Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - En resa på skjutskärra af F-r-i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
studierna till medicine licentiatexamen väntade honom
visserligen. Men sommaren och ferierna voro inne. När
han gick ut till Eklundshof hörde han lärkorna drilla,
göken gala, såg fruktträden stå i blomma, han kände
hela naturen full af kärlek och lefnadslust. Det grep
honom ett begär att också sjelf en gång få njuta
ett sorglöst lif, utan lexor, utan den enformiga
vandringen på Upsala gator, att en gång få lefva
i stället för att studera. Och så kom han ihåg att
han hade en välbergad farbroder och söta kusiner
i Småland. Och hela vintern hade han lefvat så
sparsamt, att han hade hundra riksdaler qvar af
sitt fäderne-anslag. Om han vigilerade hundra till,
skulle han kunna resa till Småland och tillbaka,
och hafva med sig några presenter till tack för den
gästfrihet han kunde räkna på att få åtnjuta hos
farbrodern och den vänlighet han skulle röna af de
nämnda kusinerna. Två hundra riksdaler räckte långt på
den tiden, ty vår historia förskrifver sig från tiden
före syndafloden – före den syndaflod af penningar,
som gjort att penningar äro så godt som ingenting.
En vacker dag – i ordets egentliga bemärkelse en
vacker dag, ty himlen var så blå som himlen öfver den
svenska jorden kan blifva, och solen sken så guldgult
som hon kan skina i våra bygder, och Mälaren låg så
stilla som han kan ligga en Junidag – steg han ombord
på gamla "Upland" och begaf sig till hufvudstaden.
Stockholm hade ingenting nytt att bjuda honom
på. Han hade varit der en hel vinter förut, och en
höst äfven. Han hade gråtit åt Torslow, skrattat
åt Deland på Djurgårdsteatern, han hade förtjusats
af Emilie Högqvist, han hade hört Schnötzinger i
Trädgårdsföreningens trädgärd, han hade ätit sina
middagar hos Ryssvijks och druckit sitt kaffe hos la
Croix, han hade till och med sett en danssoirée och en
maskerad i Kirsteinska huset – och det var allt hvad
Stockholm hade att erbjuda den som icke var bosatt
der, och som icke annat än undantagsvis hade tillträde
till dess middagar och supéer och familjebaler.
Vår kandidat stannade således icke der längre än
till följande morgon. Då fortsatte han färden på
ångfartyget Linköping till Östergötlands residensstad
– "lilla Stockholm" som man kallade det.
"Lilla Stockholm" hade dock något nytt att erbjuda
honom. Först såg han på domkyrkan och fann, att
Upsalas var både vackrare och större. Men när han
nämnde denna iakttagelse för en af stadens invånare,
fick han den upplysningen att Linköpings torn ändå
är 4 alnar högre, och att det således icke vore värdt
för honom att komma och skryta. Men om han ändå icke
blef öfvertygad att Linköping var bättre lottadt,
än Upsala i afseende på kyrka, så ville han deremot
icke neka att gästgifvaregården i östgötastaden
såg bättre ut än den gamla gula träbyggnaden i
lärdomsstaden. Dermed tillfredsställde han sin nye
bekante, så att denne bjöd honom på en sexa. Under
sexan tänkte vår kandidat på att gå ut och se stadens
öfriga märkvärdigheter, men efter sexan märkte han
att han icke längre såg klart, och när han i sin
ordning bjudit Linköpingsvännen på en butelj punsch
och de begge hunnit nära botten på denna, kom han
underfund med att det fins mycket mera märkvärdigheter
i glaset än i någon landsortsstad. Således var det
inte värdt att gå ut, utan för att upptäcka ännu
några märkvärdigheter, tömde han en butelj till,
och derefter tilldrog sig det kuriösa, att Edvard
Frösén blef fullt och fast öfvertygad, att han var en
stor sångare och började traktera både sin vän och
alla dennes vänner på källaren med den ena sången
efter den andra, tills han slutligen icke orkade få
fram några andra passager af en mycket bekant strof,
än hick! hick! hick. Så bar man honom i hans säng,
så somnade han, och så vaknade han andra dagen
klockan tio. Men då tyckte han sig icke längre vara
i Östergötland, utan i Ångermanland.
När han hade gnuggat sömnen ur ögonen, och druckit
ut vattenkarafinen och slagit hela tvättkannan öfver
sitt värkande hufvud, och fått sin yttre menniska i
någorlunda presentabelt skick, ropade han på jungfrun
och på kaffe. Och jungfrun kom med kaffet och frågade
medlidsamt hur det stod
till. Jo bevars, det stod mycket bra till; han hade
bara sofvit för länge.
Medan kandidaten drack kaffe, kom hållkarlen in.
"Är herrn inte färdig snart?"
"Jo straxt".
"Herrn får allt betala bra med väntpengar."
"Jaså, skall jag betala väntpengar?"
"Jojo men, herrn beställde skjutsen till klockan fem
och nu är hon elfva. Det gör mig sex timmar det."
"Nå ja, det kan inte hjelpas. Nästa gång skall jag
beställa skjutsen tills jag vaknar, så slipper jag
att betala väntpengar i fall jag försofver mig."
"Det var knepigt. Men inte blir det hållkarlen i
Linköping som tar emot den beställningen."
"Är skjutsen bra?"
"Ja vasserra, vi ha tagit vår bästa fjederkärra,
och häst får herrn som inte skenar."
"Kanske han inte springer heller."
"Åh nog går han fram alltid."
"Tack, kära hållkarl, men ge mig en häst som inte
går fram, så kommer jag allt litet fortare."
"Ack kära herre hvad skall det tjena till
att fjeska på landsvägen och klå de stackars
skjutskamparne! Herrn har ju inte någon brådska,
tycker jag."
"Nej det har du allt rätt uti." "Bär ned kappsäcken
nu, så få vi se på ekipaget."
Der stod en gammal brun kamp förspänd. Han var uppfödd
i herrskapshus och hade tillbringat en glad barndom
bland bättre hästar. I sin ungdom hade han genomgått
den vanliga hästskolan under en temligen instruerad
och human hästlärares eller såkallad kusks piska
och sporrar. Derefter hade han med sin unga herre
gjort adjutantstjenst vid regementet och varit med
på många möten och lärt sig att lyda trumman och att
stå för skott. Men på ett möte rafflades han bort
af sin löjtnant åt en possessionat, som tog honom
med sig till nästa Skeninge marknad och bytte bort
honom åt en hästhandlare. Denne bytte bort honom åt
en handlande i Wadstena. Derifrån kom han på nästa
marknad genom byte till Stockholm, från Stockholm
vandrade han genom åtskilliga ödets vexlingar till
Linköping, och nu hade han tre år gått i skjuts. Det
var ej mycket qvar af honom, men han hade varit bra
från början, och hvad som återstod var ännu ganska
godt. Glad såg han dock ej ut. Han tycktes ej finna
skjutslifvet lyckligare han, än en bonde som skall
taga hästen från sädeslasset midt i andtiden för
att transportera någon lustresande.
Kärran – den bästa som fanns, hade hällkarlen sagt –
gaf ett dåligt begrepp om våra skjutsanstalter. Det
var ett af de vanliga pinoredskapen, bestående af en
fyrkantig låda, hvilande på en axel mellan två höga
hjul och med åkstol hvilande på en hård fjeder,
som föga minskade känningen af stötarne, när än
det ena och än det andra hjulet hoppade öfver stock
och sten. Det var dock den der fjedern, som skulle
göra denna kärra till en kärra af bästa sorten. Den
fick man betala dubbel vagnslega för. På de vanliga
kärrorna fanns icke någon fjeder alls. Ändock ha
våra förfäder åkt på dem i mera än 500 år. Det fins
än i dag sjuttioåringar som, när de med sin familj
resa till badorter eller till slägtingar i aflägsna
bygder, låta en plats i vagnen stå tom, för att
sjelfve få sig en grundlig uppskakning på den gamla
skjutskärran. Vanan är halfva naturen!
Men Edvard Frösén var icke van vid dylik skjuts,
han. Det hårdaste han känt i sina dagar var skolans
träbänkar, men de stodo åtminstone stilla. Här guppade
deremot sätet oupphörligt, här kunde han inte en
minut få sitta stilla och öfverlemna sig åt sina
orediga minnen af gårdagen, här måste han hålla sig
fast i åkstolskarmen, här fick han knuffar af lilla
skjutspojken, som satt bredvid honom, eller gaf
sjelf knuffar åt denne. Och detta under det att en
hel kopparslagareverkstad arbetade inom hans panna!
Så förflöt första dagen af kandidatens lustresa. Det
fanns icke något medikament, såvidt läkarekonsten på
den tiden kände eller än i dag känner, som kunde med
ens upphäfva följderna af punschen. Men som långsamt
medel verkade den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
