Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 5. 1864
- Egendomstvisten af Sophie Bolander (Forts. från sid. 144)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komma tillbaka, och att det skulle få bero af Gerda
sjelf, om hon ville qvarstanna eller åtfölja henne
hem.
En dag fram i Oktober månad stodo Frank och faster
Vendla på kajen af Skeppsbron i Stockholm, seende med
längtande blickar till möte den ankommande ångaren,
som skulle hemföra Gerda och Linea. De unga stodo
med en icke mindre liflig längtan på däcket, spanande
ibland mängden på stranden efter de kära, hvars ögon
skulle söka dem, och knappast blefvo de dem varse,
innan näsdukarne sattes i viftning, och ömsesidigt
vexlade vinkar och nickningar skickades som förebud
till omfamningarnes glädje.
Faster Vendla fann Linea mycket blek och affallen,
och den första fråga hon gjorde henne var, om hon fått
"tillräckligt att äta derute", och om maten varit
sådan, att den kunnat smaka henne! Då hon blifvit
lugnad i afseende derpå, fann hon nödvändigt att
hennes bror vidtalade en läkare i hufvudstaden, för
att höra om något fattades henne, eller om hennes
aftynande blott var att betrakta som en verkan af
hennes hemlängtan, och således skulle upphöra tillika
med orsaken.
"Ack", sade Linea, "om pappa då kunde
träffa på Gerdas doktor! Han var så hygglig och vänlig
att tala vid, och han måste visst bo här i Stockholm,
ty han talade så bekant derom."
"Min doktor", sade Gerda rodnande. "Jag hoppas att
Linea inte kommer med några nya benämningar."
"Hvad skall jag då kalla honom för, när jag icke vet
hans namn? Du får väl medge, att han ställde sig så
tjenstvilligt efter dina ordres, under den del af
vägen, han på vår utresa var oss följaktlig, som om
han icke haft någon annan herrskarinna på jorden."
Frank lofvade att uppsöka någon af de skickligare
läkarne under deras vistande i staden, hvilket han
nödgades förlänga några dagar i afvaktan på Thoresson,
som han anmodat att här komma honom till möte, för
att öfverlägga om fullföljandet af processen, som
nu äfven i andra instansen förlorats, och frågade
flickorna om de kände sig nog krya efter resan, för
att på aftonen våga sig på spektaklet, då han ville
försöka anskaffa biljetter dertill. Man skulle ge
"Trollflöjten" och han önskade att göra dem bekanta
med detta Mozarts mästerverk, som tiderna icke kunnat
föråldra eller smakens vexlingar någonsin utdöma.
Gerda omfattade förslaget med största liflighet och
Linea förklarade att hon ganska väl trodde sig om
att medfölja.
Sedan hela dagen upptagits med att omtala allt hvad de
hört, sett och upplefvat under det år och deröfver,
som de varit skilda från hemmet, nalkades slutligen
spektakeltimman. Som Frank så sent hört sig om efter
biljetter, hade han endast kunnat få platser i tredje
radens fondloge, och som dessa äro ganska fördelaktiga
för sångpjeser, hade han icke dragit i betänkande
att taga dem. Vid deras inträde i logen, satt der en
herre på andra bänken, och vid den flyktiga blick
Gerda kastade på honom igenkände hon doktorn, som
gjort resan på kanalångbåten. Gethskil helsade med
en utmärkt aktning, i det han reste sig upp medan
Gerda passerade. Hon besvarade hans helsning med en
lätt rodnad.
"Hvem var den unge mannen, som tycktes vara dig
bekant?" frågade faster Vendla, som tog sin plats
mellan de begge flickorna.
"Doktorn, hvars bekantskap vi gjorde på utresan",
svarade Gerda med en förlägenhet, som hon icke
förmådde för sig sjelf förklara.
Faster Vendla, som icke varit i Stockholm och sett
operan på många år, såg sig omkring åt alla håll med
det hjertinnerligaste nöje, som man känner, då man
befinner sig på en plats, hvilken påminner om fordna
glada stunder (faster Vendla hade alltid varit en
varm vän af den sceniska konsten). Besynnerligt nog
känner man nöjet större i mån af den tid som ligger
mellan det närvarande och det flyddas njutning. Hon
gjorde med en loyal vördnad Gerda uppmärksam på
grundläggarens namnschiffer öfver ridån, och beskref
huru på tiljorna innanför densamma en Hjortsberg,
Torslow, Almlöf och
Sällström, Wideberg och Högqvist, Eriksson
m. fl. förtjusat henne. Gerda tycktes lyssna, men
hennes tankar hunno aldrig på andra sidan ridån och
då ouvertyren afbröt faster Vendla visste han knappast
hvarom hon talat.
Gerdas tankspriddhet tillät henne knappast att märka
hvarken musikens skönhet eller sceneriets effekter,
då Linea deremot hänfördes af beggedera. Med spänd
uppmärksamhet följde hon allt som träffade både
ögon och öron, men denna ansträngning för själ och
sinne var för stark för henne. Efter andra aktens
slut förmådde hon knappast hålla sig upprätt på
bänken. Hon hviskade till sin fader: "Det svartnar för
mina ögon. Jag behöfver luft och litet vatten. Vill
pappa följa mig ut?"
De lemnade begge logen. Detta väckte Gerda ur sina
drömmar. Hon vände oroliga blickar efter dem, de mötte
Gethskils. Rodnande vände hon sina tillbaka, men när
hon tyckte att fadren och systern dröjde för länge,
ville hon med faster Vendla gå ut och söka dem.
"Vi kunna icke gå ensamma; vi skola förvilla oss i
gångarne, som ingen af oss känner, och så skall den
ena villan bli värre än den andra", anmärkte faster
Vendla.
Gethskil, som till hälften hörde dessa ord och
märkte Gerdas oro, kunde icke lemna tillfället
obegagnadt att ännu en gång få närma sig henne,
helst han af hennes helsning genast trott sig finna,
att hon ännu befann sig i den lyckliga villfarelsen,
som från honom afvände hennes hat och han sade:
"Tillåt mig fråga, min nådiga, hvad ni behagar,
och om jag i något afseende kan vara er till tjenst?"
"Det kan ni visst", sade Gerda rodnande.
"Ni har att befalla öfver mig."
"Min far förde ut min syster, emedan hon mådde
illa. De komma icke tillbaka, som ni ser, och,
obekanta på stället, våga icke min faster och jag gå
att söka dem. Jag är säker att Linea blifvit verkligt
sjuk. Vill ni följa oss att söka upp dem."
Gethskil gaf med en böjning på hufvudet sin
beredvillighet tillkänna och lemnade med dem logen. I
korridoren påträffades emellertid Frank och Linea,
som åter voro färdiga att inträda. "Hvad ni dröjde
länge!" log Gerda emot dem. "Jag fruktade verkligen
att Linea blifvit riktigt sjuk och så skulle vi gå
att söka upp er." Hon kastade en blick på Gethskil,
som stod försagd och förlägen. "Min far, herr Frank,
och doktor ... ert namn får ni säga sjelf, emedan
jag icke känner det", sade Gerda och smög sig intill
fadrens sida, som en liten fågel, som söker sitt
skydd under en moders vingar.
Gethskil framstammade ett par obegripliga ord, då
i detsamma orchestern började och man åter inträdde
i logen. Gethskil tackade sin goda lycka att saken
så väl aflopp, att han icke råkade i värre trångmål
för sitt förborgade namn, men hans hjerta klappade
så häftigt och hans känslor voro så upprörda, att
han icke mera såg eller hörde hvad som tilldrog
sig i salongen eller på scenen. Hans öga hvilade
oupphörligt på Gerda. Han kunde från sin plats se
den fint tecknade profilen. Det uttryck, som hennes
ansigte afspeglade, och den milda tankfullheten,
som beslöjade dess vanliga glättighet, underlät han
icke att gifva en uttydning, som smickrade hans dolda
känslor.
Emellertid slutade pjesen. Vid utgången ur logen
följde Gethskil så nära Gerda som möjligt. Han
hölls liksom af en magnetisk kraft, vid hennes
närhet. Det var honom en hemlig njutning, att
i trängseln komma i beröring med de vidlyftiga
konturerna af hennes klädnad, hennes kappa, mantilj
eller något dylikt. Kärleken liknar menniskan sjelf,
fattig på förhoppningar och utsigter, skapar hon sig
en sällhet af den ringaste lyckans gunst, men helsad
af medgången, känner hon sig först tillfreds vid sina
önskningars yttersta mål. Folkmassan, som trängdes i
korridorerna, ty huset hade varit fullt denna afton,
hindrade Frank att med sina fruntimmer komma fram. De
beslöto sjelfvilligt att qvarstanna tills den tätaste
strömmen försvunnit. Då Gerda fann att Gethskil delade
samma mening, hviskade hon sin far några ord i örat,
hvarpå denne vändande sig mot honom sade: "Ni mottog
i somras af min dotter, som träffat er på en resa,
en liten anteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0158.html