Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 6. 1864
- Historiska Bilder II. Dalarnes Minnen V. af Th.
- En resa på skjutskärra af F-r-i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med konung Erik, och äfven Broder Svensson, hvilken
dock uppgjort en sammansvärjning, för att bringa
Carl om lifvet. Men dessa svekfulla gerningar af
Carl vände mångas hjertan ifrån honom, och
den ädle biskop Thomas blef, heter det, efter
Pukes död och sedan Carl svikit den honom gifna
lejden, aldrig mer glad, ville aldrig mer
komma i rådet och ansåg sig icke längre värdig att
välsigna det heliga brödet och utdela nattvarden.
Det var då han sjöng:
"Tro är försvunnen,
Fals är upprunnen,
Bland qvinnor och män."
Ännu en motståndare hade Carl att röja ur vägen;
men denne var honom farligare, än de andra, emedan
han icke gick till väga med öppet väld, utan med list
och slughet samt under sken af den oegennyttigaste
vänskap. Denne var det gamla drotset Christer Nilsson
Wase, som alltid kallade Carl "sin käre son", men icke
släppte något tillfälle att göra den "käre sonen"
all den skada han förmådde. Så tillställde han en
resning i Wermland mot Carl, och derjemte uppäggade
han dalkarlarne till hämd öfver Pukens död, så att
de rotade sig tillsammans, ihjälslogo Carls tjenare
och plundrade hans egendom. När det öfverlades,
om huru dessa oroligheter skulle biläggas, rådde
drotset Carl till att icke fara med våld fram mot
bönderna, utan söka bilägga tvisterna i godo; men
Carl genomskådade det gamla slughufvudet, kufvade
de upproriska Wermlandsbönderna med vapenmakt och
stämde dalkarlarne sig till mötes i Enköping, der han,
ehuru af drotset uppmanad att sjelf icke visa sig för
folket, utan låta honom, drotset, medla mellan sig och
bönderna, sjelf trädde ut bland dalamännen, som knappt
hade fått sigte på hans resliga, ståtliga gestalt,
förrän de genast underkastade sig. Drotset sjelf blef
från sin gård Räfvelsta i Westmanland midt i vintern
omildt förd till Örebro och derifrån till Nyköping,
der en förlikning ändtligen ingicks på det vilkor, att
alla drotsets förläningar i Sverige tillföllo Carl,
medan Christer Nilsson sjelf fick Wiborgs slott och
län långt borta i Finland, der han också stannade
till sin död.
Så hade Carl Knutsson lyckligen röjt alla sina
medtäflare ur vägen, och han trodde sig nu nära
uppfyllelsen af sin förhoppning att sjelf få intaga
den svenska konungatronen, hvilken så många af hans
ätt före honom innehaft. Han styrktes ock i sitt hopp
af talrika spådomar och järtecken. Så visste man
berätta, att i Wadstena kyrka, der Carl stod bland
andra rikets store, resligare och ansenligare än någon
annan af dem, ett barn sett en gyllene krona på hans
hufvud och tillfrågat sina föräldrar, om icke äfven
de såge densamma. Likaledes skall, då han reste från
Kalmar år 1439, der rådet var församladt och der det
blef fråga om att till konung äfven i Sverige taga den
af danskarne efter Erik XIII utsedde Christopher,
Carl hafva begifvit sig till en spåqvinna, som
skall hafva förespått honom, att han en gång skulle
blifva Sveriges konung, och tillagt: "tre plågor
skola för det konungavalets skull riket öfvergå:
örlig, hunger och pest, och skolen J ändock blifva
konung." Emellertid hade han på det nyssnämnda mötet
i Kalmar funnit, att de svenska herrarne icke vore
obenägna att välja Christopher; af dennes landsmän
fick han också de mest lysande löften, och ehuru något
konungaval då icke kunde hållas, beslöt han ändock att
för denna gång icke göra motstånd, utan att afvakta
hvad ödet kunde hafva beslutit öfver honom sjelf. Af
rådet och Christopher tillförsäkrad om hela Finland
med Åbo slott och Wiborg samt Öland med Borgholm,
fann han derföre för godt att medgifva Christopher
val och emottog å Herrestäket på Wermdön den nye
konungen såsom det en sådan egnade. Vid det
högtidliga intåget i Stockholm gick konungen emellan
erkebiskopen och Carl Knutsson; men alla tyckte, att
den ståtlige svenske riddersmannen var mer passande
till konung, än den lille korpulente Christopher, som
hörde anmärkningarne och log deråt, skämtsamt yttrande
till Carl: "Gack icke bredvid mig; då säger folket,
att du fast hellre än jag borde vara konung." Den 14
September 1441 kröntes sedan Christopher i Upsala
domkyrka och seglade derefter åter till Danmark;
men Carl begaf sig till sina finska förläningar,
der han höll ett ståtligt hof och samlade rikedomar
för hvad som framdeles skulle kunna erfordras.
Om Christopher "Barkekonungs" regering hafva vi
här icke mycket att förtälja. Han satt icke länge
på Sveriges tron och har efter sig icke lemnat något
äradt minne. Men knappt hade han aflidit, förrän Carls
vänner i Sverige rådde denne att skyndsamt begifva sig
dit och infinna sig i Stockholm. Genast begaf han sig
å väg med åttahundrade hofmän och talrika skepp med
förråder af alla slag, med hästar och vapen. Under
resan emottog han ett bref, skrifvet från Kalmar
kloster medan konung Christopher ännu lefde, och
innehållande den underrättelsen, att en gudelig
menniska i klostret haft den uppenbarelsen, att
Carl Knutsson skulle det följande året bli konung,
och denna kallelse borde han lyda, så framt han
ville undgå stor olycka. Hans resa gick lyckligt,
och ett nytt järtecken förkunnade hans ankomst till
Stockholm, i hvars hamn han knappt hunnit inlöpa,
förrän ett ymnigt regn började strömma ned öfver stad
och land efter långvarig torka. Visserligen fann han
uti rikets hufvudstad mera än en motståndare; sjelfva
de personer, som under tronledigheten förestodo riket,
voro hans hätskaste afundsmän, nämligen Bengt Jönsson
till Salesta, Christer Nilssons måg, och hans bror
Nils Jönsson till Djursholm, tillika med den nyvalde
erkebiskopen Jöns Bengtsson, alla af Oxenstjernornas
myndiga ätt. Men Carl hade också talrika vänner, och
allt folket ropade med hotande buller, att han och
ingen annan borde väljas till konung. Detta skedde;
erkebiskopen sjelf, som före valet begifvit sig till
sitt slott Almare-Stäk eller S:t Eriks Borg, för att
slippa vara närvarande vid valet, följde honom till
Mora Sten, och när han här stod på konungsstenen,
högt öfver allt folket, utbröt menigheten i jubel
vid åsynen af den konungslige svenske mannen, och
vid hogkomsten af kontrasten mellan honom och den
lille korpulente bajraren, som stått der några år
förut. Dagen derefter kröntes Carl i Upsala kyrka,
och besannades så den syn, som barnet sett i Wadstena,
och klosterfruns uppenbarelse i Kalmar. Red så konung
Carl "rätter Eriksgata" genom sitt rike, och har
efter honom ingen konung blifvit efter gammal sed
korad vid Mora Sten.
Så började Carls konungadöme med lust och gamman;
men afunden och förräderiet bidade icke länge,
innan de åter uppreste sina hufvuden. Väl föll allt
Norge honom till, och blef han den 22 November 1449
i Trondhjem tagen till Norges konung; men redan
samma år förrådde Måns Gren Gotland i danskarnes
händer. Snart inbröto dessa i Sverige och fingo der
bistånd af Carls fiender, och fastän Thord Bonde
en tid stödde sin kunglige frändes vacklande tron,
vek dock lyckan från Carl, så snart lönmördarens
yxa träffat herr Thords hufvud, och knappt hade Carl
firat Nils Stures ståtliga bröllop med Thords syster
Brigitta, förrän erkebiskop Jöns högtidligen uppsade
Carl tro och lydnad samt nödgade honom att fly undan
till Danzig, medan Christian I af Oldenburg i Sverige
intog hans tron.
Nu kommo andra tider, och vi få snart se dalkarlarne
åter uppträda på skådeplatsen. Hvad vi nu i korthet
berättat, må anses som ett mellanskjutet stycke,
nödvändigt för att ej förlora den historiska tråden. Th.
*
En resa på skjutskärra.
Edvard Frösén hade tagit "studenten" och absolverat
"medicine kandidaten". Han hade genomgått skolans
tvång, pluggat i sig pensa, utstått tentaminas
skärseld, deltagit i ett
par valborgsmess-aftons-upptåg, och alltjemt lefvat
som en fattig, flitig yngling egnar och anstår. Han
kände sig nu fri för en tid. Tjenstgöringen på
garnisonssjukhuset och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0166.html
