Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1864 - Johannes Gutenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
manuscripter, som tydligen tillkommit på det sätt, att man, i
stället att skrifva bokstafven, med en sådan stämpel
tryckt densamma; och den på akademiska biblioteket
i Upsala förvarade Codex af de fyra Evangelisterna i
moesogöthisk öfversättning, af Ulphilas, allmännast
känd under namn af Codex argenteus, har, som vår store
filolog och fornforskare Ihre bevisat, äfven på detta
sätt tillkommit. Dessa stämplar funno sedermera en
ännu vidsträcktare användning. Man har i en gammal
katalog frän 1300:talet öfver ett kloster-bibliotek
i Wiblingen i Schwaben funnit antecknadt om en der
befintlig skrift "att den var stampatus in papiro,
non scriptus", tryckt på papper, icke skrifven,
hvaraf man finner, att äfven hela böcker på detta
sätt tillkommit mera än 100 år före den egentliga
boktryckerikonstens uppfinning.
Formskärarekonsten, eller konsten att i taflor af
trä eller andra ämnen inskära bilder och inskrifter,
att tillverka så kallade träsnitt, af Kineserna
känd och utöfvad redan långt före Christi födelse,
hade, emot slutet af medeltiden, utvecklat sig
till allt större fullkomlighet. De, som idkade
den, befinnas redan på 1300:talet hafva i Holland,
Frankrike och Tyskland utgjort ett särskilt skrå med
Evangelisten Lucas (som påstås hafva varit målare)
till sin beskyddare. I Paris fanns en sådan redan
1391, som 1430 var i så stort anseende, att den
erhöll frihet från alla skatter, och ännu 1700 var
i besittning af samma förmån. De, som idkade denna
konst, kallades allraförst Helgontryckare, af den
anledning att de äldsta träsnitt voro helgonbilder,
som, dels illuminerade, dels oilluminerade,
på vallfartsorter försåldes och äfven af munkarne
gratis utdelades. Den, som haft tillfälle att se
några af medeltidens utmärktare träsnitt, skall lätt
inse, att det fordrades vida större konstfärdighet
och besvär att inskära sådana bilder i trä, än en
sida af ett manuscript; det var således naturligt,
att formskärarne tidigt skulle göra försök med
manuscipters behandling, likasom att de, till en
början, skulle välja sådana, som på en gång voro de
minsta till omfång och de mest behöfliga i allmänna
lifvet, såsom ABC-tabeller, bönböcker och så kallade
konfessionaler och i synnerhet det slags Sammandrag
af latinska språkläran, som efter sin författare,
Aemilius Donat, kallades Donater och allmänt
begagnades i skolorna. De många sålunda tillkomna
upplagor af denna skrift, som omtalas af forskare
i boktryckerikonstens historia, och hvaraf några
tillhöra början af 1300-talet, således äro från 100
till 120 år äldre än Gutenbergs uppfinning, bevisar
detta till öfverflöd.
Det femtonde seklet hade ingått, detta århundrade,
som genom sina stora upptäckter, sina stora händelser
och de stora män, som det gaf åt verlden, skulle,
under alla de följande, utöfva ett så stort inflytande
på dess öden och slutligen helt och hållet förändra
dess utseende. Det börjar sitt första år med att
skänka henne den man, som, om man skattar hans
värde efter den vigt hans uppfinning ägt och i alla
tider skall äga för menskligheten, för spridandet och
betryggandet af slägtets upplysning, rätt och frihet,
förtjenar ett rum ibland de mest utmärkta. Gutenberg
föddes i Maynz 1401 af en gammal adelig ätt, kallad
efter sina gods, än Sorgenloch, än Gänzfleisch,
och äfven efter sitt hus i Maynz på Goda Berget –
Gudenberg eller Gutenberg.
Man äger om hans första ungdom inga närmare
underrättelser. Af ett bref, som han 1424 skrifvit
till sin syster i Maynz, och som man ännu äger i
behåll, ser man, att han då vistades i Strassburg,
der han med den flit och framgång, som hans verksamma
snille berättigar oss att hos honom antaga,
förmodligen ägnade sin tid åt inhämtandet af de
kunskaper och färdigheter, som snart skulle blifva
honom af så mycken nytta, och bland hvilka man i
första rummet anför de sätt hvarpå han verkställde
slipning af ädla stenar och gravyr i sådana samt
spegelpolering, båda sätten förut okända och således
frukter af hans uppfinningsrika snille. Från
år 1438 äger man dock en handling hvaraf erfares,
att han detta år haft en rättegång med brodern
till en hos honom afliden medhjelpare, vid namn
Anders Dritzehen, i anledning af en penningesumma,
som. denne skall hafva lemnat honom och som brodern
Claus Dritzehen nu yrkade att som arf återfå. Den
innehåller några, i afseende på boktryckerikonstens
historia, ytterst vigtiga uppgifter af de i denna
process åberopade vittnen. Af vittnesmålen finner man,
att Gutenberg redan i Strassburg 1434 eller 1435 bragt
sin uppfinning till en viss fullkomlighet; – de tala
om formar, som sammanhöllos med skrufvar, således
äfven om ramar; de tala om en press, ur hvilken
formar kunde tagas och på hvilken de äfven kunde
sättas, en omständighet, som ger anledning förmoda,
att han redan då uppfunnit det vigtigaste verktyget
för utöfningen af sin konst, nämligen en handpress.
Ehuru således Gutenberg, redan långt före den tid,
man vanligen antager, befinnes hafva utöfvat sin
konst, saknar man dock från förenämnde tid skrifter,
hvaraf man med någon tillförlitlighet kan sluta,
att de utgått från hans press. Hvad man vet är, att
han under denna tid sysselsatt sig med utgifning af
alfabeter, dem han förmodligen med större omsorg än
andra hans tids formskärare, inskurit i trätaflor;
och af den omsorg hvarmed han sökte undandraga sina
formar nyfiknas blickar, synes man med visshet kunna
sluta, att de varit satta med rörliga bokstäfver, ty
tryckning med trätaflor var då allmänt känd, såsom
af andra formskärare långt före hans tid begagnade
äfven för skrifter.
Men det höga mål, som föresväfvade Gutenberg, var
att sträcka tryckningen till större arbeten, och i
synnerhet till Bibeln. Han insåg, att detta skulle
blifva omöjligt, eller åtminstone fordra en ofantlig
tidsutdrägt, om hvarje sida först skulle inskäras i
en trätafla eller utgöra ett särskilt träsnitt, såsom
de dittills utgifna Donater. Han insåg vidare, att om
formskäraren råkade begå ett misstag, sätta en bokstaf
för en annan, eller en oriktig abreviation, så kunde
ett sådant fel ej rättas, utan att hela sidan skulle
göras till föremål för ett nytt träsnitt. Deremot
fann han, att med ett antal alfabeter af rörliga
bokstäfver, skulle skrifter af alla slag, både
små och stora, kunna tryckas och insmugna fel med
lätthet rättas. Om munkarne erfarit, att han umgåtts
med en sådan plan, hade de ej kunnat underlåta inse
det inflytande, som utförandet deraf skulle hafva på
den indrägtiga [1]
handel de drefvo med manuskripter,
och ganska säkert mot honom uppställt sådana hinder,
att han ej kunnat bringa sin uppfinning till den
fullkomlighet han önskade. Ehuru Gutenberg insåg, att
hans uppfinning ej länge kunde eller borde förblifva
hemlig, var det dock, af denna anledning, vigtigt och
nödvändigt, att den förblef det till dess den kunde,
som Minerva fordom ur Jupiters hufvud, på en gång
framstå i sin fulla rustning: och det bör således icke
väcka någons förundran, att han af sina medhjelpare
och arbetare tog tysthetsed. Först då han lyckats
att bringa sin uppfinning till den fullkomlighet,
att dess alster lika mycket i nitiditet som i
korrekthet täflade med hans tids bästa handskrifter,
och öfverträffade dess vanliga, borde den ingenting
ha att befara af kloster-afskrifvarnes motstånd.
Gutenberg hade nu gjort det första stora steget på sin
bana: han hade uppfunnit rörliga bokstäfver;
men det ämne han dertill begagnade, nemligen trä,
uppfyllde ej hans fordringar: de utvidgades af fukt
och sammandrogos af torka. Han tog då det andra
vigtiga steget till sin konsts fullkommande: han
skar bokstäfverna af ett metalliskt ämne af bly,
tenn eller koppar.
Gutenberg hade nu ryckt sitt stora mål betydligt
närmare, och började med allvar tänka på utgifvande
af större arbeten, i synnerhet en Bibel. Man känner,
att han på en upplaga af denna bok användt återstoden
af den förmögenhet, han uppoffrat på försöken att
fullkomna sin uppfinning; att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
