Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 5. 1864
- Natur och konst i trädgårdsskötseln
- Orans Resäfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Natur och konst i trädgårdsskötseln.
Ingenting väcker säkerligen mera menniskans
eftertänka, än en blick in i den vegetabiliska
naturens hemlighetsfulla och underbara
verkstäder. Hvad för ett mirakel ligger icke i ett
litet frökorn! Hvem skulle väl, om man ej såg det
från barndomen, tro, att ur den lilla oansenliga
tingesten ett helt träd växer upp, bärande blad,
blommor och frukter, i hvilka återigen frökorn
inneslutas, frambringande samma individer, som den,
hvarifrån det första fröet härstammade? Verkligen
desamma? – Vi vilja se till.
Naturens första lag är att hålla de olika slägterna
och arterna, i växt- såväl som i djurriket, rena,
d. v. s. oföränderliga, under loppet af årtusenden;
för evigt visserligen icke, ty förstenade delar
af växter och djur visa oss, att vår jord under
tidigare perioder frambringat andra bildningar,
bildningar, hvilka i lefvande tillståndet dels
alldeles icke numera finnas till, dels endast uppträda
i beslägtade eller liknande former. Ett försvinnande
och uppträdande på nytt af vår jords bebyggare ligger
med outplånliga drag nedskrifvit i naturen sjelf;
sjelfva factum är onekligt, om än enskildheterna äro
oss obekanta. Den menskliga anden, huru djupt den än
redan må ha inträngt i naturens hemligheter, är likväl
för svag att kunna utforska allt, isynnerhet emedan
menniskolifvet är för kort och jordens åldersperioder
för långa; vi vilja för den skull vid vår närvarande
betraktelse icke låta våra blickar sväfva för vida
ut i rymden, utan rikta dem på föremål och facta,
hvilka icke behöfva iakttagas en hel menniskoålder
igenom, utan endast fordra en helt kort del deraf –
en tidrymd af blott tvänne år.
Vi nämnde ofvan, att naturens första lag vore
att hålla slägten och arter rena, åtminstone
under en för den vanliga menniskan ofantligt lång
tidrymd. Men naturen har också andra lagar. Den har
utrustat sina barn på ett sätt, som är nödvändigt
för de förhållanden, under hvilka de skola existera
och fortplanta sig. Men huru går det väl, om dessa
förhållanden afvika från det normala? Följden blifver,
att de skapade tingen antingen duka under för de nya
ogynnsamma omständigheterna, d. v. s. dö ut, eller å
andra sidan småningom förändra sig på ett sätt, att de
foga sig efter dessa och sålunda kunna varaktigt lefva
och fortplanta sig under olika vilkor mot förr. Det
sednare är fallet med en mängd växtarter, hvilka
kommit till oss från andra verldsdelar eller länder
och så mycket ha de ofta förändrat sig, att den
ursprungligt vilda växten i dess hemland och kolonisten
tyckas vara skilda produkter af växtriket. Annat
klimat, annan näring gör det mesta, dock icke alltid
till sakens fördel. Denna omständighet nödgade
redan från början de menniskor hvilka befattade
sig med växtkultur, att gifva akt på hvad som
vore fördelaktigt eller skadligt för det afsedda
ändamålet och, stödda på denna erfarenhet, rättade de
sig slafviskt derefter. Men helt annorlunda är det
nu, sedan framstegen i naturvetenskaperna tillåtit
menniskan att kasta en djupare blick in i naturens
hemlighetsfulla verksamhet, och framför allt sedan de
underbara enskildheterna vid blommornas befruktning
äro afslöjade, har ett slags despotism gjort sig
gällande, hvad beträffar konsten att förändra växter
efter behag, d. v. s. skapa helt nya former.
Hvem har icke med beundran iakttagit de hundratals
varieteterna af hyacinter, tulpaner, rosor, löfkojor,
astrar och hvad de heta alla dessa Floras täcka
barn, som ha konsten att tacka för sina herrliga
färgkontraster, sina graciösa teckningar! Vi vilja
dermed ingalunda påstå, att naturen, öfverlåten åt
sig sjelf, icke kunde alstra lika storartade och lika
briljanta former som konsten, ty naturens form- och
färgrikdom är oändlig, men vi önskade framhålla, att
i menniskans hand ligger en stor makt till ombildning
och mångfaldigande af växterna, så vida man följer
den rätta vägen, och denna är, att man hos växter,
hvilka nu en gång visa böjelse för att variera,
endast samlar frön till utsäde af de individer,
hvilkas egenskaper finnas mest önskvärda och som man
vill ytterligare fullkomna, samt sedermera att man
vid artificiel befruktning, d. v. s. öfverflyttande
af frömjölet från en art till en beslägtad annan,
blott väljer de fullkomligaste, briljantaste eller
egendomligaste exemplaren, för att å ena sidan
framkalla högsta fullkomlighet i form och färg,
eller å andra nya teckningar och färger.
Naturen och konsten, understödda genom vetenskapens
forskningar, gå vid den närvarande växtkulturen hand i
hand, för att städse åstadkomma något nytt, beredande
åskådaren nöje och framställaren fördel. Till följe
häraf skola vi för framtiden på blumistikens fält få
allt flera konstens verk att beundra, medan naturliga
nyheter blifva allt sällsyntare, ju mera de främmande
verldsdelarne äro undersökta och deras alster tagna
i anspråk för trädgårdsskötselns ändamål.
*
Orans Resäfventyr.
I en liten dal vid Alleghannybergens fot och på
stranden af Delaware stod för längre än femtio
år sedan ett vackert hus, omgifvet af stora
länderier. Den ursprunglige ägaren var en genom
arf rik vorden engelsk utvandrare, vid namn
Gilbert. Huset, hvilket genom de begränsande
trädgrupperna och vinbergen fick ett romantiskt
utseende, låg fullkomligt enstaka, ty, utom det
blockhus, med hvilket Gilbert begåfvat en fattig
enka, var ingen annan boning synlig från hans
hem. Elsa, så hette enkan, hade förvandlat sin hydda
till ett värdshus, hvilket föranledde en och annan
resande att uppehålla sig något längre i dalen.
Gilbert uppbjöd allt, för att åstadkomma lif och
rörelse i sina besittningar. Han bjöd innevånarne i
den sju engelska mil aflägsna småstaden Hillborough
till sig, så ofta det gick an, och höll öppet bord
för främlingar, så länge de kunde trifvas i en
dylik landtlig ensamhet. Hans barn hade från och med
uppnåendet af den ålder, då de förstodo att umgås
med ett gevär, börjat sina ströftåg i skogarne,
och framför allt hade böjelsen för detta vilda lif
hos hans äldste son Oran vållat, det fadren måst
öfvergifva planen att tillbringa sina återstående
dagar i England. Gilbert hade nämligen med hela
sin familj passerat oceanen och under ett års
tid uppehållit sig i granskapet af Bristol, hans
födelsestad. Då blef Oran, vid den tiden tolf år
gammal, "hjertligt uppledsen åt
ett land, i hvilket ej funnos några skogar och inga
ställen, der han fritt kunde ströfva omkring", samt
fattade det förtviflade beslutet att ensam återvända
till Amerika. Han utförde det också, i det han dolde
sig bland lasten i ett fartyg: hans lidanden och
försakelser voro stora, men han uthärdade dem med
otrolig ståndaktighet, tills han slutligen, efter
många märkvärdiga äfventyr, uppnådde sin lyckliga dal,
der han fann ett vänligt emottagande hos den gamla
enkan Elsa.
Sedan Oran återhemtat sig från resans strapatser och
af den gamla Elsa ombonats på bästa sätt, berättade
han för henne allt hvad han genomgått, och det vi nu
här vilja skildra.
"Sedan jag fattat beslutet", – berättade han – "att
lemna mitt hem, begaf jag mig en morgon på väg och
hann emot qvällen fram till hamnen. Jag såg de höga
masterna och hörbart slog mitt hjerta, då mina ögon
föllo på den längsta af dem alla och träffade den
stolt i vinden fladdrande vimpeln. Då jag kom närmare,
såg jag ett stort bräde, hvilket var fästadt på ett
framstående ställe af tackelverket och hvarpå jag
läste orden:
"Oceanen – till Förenta Staterna – i morgon".
Utan att vidare gifva akt på någonting annat,
klättrade jag ombord och stod på "Oceanens" däck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0134.html
