Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 153 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1864 - Egendomstvisten af Sophie Bolander (Forts. från sid. 144)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Egendomstvisten.

Af Sophie Bolander.

                        (Forts. från sid. 144.)

VI.

Vi voro i medlet af September 1859. Mer än ett år
hade förflutit, sedan Gerda och Linea lemnat sitt kära
hem. Många, så kallade, glada dagar hade denna tiden
icke bringat det. Frank hade förlorat sin process,
men vädjat till en högre instans. Nu gick han tyst
och sluten, och såg på hur blommorna gingo i frö och
afklädde sig den drägt, i hvilken de prunkat under den
förflutna sommarens flydda dagar. Faster Vendla gick
ideligen och molade i hushållet, flitig som en myra,
men föga språksammare än den, och bestämdt med ett
mindre belåtet sinnelag. Både bror och syster sågo med
en förtigen ängslan mot de långa vinterqvällarne, som
de skulle tillbringa lika ensligt och tyst som förra
året. Ungdomslynnena i ett hem äro hvad fågelsången
är i lunden, blommorna på ängen och solens glittrande
strålar på den krusade vågens yta; de äro poesien,
fägringen och glädjen. De gamla känna sig åldriga
då de unga vika från dem. Dessa, med sina glada
anleten, sin osökta munterhet, sitt friska löje
och sina fröjdfulla förhoppningar kalla oss ofta ur
landsflykten från ungdomens stängda paradis och låta
oss känna en aftonfläkt af dess försvunna nöjen.

Ingendera talade om sin saknad eller klagade öfver
den ledsamhet, som rådde. De buro den som ett öde,
hvilket ej kunde undvikas. Om aftnarne sutto de tysta
vid lampan, vid runda bordet, Frank i soffan med ett
tidningsblad eller en bok i handen, faster Vendla i
sin länstol med stickstrumpan i handen. Om han någon
gång, för att bryta tystnaden och visa sin syster
sin uppmärksamhet, meddelade henne hvad han läst
om de stora tilldragelser, som ådrogo sig allmänna
uppmärksamheten, hörde hon honom visserligen utan
att afbryta, men förmådde icke att dervid fästa ett
intresse, som kunde lifva honom att fullfölja, eller
belöna den välvilja han ådagalade. Ett entonigt och
likgiltigt: "jaså", var hela den uppmuntran, som föll
honom till del. Så hade vinterqvällarne framskridit
den förra vintern, och med samma lynne tycktes
de introducera sig till den instundande. Det enda
afbrott, som i denna enformighet var att förvänta,
var då Mossberg någon gång infann sig, då brädspelet
och tärningarne fingo aflösa den rådande tystnaden.

En afton, då Frank sökte lifva upp sin syster
med en lysande skildring af Garibaldis och hans
friskarors segrar i Neapel, utan att dock afvinna
henne ett lifligare deltagande än som fann sitt
uttryck i hennes vanliga: "jaså!" anmärkte han:
"Förr intresserade du dig för hvad som tilldrog sig i
verlden och ville gerna vara med om att få del deraf,
nu tycks du alldeles likgiltig för allt."

"När du och flickorna talade om saker och ting, var
det roligt att deltaga deri och höra de kära barnen
lägga ut sina tankar; men vi, gamla menniskor, hvad
roligt ha väl vi att prata på egen hand?"

Svaret förstummade Frank och nu hade han icke mera
att säga. Den tunga tystnaden inträdde åter. Den
afbröts först af betjenten, som inträdde med den
ankomna postväskan. Den medförde ett utländskt bref,
stilen var Gerdas och Frank läste:

"Älskade fader min!"

"Jag skrifver i dag till dig, litet sorgsen
i sinnet. Låt dock icke denna början väcka din oro,
ty någon fara är Gud ske lof icke för händer. Saken
är att Linea varit sjuk, men är nu mycket på
bättringsvägen. Jag vill nu riktigt uppriktigt säga
pappa rätta förhållandet. Linea har aldrig kunnat
finna sig riktigt bra här. Jag har knappast på hela
året sett henne en enda gång så glad, som hon alla
dar var hemma. Hon har en min, sådan att faster Vendla
skulle fråga: "Har du sålt smöret och tappat pengarne,
mitt barn?" Hon har aldrig velat att pappa skulle
få veta detta, emedan hon fruktat att pappa skulle
bli ledsen och tro henne vara pjunkig. Emellertid,
sedan hon varit allvarsamt sjuk, tycker jag, att
jag bör underrätta dig derom. Ingen far kan vara
så god, som du, och säkert blir du ej missnöjd med
henne, helst hon stridt med sin längtan så mycket
det varit henne möjligt. Mången gång, då jag vaknat
om nätterna, har jag hört henne sakta snyfta, men
har hon märkt att jag varit vaken, har hon qväft
sin gråt, för att icke göra mig ledsen dermed. Hon
tycker dessutom att hennes längtan är en otacksamhet
mot madame Beauchamps (den fru hos hvilken de voro
inpensionerade) och hennes kamrater, som alla äro
så goda mot henne och verkligen älska henne. Ja,
vet pappa, ingen af flickorna i hela pensionen är så
omtyckt och afhållen som Linea. Madame Beauchamps är
emellertid sjelf litet orolig för henne sedan hon
varit sjuk, och har sjelf bedt mig säga pappa, att
hon visst skall sköta henne så ömt och omsorgsfullt,
som det är henne möjligt, men att hon icke vill ha
på sitt samvete att hennes hemlängtan kan förvärra
det onda, eller förorsaka att det återkommer."

"I afseende pä undervisningen kan jag med godt samvete
försäkra pappa, att hon icke försummat att begagna
sig af den, och att ingen af pensionärerna har högre
loford, än hon. Och nu, du fader min, har jag afbördat
mig det förtroende jag var dig skyldig. Jag fruktar
att vintern här blir svår för Linea; ty hon kan icke
tala om våra trefliga vinteraftnar kring runda bordet,
vid lampan, utan att gråta."

"Så besynnerligt att doktorn icke heller i
sommar låtit pappa höra af sig, angående det lilla
förtvinade barnet, eller sändt den anteckning jag
gaf honom! Kanske trodde han att jag gjorde en ny för
min egen räkning, och jag var verkligen bra dum, som
icke gjorde det. Jag tänkte väl derpå, men trodde mig
ha alla namnen i så godt minne, att det icke skulle
behöfvas. Men så kom så många andra föremål i vägen
för mig, och så fick jag så mycket att tänka på och
minnas, att dessa kommo i glömska. Jag kan dock icke
förstå den doktorn! Jag försäkrar pappa, att han
såg så hygglig och trovärdig ut, att du sjelf kunnat
sätta din lit till hans löften. Säkert har han icke
velat bedraga mig. Kanske har han råkat att förlora
anteckningarne och derför icke velat skrifva. Det är
säkerligen skälet. Emellertid har den olycklige lille
väl ej heller i år kommit till saltsjön! Stackars barn!"

"Och nu, fader min, har jag intet mer att
säga dig för denna gången. Linea vet inte hvad jag
skrifvit, ty då skulle hon icke tillåta mig afsända
det. Hon vet att du vill att dina döttrar skola vara
kloka och förnuftiga, och hon fruktar att du icke
skulle anse henne sådan, om du finge veta att hon ej
mäktade öfvervinna sin hemlängtan. Hellre än hon vill
du skulle räkna henne för en svag och barnslig fjolla,
skulle hon dö med sin hemlängtan på hjertat."

"Farväl, älskade min fader! Helsa tusen gånger
faster Vendla! Helsa allt husets folk från din evigt
tacksamma och lydiga dotter

                        Gerda."

"Min stackars lilla Linea! Hvad skola vi göra med
henne?" sade Frank då han slutat läsa Gerdas bref,
hvilket, efter vanan, skedde högt, på det faster
Vendlas otålighet icke genom väntan skulle blifva
satt på för hårdt prof.

"Hvad vi skola göra? Det måtte väl inte
vara något annat att göra, än laga att
barnet kommer hem, innan det sörjt ihjäl sig!
Att längta är icke narri, det har jag sjelf pröfvat,
då jag som barn blef satt i pension."

"Än Gerda då?"

"Inte är det värdt att lemna henne qvar, så att det
sedan skall gå henne på samma sätt! Att skilja dem
åt vore stor synd! Hvem skulle roa Linea här hemma,
om hon ej hade Gerda? Vi gamla kunna det icke. De
kära barnen må väl få vara tillsammans, så länge de
ha ett godt hem. För att tala uppriktigt, tycker jag
att de aldrig haft borta att göra."

Härpå svarade Frank sin syster ingenting, men han lade
hennes ord på sitt hjerta. Med omgående skref han till
Gerda, att han önskade det Linea så fort som möjligt måtte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>