtyckte
kringsvärmare, under alla tidehvarf på mångahanda sätt
besjungits af poeterna! Visserligen ser näktergalens
klädebonad temligen black och losliten ut och hans
anförvandter inom sångarslägtet äro i det fallet
betydligt bättre utrustade; men gjorde väl detta
någonsin till saken, i afseende på vår lille väns
renommé? Ingalunda! Näktergalens fjädrar äro
oansenliga, rödaktigt grå, nedtill klargrå –
men den tycker ej om något slags tvist – sången är
dess lifselement. – Och tillkännagifva ej de brunaktiga
svaga benen, att näktergalen ej är skapad för striden?
Derföre trifves näktergalen också företrädesvis
i skogsbuskarnes ensamhet och drager sig
tillbaka från det oroliga lifvet; den finner behag i
skogsbäckens stilla sorl och de susande källornas
mummel; den uppsöker buskarnes svala skugga och
bygger sitt bo i en stilla, sidoliggande dal, der
den störes af ingen i den ljufva trefnaden, och
den är glad och förnöjd, så länge taffeln endast är
rikligen försedd med larver, myror, mjölmaskar
och bär. Då sjunger den från tidigt om morgonen till
sent på aftonen – ja man har till och med exempel på,
att näktergalar sjungit sig hesa eller att de fina
blodådrorne sprungit i halsen, om de kunde taga
segerkransen från en dem jemnbördig rival. Det
är sannerligen förtjusande att höra en sådan
konsert i den stilla skogsbygden. – – – Sällan
räcker emellertid näktergalens sång till sommarens
början; för den skull är den företrädesvis en
representant af den herrliga, blomstrande våren. Ty
värr får vår vän understundom hålla till godo med
fångenskapen i bur, men då klingar också dess sång
annorlunda: då är den djupt melankolisk och bemödandet
att genom utvald föda och sorgfällig vård göra
fångenskapen dräglig blir endast en ringa ersättning
för frihetens förlust. I skogen, i det fria, bygger
den af frisk mossa, af torrt löf, af mjuka grässtrån
och fina hår ett rundt bo och fäster detsamma mellan
tjocka häckbuskar eller skuggiga bladväxter; i det
fina boet lägger den gulgröna ägg och medan honan
ligger, sjunger gemålen en vacker visa. Men när
ungarne en gång kommit till verlden, så dela begge
föräldrarne mödan att uppdraga dem. Och med hvilken
ömhet vårda icke föräldrarne de unga afkomlingarne!
– När våren kommer, infinna sig först hannarne,
och då dessa sett sig omkring i trakten, hemtas det
svagare könet; men när hösten med sina fallande löf
och sina stormar gästar bygden, då skynda näktergalarne
till deras egentliga fädernesland – till Persien
och Palestina, hvarest de ofta träffas lika
talrikt, som sparfvarne hos oss, dessa gatpojkar inom
fåglarnes verld; ja till och med till Kina och Japan
ha näktergalar vågat sig. – Men om näktergalen
händelsevis anländer för tidigt till våra södra landskap,
då sväfvar den mellan nöd och död, utom det att de kalla
vårnätterna bjuda en ofrivillig tystnad – och sången är
dock dess lif!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>