Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1864 - Lappländska Taflor I. af Th. - Johannes Gutenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvalfven strömmande vattnet, äfvensom af jordens egen
värme (den sträcker nämligen sina utskott hela
700 fot nedom snögränsen) tryckes den af sin egen
tyngd nedföre och skjuter derigenom framför sig
sin morän, höga gyttjiga jordvallar, hvilka göra
glacierens kant svart och ohygglig samt smutsa det
derifrån nedbrusande isvattnet. Man hör glacierens
rörelse, den knakar och brakar oupphörligt. De stora
ispyramiderna störta ständigt med dån tillsammans och
ned öfver de djupa hvalfven; det mörka vattnet sorlar
och brusar i afgrunden. "Ingan lefvande varelse" –
fortfar Wahlenberg, – "vågar nalkas en sådan brädd,
och all beskrifning kan af detta fasans skådespel
ge blott en ofullkomlig afbild." Sulitelma består
af en stor bergås, som går från nordvest till sydost
och ligger flera hundra fot högt öfver den nedanföre
belägna Sulitelma-dalen. Från denna bergås, som utgör
likasom fotställningen, resa sig Norra och Södra
Sulitelma, tillika med flera smärre fjällspetsar. Den
södra spetsen är emellertid den högsta bland dem
alla, och denna spets är det af Lapparna egentligen
s. k. "Högtidsberget" eller "Trollberget". Engström,
som besteg Sulitelma till den höjd, hvarifrån toppen
reser sig, säger, att utsigten derifrån var stor
och förvånande. "Det oändliga fjällhafvets åsyn
omkring mig och stormen på höjden gjorde stundom,
att andedrägten likasom hämmades. Den kringliggande
snöverlden liknade ett stelnadt chaos, hvilket
Skaparen hade öfvergifvit. Det enda lif, man här
varseblef, var fjällströmmarnes hemska sorl i natten
och stormens tjut."
Från fjällen upprinna de väldiga floder, som falla ut
i Bottenhafvet och i sitt öfra lopp bilda de stora,
långsmala fjällsjöar, hvilka beteckna sluttningens
öfversta trappsteg. Dessa floder äro Torneå-Elf,
hvars dal (Svenska andelen deraf) uppgifves lika med
hela konungariket Hannover, eller 460 geogr. mil,
Luleå-Elf, Piteå- och Umeå-Elfvar. Torneå-Elf bildas
af Muonio- och Torneå-Elfvar, som förena sig vid
Kengis, femton mil från hafvet. Den förra af floderna
bildar inga sjöar, men har oräkneliga forssar och
stridvatten; den sednare upprinner ur sjöar, af
hvilka Torneå Träsk är den största, och bildar under
sitt lopp mer än 60 forssar, en stor del sådana,
att man kan färdas igenom dem med båt, hvartill dock
skickliga och vana roddare behöfvas. Torneå-Elf och
den paralellt med densamma rinnande Kalix-Elf
förete det i geografien sällsynta fenomenet af en
s. k. bifurcation, eller att bägge floderna förenas
genom en tvärflod, Tärende-Elf, alldeles som i Södra
Amerika Orinocos flodsystem förenas med Amazonflodens
genom Cassiquiare. Torneå Lappmark ligger nästan
helt och hållet inom polcirkeln, som går igenom
Öfver-Torneå, och under hvilken man från hvarje höjd
ser solen hela midsommarnatten
[1].
Vid 67° 12’, bredden
för Kengis, är det omkring midsommaren 4 1/2 veckas
beständig dag. Den sydligare och lägre bebyggda delen
af Torneå Lappmark antages hafva en medelsommarvärme
af 10° C. Lappmarken är rik på malmberg, särdeles
omkring Jukkasjärvi och Gellivare, med hvilket vi
framdeles skola särskildt sysselsätta oss.
Luleå-Elf, hvars hela längd är 38 Sv. mil, bildas af
två grenar, Stora och Lilla Luleå-Elfven, som förena
sig vid ett afstånd af 13 mil från hafvet. Stora
Luleå-Elf bildar under öfversta loppet en kedja
af sjöar, som sluta med det beryktade vattenfallet
Harsprånget, Njomelsaskas, 400 fot högt, det största
i Europa. Fyra mil nedanför Jockmock förenar sig
Lilla-Luleå Elf med hufvudfloden. Bland de till Lilla
Luleå-elfven hörande sjöarne märkas Skalkajaur och
Saggatjaur vid hvilken Qvickjock ligger, Lapplands
paradis. Vi hafva i det föregående efter en känd
tecknare och forskare i naturen lemnat en liten bild
af sceneriet på Luleåelfvens stränder; vi lemnade
å andra sidan en illustration, egnad att närmare
åskådliggöra en af de utsigter, som icke sällan
förekomma vid denna flod.
Piteå-Elf upprinner på södra sidan om Sulitelma,
passerar först genom en sjökedja af 15 mils längd
och bildar 10 mil före sitt utlopp det 100 fot höga
fallet Storforssen. Genom Barturtefjällen skiljes
Piteå Elf från Skellefteå-Elf, som upprinner i trakten
af Nasafjäll och bildar de stora sjöarne Horn-Avan,
Udjaur och Stor-Avan.
Umeå-Elf slutligen, bildad af Vindel- och
Umeå-elfvarne, som åtskiljas genom Givort-fjällen och
3 mil från hafvet förenas till en flod, bildar mellan
Lycksele och sitt utlopp i hafvet ett märkvärdigt
fall, kalladt Fällforsen.
Vi hafva i denna artikel sökt gifva ett begrepp om
Lapplands natur; i en följande ämna vi meddela ett
och annat om dess befolkning, denna stam af nomader,
som hotas med att inom kort bli genom den alltmer
påträngande civilisationen alldeles utrotad från
jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
