Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 164 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - En resa på skjutskärra af F-r-i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

friska luften, förnyande och lifvande, så att om qvällen var
det allmänna tillståndet ganska godt, sinnet åter lätt, kärleken
till verlden på nytt väckt, hela själen lika känslig och
öm som kroppen hade blifvit det genom åkningen.

Denna afton aktade kandidaten sig för att beställa häst
till något visst klockslag. Han hade ännu lärpengarne i allt
för friskt minne. Men han begärde att få kaffe klockan sex
nästa morgon, och detta ansåg gästgifvaren för ett tecken till
att han ville resa klockan sju. Sålunda förskaffade vår hjelte
sig häst i rätt tid utan att riskera någonting. Han hade
redan gjort vackra framsteg i konsten att praktiskt taga sig fram
i verlden.

Den andra dagen rullade han framåt genom icke så mycket
odlade trakter. Barrskogen regerade der med nästan
oinskränkt välde: höga furar och yfviga granar vittnade om en
präktig skogsbärande jordmån, massor af ruttnade stammar
förrådde bristen på utvägar att draga inkomst af skogen.
Jernvägar och kanaler saknades. Här och der framstack en sjö
med mörkblått, kallt vatten, men den sträckte sig icke långt.
Vid dessa sjöar hade bonden brutit bygd. Der låg omkring
dess stränder ett och annat odladt fält. Vid vägen lågo
enstaka gårdar, mera sällan byar. – Skjutsbönderna syntes
något mera lifliga och vakna, än dagen förut. De talade heldre
och gjorde frågor sjelfva. Annars bruka de nöja sig med att
svara på hvad herremannen spörjer. Unga pojkar träffades,
som redan hade varit i Stockholm "med deputationer, der
ordföranden går sist", som Schröderheim sade om oxdrifterna
från Småland.

Landskapet blef mer och mer
kuperadt, backarne växte till
höjder, höjderna till berg. Vägarne
slingrade sig uppför dessa i tio
krokar. Uppförsbackarne växte
till längden af en åttondels mil,
utförsbackarne blefvo så branta
och tillryggalades så hastigt, att
man tyckte sig i ett ögonblick
förflyttad från deras höjd till
deras fot. Det svindlade mången
gång för den ovane resenärens
hufvud när kärran kom riktigt i
farten. En halfsofvande liten
pojke och en gammal gubbe
körde för honom de två sista
backiga hållen. Ingendera brydde
sig det ringaste om hästen, så
fort den väl hade kommit i farten
utför backarne. De läto tömmarne ligga lösa och sågo
ut som de icke haft det allra ringaste att göra hvarken
med hästen, vägen eller den resande. Ibland tyckte vår
kandidat att det skulle nödvändigt bära af ned i en tvärbrant
sänkning på högra sidan, ditåt vägen krökte sig så tvärt, att
det syntes omöjligt att komma lyckligt om kröken, och när
hästen väl hade öfvervunnit den faran, satte han af med lika
fart emot en icke mindre vådlig krökning åt venster. Men
bra gick det ännu, och när han åter var lyckligt hunnen
utför en af dessa himmelshöga backar, vände han sig stundom
om och kastade en blick tillbaka, förvånad öfver sin lycka,
och nästan färdig att göra en ordentlig tacksägelse.



Edvard Frösén var icke någon kruka — långt derifrån!
Han hade mer än en gång utan betänkande kastat sig i
Fyrisån, för att rädda ett lif, vare sig af en menniska eller en
hund, ja en gång äfven af en katt. Men han hade aldrig sett
något annat landskap än det uppländska; de värsta backar han
passerat voro de emellan Märsta och Stockholm. Ingen är
utan all farhåga vid det som är ovanligt. Sätt den i sina
backar mest likgiltiga smålänning ombord på ett fartyg i en
hvinande storm, eller låt en stridshjelte försöka gå på taken
som en sotare, så få vi väl se om han icke hissnar och
kastar ganska betänksamma blickar omkring sig.

När han kom till en gästgifvaregård som hette – ja vi
skola icke uppgifva dess riktiga namn, ty det är en verklig
händelse vi berätta och vi vilja ej leda någon läsare på
spåren till de personer som upplefvat den – när han kom till
Sunnersta hvilade han en stund och tog sig middag så godt
huset förmådde. Man föreslog honom att åka nästa håll med
bakskjuts. Ja bevars, det qvittade honom lika. Belåten med
brödet, smöret, skinkan och äggen som han fått, och med
cigarren som han tändt, kom han ut på förstuguqvisten, för att
sätta sig upp i det nya pinoredskapet. Skjutsen stod midtför
honom; i kärran satt icke denna gången någon gubbe,
icke någon pojke, icke någon karl, utan en qvinna.

Frösén blef att börja med litet förvånad, men så
erinrade han sig att han icke sällan läst om att qvinnor pläga
skjutsa i åtskilliga provinser när karlarne hafva mycket brådtom.
Han satte sig upp. Förut hade det icke fallit honom in att
taga emot tömmarne, när skjutsaren räckt dem åt honom; men
att låta en qvinna köra för sig, det tyckte han var anstötligt.
Hur skulle det se ut om han mötte något herrskapsfolk. Han
började redan nalkas den bygden, der hans farbroder hade
sin egendom. Han skulle ju kunna möta gubben sjelf ....
eller någon af kusinerna, stadda på en utfärd ... och då skulle
han icke vara så pass karl för sig som till att köra ... Han
tog tömmarne fastän flickan icke räckte dem åt honom.

"Jaså, ska han köra sjelf?" sade hon dervid med ett icke
riktigt förtroendefullt ögonkast.

Det var en flicka om 16 år. Hon var ännu icke fullt
utvecklad, och den landtliga klädseln dolde konturerna af
hennes figur. Men ansigtet var öppet. I början såg Frösén icke
på det, men under vägen kom han att då och då betrakta det
och fann med läkarens observationsvana, att det var ett
ansigte som vittnade om en själ
der bakom ... ett ansigte som var
värdt att betrakta.

Det första Frösén egnade
tankarne åt, var dock sitt nya och
ovana värf som körsven och huru
han skulle lyckas deri. Han frågade
flickan:

"Är det mycket backig väg det här hållet?"

"Åh, det är som vanligt."

"Är det värre backar, än på förra hållet?"

"Jo, det är det väl det."

Vackra utsigter för Frösén!

Han fick snart ett prof på
backigheten. Uppför Getåsabacken
gick det bra. När han skulle
utför den, såg han att det icke
var någon af de svårare, men i alla fall bar han sig
mycket försigtigt åt. Han höll igen så mycket han orkade,
så att kärran låg på hästen och nosen satt i bringan på
honom. På det sättet fick han hästen att gå nästan steg för
steg utför backen, men med stor fara att komma på hasorna.
Hästen var icke mycket nöjd med detta återhållande system,
flickan icke heller. Hon teg en liten stund, men fick en allt
mer allvarsam min. Till slut kunde hon ej hålla sig längre.

"Herrn kan inte köra", sade hon litet häftigt.

"Tycker du det går för långsamt?"

"Ja, håller herrn igen hästen lite till på det sättet, så skenar han."

"Kors, hvad säger du, flicka. Det måtte väl vara bättre
att låta honom gå i sakta mak utför backen, än att låta
honom springa i sträck, som ni bruka göra."

"Åh, det är allt bäst att låta honom göra som han är
van. Släpp efter bara, så skall herrn få se hur glad han blir."

Frösén lydde rådet, hästen sträckte ut, frustade muntert
åt friheten och förde i glädje de åkande utför backen och
ännu ett godt stycke väg, med en så brådstörtad fart, att
kandidaten ännu aldrig känt maken.

Flickan hade blifvit helt vänlig sedan hon kommit underfund
med att, om den resande icke kunde köra, så kunde han
åtminstone taga räson. Men pjåkig ansåg hon honom vara
och undrade hvad han kunde vara för en person. Hon
frågade om han var från Stockholm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>