Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - Skara Domkyrka af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handels- och marknadsplats, och om man än icke vill igenkänna det
sedan så kallade Skara i det Skorio, som förekommer i Gunalög
Ormstungas saga, så vet åtminstone Sturleson att omtala
en köpstad "at Skörum", hvilket namn sannolikt icke kan jäfvas
såsom liktydigt med hvad vi kalla Skara och som en
föregångare till denna stad.
Denna köpstad var till och med en tid hela Götalandets
hufvudstad och blef detta genom den första kristna
konungen, Olof Skötkonung. Döpt i Husaby källa,
trifdes han helst i det redan till stor del kristnade
vestgötalandet och lät inreda sin egen borg i
Husaby till domkyrka, sålunda säkerligen den äldsta
domkyrkan i Sverige. I Husaby, vid domkyrkan bodde
också biskopen, dock blott tills vidare, eller till
dess den redan af konung Olof påbörjade domkyrkan i
Skara skulle bli färdig. De konungar af vestgöta ätt,
som sedan herrskade, dels öfver hela sveaväldet, dels
endast öfver Westergötland, hade sedermera sitt säte
på de Skara omgifvande borgarne, och staden tillväxte
i rikedom och anseende, äfven sedan konungarne flyttat
sitt residens derifrån, detta hufvudsakligast genom
sitt biskopssäte, sin domkyrka och sitt läroverk.
Vi kunna icke här inlåta oss med en närmare
redogörelse för den urgamla stadens öden. En
skådeplats för talrika konungamöten och
riksförsamlingar, prunkande med sina i närheten
belägna slott, Jarlaqvist, Skaraborg och Götala,
till hvilka Gustaf Wasa ytterligare lade ett,
hvilket fulländades af konung Johan, men nedbrann
1612. Rikt försedd med kyrkor, – de uppgifvas
hafva varit icke färre än åtta till antalet, – med
kapell och kloster (de förra 6, de sednare endast
2), stod staden länge i blomstring och välmakt,
tilldess slutligen de arga fejderna mellan Sverige
och Danmark beröfvade äfven denna gamla stad dess
uråldriga herrlighet, hvilken pjönk i gruset för
danskarnes mordbrännarefackla. Svårast härjades
staden af Christian IV, som der icke qvarlemnade
mer än domkyrkan och ett hus vid torget samt några
smärre byggnader, men sjelf var nära deran att blifva
straffad för detta nidingsverk och att blifva fångad
af de raska vestgötaryttare, som under Jonas och
Stånks befäl midt under branden störtade in i staden
och tappert höggo löst på fienden. Konungen undkom
dock, ehuru med knapp nöd och, som det påstås, genom
förräderi af svenska fältöfversten Jesper Mattson
Kruus. Emellertid kunde Skara aldrig mer återvinna
sin fordna glans, och det råd, som redan gamle kung
Gustaf gifvit dess borgare att flytta sin stad till
det 2 mil derifrån belägna Hornborg, höll på att
bli förvandladt till befallning af den barske Carl,
som dock lät beveka sig att afstå från sin plan genom
åsynen af den ärevördiga domkyrkan, hvilken, helgad åt
jungfru Maria, dock af honom med sidovördnad benämdes
helt enkelt för "Maja". Numera bebodd af omkring två
och ett halft tusen menniskor, har det fordom lysande
Skara qvar endast sin domkyrka och sitt läroverk,
ett seminarium för folkskolelärarinnor och Sveriges
äldsta veterinärläroverk, grundlagdt 1775 af den
förtjente prof. Hernqvist.
Jemte sin biskop äger Skara också qvar sin domkyrka,
dock i våra dagar ansenligen reducerad från den prakt,
hvarmed hon prålade ännu 1719, och med hvilken vår
teckning föreställer henne. Nu äro de höga spirorna
på hennes torn borta, hennes utbyggda chor försvunnet
och ersatt med en platt gafvelmur, som eger blott ett
enda fönster; till och med hennes inre är, – såsom en
utländsk resande anmärker, – bokstafligen rensopadt
från alla de prydnader, som eljest finnas i kyrkor,
så att "Calvin här skulle gnugga händerna af glädje;
men Luther skulle ogerna se det."
Det sades i det föregående, att domkyrkan i Husaby
endast var provisorisk och skulle hafva denna
värdighet blott till dess dômen i Skara blifvit
uppbyggd och färdig. Grunden till domkyrkan i Skara
lades också redan år 1020, och hon är sålunda jemnårig
med Lunds katedral; men af denna äldsta kyrka qvarstår
nu ingenting, om icke möjligen grunden, emedan redan
biskop Ödgrius lät år 1132 nedrifva den gamla kyrkan
och uppföra en ny, hvilken inom 20 år, med konung
Sverkers och presterskapets bistånd, stod så färdig,
att hon kunde invigas. Detta skedde år 1151, och
kyrkan helgades
då åt Jungfru Maria. Hon är byggd i form af ett
latinskt kors, hvilar på 18,000 pålar af asp, såsom
sägnen lyder, och är uppförd af sandsten, hvilken,
enligt ett påstående, skulle vara hitförd ända från
Norge, – en uppgift, som dock torde böra lemnas i
sitt värde, enär det på vida närmare håll, öster om
Hornborgasjön, finnes sådan sandsten, hvaraf flera
andra kyrkor i Skara stift äro uppförda. Kyrkans längd
är nu 192 fot, tvärskeppets 101, höjden och bredden
nära 60. De nu qvarstående tornen äro hvardera 107
fot höga. Stilen är till en del rundbågig, till en del
spetsbågig, och kyrkans grundtal är 6. Grundqvadraten,
d. ä. den punkt, der lång- och tvär-skeppen skära
hvarandra, håller 34 fot på hvarje sida. Kyrkans
längd skulle sålunda hafva varit 6 gånger 34 eller
204 fot, ehuru hon nu håller blott 192: det öfriga
tillhörde det nu försvunna choret, som hade 3 fönster
på hvardera sidan. Kyrkans ingångar äro 3, hennes
hvalf uppbäres af 12 pelare, 6 på hvardera sidan,
och mot fönstren svara pelarnes mellanrum. Af kyrkans
7 torn återstå nu endast de bägge största, dock utan
spiror, och tvänne smärre på östra gafveln. Det stora
tornet öfver korset förstördes i 1719 års brand; de
bägge små tornen vid vestra gafveln borttogos 1799.
En af Skaras äldre biskopor, Brynolf, skref i
trettonde århundradet en liten rimkrönika om sina
företrädare, bland hvilka flera voro engelsmän –
ett bevis på det nära sambandet i äldre tider
mellan svenskarne och deras stamförvandter på
britiska öarne. Han berättar också, att, när Skara
kyrka byggdes, gaf "hvar bonde dertill 5 penningar
blå" (silfvermynt, – en ansenlig byggnadshjelp på
den tiden), ehuru skatten utgick in natura med 3
skeppor korn eller 7 skeppor hafra och fortfor
i långliga tider derefter. Om Brynolf sjelf,
hvilken beskrifver åtskilliga bland sina engelska
företrädare som prydnader för sitt stånd och för
menskligheten, berättas det, att han, en son af
den mäktige vestgötalagmannen Algot och en man,
som förfäktade sin andeliga makt med sådan kraft,
att den mäktige konung Magnus Ladulås sjelf måste
förödmjuka sig inför honom, dock varit en snål
och girig man. Vid en inträffad missväxt, då en
mängd folk dog af hunger, begaf han sig undan till
sitt slott Leckö och lemnade folket åt dess öde. Då
samlade hans far, Algot Lagman, de hungrande bönderna
och förde dem på båtar öfver till Leckö. Med häpnad
såg biskopen sin far anlända i spetsen för en skara
eländiga män, qvinnor och barn, som samlades kring
hans rikt fyllda lador. Men Algot sjelf trädde
upp inför sonen i dennes furstligt utsmyckade sal,
tillrättavisade honom skarpt för det han, folkets
herde och den rikaste mannen i landet, icke ville
dela sitt bröd med den fattige, och befallde honom att
skaffa föda åt dessa; sjelf skulle han draga försorg
för de öfriga. Emellertid torde biskop Brynolf icke
hafva bland Skara bispar varit den ende, som var
"en klok och penningegömsk man", ty om en af hans
företrädare, biskop Bengt, berättas det, att vid
hans död hans enskilda förmögenhet uppgick till 5
pund silfver samt 20 hästbördor med silfverkärl,
djurshorn, kläde och gråverk. Denne Bengt, kallad
den Gode och härstammande från Bondeätten, var
dock icke betänkt på sin egen fördel allena, utan
uppdref domkyrkans förmögenhet så, att hon hade 19
hemman och 100 landbönder, samt skänkte till henne
icke allenast reliker i "kostlige helgedomskar",
utan derjemte en dyrbar Bibel från England samt
en altartafla för högaltaret, hvarförutom han lät
uppföra kyrkans södra chor. Ett annat chor, kalladt
S:t Eriks, uppfördes af en bland Bengts efterträdare,
biskop Sven af slägten Sture (1436-1449).
Domkyrkan, som lidit mycket genom danskarnes
härjningar, t. ex. 1551, då hon stod utan tak i
hela fem år och blef fullt iståndsatt först 1586,
då konung Johan skänkte henne en ny altartafla,
samt 1612, och likaledes genom eldsvådor, såsom
1719, då hon förlorade torn, tak och klockor m. m.,
ehuru innanredet räddades genom d. v. syslomannen,
mag. Hasenmüllers rådighet, har sedan blifvit
reparerad åtskilliga gånger och den företer nu både
till det yttre och inre en vördnadsbjudande anblick,
fastän perspektivet förlorat ansenligt genom det
borttagna chorutsprånget. Predikstolen prydes
af apostlarnes bilder; den af kon. Johan skänkta
altartaflan ersattes 1663 af en annan, skänkt af fru
Brigitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
