- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
131

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1864 - Orans Resäfventyr

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


På min väg öfver däck blef jag stående i närheten af
storluckan, der flera matroser voro sysselsatta med
att fira ned fat och kistor i skeppsrummet.

En af matroserna kastade tillfälligtvis ögonen på mig
och sedan han betraktat mig med en komisk blinkning,
ropade han:

"Ohoj, du lilla splissjern, hvem söker du här
ombord? Vill du med – hvasa?"

"Jag önskade få tala med kaptenen", svarade jag.

"Du skulle ha lust att tala med kaptenen, säger
du. Och hvad skulle du väl kunna vilja honom? Jag är
styrman, kan jag inte uträtta ärendet?"

"Jag ville gerna bli matros."

Ett skallande skratt följde på detta svar.

"Titta hit, Bill", ropade en, "på denne tummeliten,
som vill bli matros!"

"Vet mutter, hvar du håller hus?"

"Det är klart, att hon de’ inte har reda på och
samma glada kunskap delas säkert af söta pappa", sade
en tredje. "Jag slår vad, att pojken glömt att ta’
afsked der hemma."

"Jag vill säga dig en sak", började ånyo
styrmannen. "Följ mitt råd. Grå du hem igen och
helsa din mor ifrån mig, att hon binder dig med
förklädsbandet vid ett stolsben; der kan du ligga
för ankar ännu ett halft dussin år."

Detta råd blef ånyo signalen till ett skallande skratt.

Jag stod just i begrepp att förfoga mig tillbaka
öfver relingen, då jag märkte en man komma i motsatt
riktning från stranden. Färgen i hans ansigte
var härdad mot alla väder; hans benkläder voro af
blått lotskläde och detta gaf honom tycke af en
sjöman. Samtidigt genomblixtrade den tanken mig,
att han var fartygets kapten.

Jag skulle icke förblifva länge i tvifvel deröfver.

Oaktadt styrmannen ville hålla mig tillbaka,
marscherade jag på, ända tills jag hann upp kaptenen,
i det ögonblick han stod i begrepp att gå ned i sin
kajuta.

I så få ord som möjligt satte jag honom i kännedom
om mina önskningar.

Det enda svar han bevärdigade mig med, var ett
högljudt skratt, derpå vände han sig om och ropade
till en af sitt folk:

"Se här, Waters, tag den här pojkvalpen på ryggen
och sätt honom i land."

Utan att yttra ett ord vidare, gick han ned för
trappan och försvann ur mina åsyn.

Medan jag ännu stod helt bedröfvad, kände jag mig
plötsligen lyftad af Waters’ starka armar, och
sedan han burit mig i land satte han mig ned på
stenläggningen, i det han sade:

"Låt nu råda dig och märk hvad Waters säger: Bli’
borta från saltvattnet så länge du kan, annars äta
hajarne upp dig."

Min första förnimmelse var känslan af utomordentlig
förödmjukelse och blygsel. Det tycktes mig som om de
förbigående måste ha reda på hvad som passerat. Utan
att dröja, skyndade jag derföre bort från stället.

Icke långt derifrån lågo stora kistor, fat och
varubalar kringströdda på varfvet. I ett af
mellanrummen smög jag mig in.

Jag satte mig på en kista och började tänka öfver min
plan. Då föll mig in, att jag hört talas om personer,
hvilka gömt sig ombord på fartyg och på det sättet
blifvit tagna med ut i öppna sjön, hvarefter de krupit
fram ur sin vrå, då fartygen hunnit så långt ifrån
land, att de ej kunde blifva återsände.

Hågkomsten af dessa förvägna äfventyrare hade knappt
genomblixtrat min hjerna innan jag fattade beslutet
att följa deras exempel.

Emellertid hade jag blifvit hungrig och använde
derföre min lilla kassa till inköp af proviant, hvaraf
jag förtärde en del samt med återstoden fyllde mina
fickor. Mörkret gynnade nu mitt förehafvande. Jag
befann mig ånyo midtemot "Oceanen", steg öfver
relingen och klättrade försigtigt ned på däck. En
hastig blick öfvertygade mig, att ingen fanns i
närheten. Nu eller aldrig! hviskade jag till mig sjelf
och smög mig utefter däck ända till stormasten. Jag
stod vid kanten af storluckan; kabeln, hvilken under dagen
begagnats för nedfirandet af fraktgodset, hängde der ännu,
jag grep den med båda händer och lät mig varsamt glida
ned. Visserligen plumpsade jag litet tungt ned,
men var snart åter på benen, klättrade öfver några
balar och kröp bakom ett stort fat för att anträda
Min resa i mörkret.


Nattlägret gjorde jag mig så beqvämt som möjligt och
sof snart så tungt som en råtta, samt nästan lika
länge som en sådan.

Då jag vaknade, sade instinkten mig, att jag sofvit
mycket länge. Jag lyssnade och förnam buller,
hvilket ögonskenligen förorsakades genom tunga
föremål. Ändtligen upphörde bullret och under
flera timmar hörde jag ingenting. Ånyo föll jag
i en djup sömn, och då jag denna gången vaknade
förnummo mina öron ett ganska glädjande ljud, ty
jag igenkände genast det välbekanta rasslandet af
en ankarketting. Snart derefter hörde jag vattnets
sqvalpande mot fartygets sidor, hvarjemte den
fortfarande rörelsen snart öfvertygade mig, att vi
befunno oss på öppen sjö.

"Lotsen", tänkte jag, "skall nu snart lemna fartyget
och sedan kan jag utan fara visa mig på däck."

Under det att jag ännu i tankarne sysselsatte mig med
det emottagande, som väl skulle komma på min del, när
jag infunne mig på däck, märkte jag, att mitt hufvud
svindlade och att tunga svettdroppar stodo på pannan,
hvarjemte jag kände mig sjuk i bröst och mage.

På alla dessa symptomer igenkände jag snart, hvad
som felade mig – jag var sjösjuk. – Jag kände en
brinnande törst och qvalmet i det trånga hålet blef
mig odrägligt.

"Helt säkert", sade jag till mig sjelf, "är lotsen
nu åstad. Dock hur’ det än må vara med den saken,
känner jag, att det är omöjligt att längre uthärda
här – jag måste på däck. –"

Jag reste mig från min
liggande ställning, hann, krypande i mörkret, till
ändan af det stora fatet och trefvade efter den
öppning, genom hvilken jag klämt mig in. Till min
stora förvåning fann jag den tillsluten.

Öfverallt stötte mina händer på motstånd och kommo
i beröring med en lodrät vägg, hvilken, efter hvad
jag genom trefvande öfvertygade mig, var sidan af en
stor kista.

Efter upprepade fåfänga ansträngningar att skjuta
bort kistan, afstod jag från alla vidare försök och
kröp ånyo tillbaka längs det stora fatet, i hopp att
måhända komma ut vid andra ändan deraf. Men då jag
hann dit, tillintetgjordes på ett ögonblick alla mina
förhoppningar. Det fanns inte ett tums mellanrum,
så att en råtta kunnat smyga sig igenom en gång. I
det becksvarta mörkret trefvade jag åt alla sidor,
men öfverallt med samma resultat, tills jag ändtligen
kände mig öfvertygad, att jag var inspärrad på alla
sidor – i fängelse – inmurad i balar, kistor och
tunnor!


Jag begrep icke straxt allt det förskräckliga i mitt
öde. Jag anade ej, att det starkaste rop, jag kunde
utstöta, aldrig skulle hinna till något menskligt
öra. Jag anade icke, att luckan, genom hvilken jag
klättrat ned i skeppsrummet, var fast tillsluten, för
att stanna i detta skick, tills resan var fullbordad.

Först sedan jag ropat och skrikit så mycket
jag förmådde, sedan på mina förnyade rop aldrig
erhållits något svar, först då började jag uppfatta
den egentliga beskaffenheten af mitt läge. På en
gång genomträngdes jag af den öfvertygelsen, att
ingen utsigt till befrielse förefunnes, intet hopp
att blifva räddad, med ett ord, att jag var lefvande
begrafven.

Sjösjukan hade en lång stund trädt i bakgrunden för
förtviflans häftiga qval, men det fysiska illamåendet
återvände och alstrade, i förening med min själs
upprörda tillstånd, en pina, sådan jag aldrig
tillförene erfarit den.

Jag förmådde icke kämpa deremot – mina krafter sveko
och jag sjönk ned, likt en, som blifvit rörd af slag.

Då jag åter kom till besinning, varade det en stund,
innan jag kunde göra mig redo för hvar jag befann mig;
men då jag utsträckte armarne, erinrades jag om min
belägenhet. Rundt omkring åt alla sidor kunde jag
känna trämurarne i mitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free