Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 161 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - Historiska Bilder II. Dalarnes Minnen V. af Th.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FAMILJ-JOURNALEN. N:o 6. 1864.                        Ill. C L Rudolph, del

Historiska Bilder.

II.

Dalarnes Minnen.

V.

"Slipper en fågel af snara eller qvist, Han tage sig till vara för locka-list; Sverige, du äst nu sluppet; Vill du i den snaran igen, Som förr var bunden om din’ ben, Det må väl stå dig öppet!"

Så sjöng Engelbrechts och Erik Pukes fulltrogna vän,
biskop Thomas i Strängnäs, då Sverige genom hans bägge
vänner hade blifvit befriadt från utländningarnes
förtryck; men alla hans förmaningar båtade till intet;
sluppna en gång ur snaran, förstodo de svenska icke
att taga sig till vara för locka-list. Den tidrymd,
som följer närmast efter Engelbrechts död, innefattar
en rad af år, mer uppfyllda af split och oro, mer
förderfliga och mer hånfulla för fäderneslandet, än
må hända någon annan följd af år bland de tvåtusende
sådana, som detta det äldsta bland Europas nuvarande
riken räknar. Arglistighet och illslughet, förräderi
och drottsvek och inbördeskrig hörde under denna
nesliga tid till ordningen för dagen; den svenska
konung, som en gång valdes, och under hvars spira
norrmännen sjelfvilligt sökte skygd, fördrefs
upprepade gånger från sin tron och återuppsattes
ändtligen derpå endast för att dö som kung; utländska
furstar inkallades och betedde sig i sitt svenska
rike på ett sätt, som förvärfvade dem spenamnen
"Barke-konungen" och den "bottenlösa tomma taskan";
prelater nedlade på altaret mitran och kräklan och
klädde sig i harnesk och hjelm, upphäfde sig till
Sveriges "föreståndare" och "furstar" och öppnade
vägen för utländningen; Sverige blef "ett prestagäll,
men icke något konungarike", och att det ändock kunde
ega bestånd, att det ändock framdeles kunde uppstiga
till det höga rum, som det sedan en gång intog bland
folken, derför har det endast och allenast Försynens
underbara skickelse att tacka. Ty Försynen hade, huru
mörkt det än såg ut, ändock icke glömt Nordanlanden;
den uppväckte ännu män, hvilka trädde fram som räddare
i farans stund, och hvilka bilda de ljusa punkterna
på den sednare svenska medeltidens eljest nattsvarta
himmel. Och dessa män förstodo att bland Sveriges
allmoge uppsöka sina hjelpare och fäderneslandets
räddare; men främst bland den svenska allmogen intogo
de genom Engelbrecht till känslan af sin egen kraft
kallade dalkarlarne hedersrummet och bildade första
fylkingen af frihetens stridsmän, till dess de
slutligen med Sturarne och Gustaf Wasa fullständigt
befriade den svenska jorden, på hvilken sedan dess
en utländsk eröfrare knappast hunnit sätta sin fot,
förrän han med nesa nödgats draga sig derifrån igen.

Vi sågo i det föregående, huru Engelbrecht
försåtligt mördades af Måns Bengtsson Natt och Dag,
hvilken sannolikt begick detta brott efter inrådan
af det danskt sinnade partiet i landet. På sjelfva
riksföreståndaren Carl Knutsson kastades emellertid
misstankar, såsom skulle han hafva varit det egentliga
upphofvet till mordgerningen, och dessa misstankar
styrktes icke så litet deraf, att Carl gaf mördaren
lejdebref och förbjöd alla att tillvita Måns Bengtsson
hans gerning. Mördaren upphöjdes till och med af
Carl till rikedom och ära; men sjelf hade han efter
brottets begående ingen ro, utan plågades alltjemt af
samvetsqval samt ville flera gånger sjelf taga sitt
lif. Han fattade till danskarne ett oförsonligt hat,
hvilket sedan gick i arf på hans son, Johan Månsson,
som med kraft och mannamod framdeles försvarade Kalmar
och med hån afvisade Christian II, då denne sökte
förmå honom att åt sig uppgifva nämnde slott. Måns
Bengtsson säges äfven under sin återstående lefnad
hafva hatat Carl Knutson sjelf så mycket, att han
alltid förenade sig med hans fiender, och ännu i
dag vet en sägen berätta, att från ruinerna af den
gamla borgen Göksholm, Måns Bengtssons fädernehus,
nattetid en jämrande och klagande qvinnoröst höres;
det skall vara rösten af mördarens moder, som för
slem vinnings skull uppmanat sin son till nidingsdådet
och nu icke har någon ro i sin graf, utan klagar och
våndas här intill dagarnes ända.

Besynnerligt ser det ock ut, att just de, hvilka
som hårdast förföljdes af Carl Knutsson, voro just
Engelbrechts närmaste vänner, Erik Puke och riddaren
Broder Svensson. Till den förre bland dessa höllo
sig efter Befriarens död egentligen dalamännen,
hvilka starkt misstänkte riksföreståndaren för
delaktighet i mordgerningen. Men Puke betedde sig ock
så oförsigtigt och gick mot Carl till väga på ett
sätt, som måste ådraga honom den rike och mäktige
mannens dödliga hat. Han uppmanade alltjemt sina
anhängare, dalamän, nerkingar och rekarlar, till
att "röja marsken ur vägen och välja sig en rätt
bondeson till konung". Fåfänga blefvo hans försök
mot Westerås och Örebro slott, och fastän han med
sina dalkarlar på Hällaskogen, nära Harakers kyrka,
tillfogade Carl en ansenlig förlust, i följd hvaraf
den sistnämnde förmåddes att ingå förlikning med
Puke, var likväl snart måttet rågadt för denne, som
på ett möte i Westerås blef, oaktadt Carls lejd, för
hvilken erkebiskopen och biskop Thomas i Strängnäs
gått i borgen, gripen och förd till Stockholm,
der han halshöggs på Brunkeberg. Samma öde drabbade
erkebiskopen, Olof af Trögden, som blef förgiftad i
Nyköping, under det han var stadd på resa till Kalmar,
der ett möte skulle hållas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>