Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 6. 1864
- Skara Domkyrka af Th.
- Sjön Fusaro
- Orans Resäfventyr (Forts. fr. sid. 140.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hästhufvud, född Kafle, men hvilken likaledes blifvit
borttagen och ersatt med ett stort fönster;
orgelverket har i sednare tider blifvit renoveradt,
och i de stora fyrkantiga tornen hänga kyrkans fyra
klockor. Bland monumenter i kyrkan, – der det påstås,
dock utan säkerhet, att Olof Skötkonung skall hafva
blifvit begrafven, utmärker sig minnesvården öfver
Erik Soop, som vid Dirschau blef slagen till riddare
af konung Gustaf den Store, men vid Stuhm, 1629,
räddade konungens lif derigenom, att han skjöt ned en
polack, som redan höjt sabeln för att gifva Gustaf
Adolf dödshugget. Soop skaffade derefter konungen
vadrum med sina vestgötaryttare, hvilkas öfverste
han var. På monumentet, som består af marmor och
alabaster, föreställes denna och andra hans bedrifter;
sjelf hvilar han under ett hvälfdt tak, uppburet
af 8 kolonner, klädd i full rustning, bredvid sin
fru, på en sarkofag, å hvars framsida man läser, att
här hvilar herr Erik Soop till Biurum, Sjögerås och
Säfstaholm, död d. 15 Mars 1632, samt hans husfru Anna
Posse. Liken ligga emellertid icke under monumentet,
– ett verk af Peter Keiser från Amsterdam, –
utan i en bredvid befintlig utbyggnad, framför
hvilken man ser bilder af Mars och Bellona. –
Ett annat monument, af brun marmor, befinnes vid
södra dörren, der familjen Hästhufvud har sitt
grafchor. Minnesvården är uppsatt öfver guvernören
i Riga, Anders Eriksson Hästhufvud, hans båda fruar
och dotter. Bland öfriga i kyrkan begrafne märkeliga
män böra nämnas riksråderna Johan Åkeson Tott, Erik
Eriksson Gyllenstjerna, biskop Jakob Johansson Gothus
m. fl.
Ätterna Soop och Hästhufvud hafva genom sin
frikostighet försett kyrkan med hennes största
dyrbarheter: en kalk af guld, besatt med 60 diamanter,
och dertill hörande paten, tillsammans vägande 58
lod och skänkt af Erik Sopp samt en vinkanna och
ett dopfat af silfver, vägande tillsammans 352 lod
och skänkta af Anders Eriksson Hästhufvud samt hans
fru Brita Kafle. Dessutom eger kyrkan silfverstakar,
kalkar och flaskor m. m. af silfver, mycket taget i
polska kriget, likasom guldkalken i det tretioåriga.
Skara domkyrkas sigill visar en nyckel
och en palmqvist, lagda i kors. Th.
*
Sjön Fusaro.
Vid Bajä’s herrliga kust, några mil från staden Neapel,
ligger den lilla staden Puzzuoli, hvilken ofta besökes af
lidande, de der vilja njuta af den särdeles helsosamma
sjöluften. Midtemot Puzzuoli sträcker sig långtut en grön udde,
hvars yttersta spets slutar i en klipp-pyramid, Cap Misenum.
Från det sednare upptäcker blicken i ett aflägset fjerran
bergen på den berömda ön Ischia. Far man från Puzzuoli i
motsatt riktning öfver Bajä-golfen, så är första punkten, som
fängslar den resandes uppmärksamhet, sjön Fusaro, Virgilii
"Lethe". Den är belägen endast en kort sträcka från
kusten, men dess spegel står icke i förbindelse med Bajä-golfen,
utan med Medelhafvet, på andra sidan om udden. Sjön
Fusaros omgifningar äro dessutom berömda för det här
växande, redan af Horatius besjungna Falerner-vinet. Den
fredliga stillhet, hvilken nu råder vid golfen, bildar en påfallande
kontrast mot de i forntiden vid dess stränder af de romerska
kejsarne firade orgier och begångna brott, ty det var här
som Nero lät mörda sin egen mor. Dessa minnen utplånas
likväl snart genom ett besök vid sjön, och den noggranna
beskrifning, Virgilius i sin Aeneid gifver öfver densamma,
kommer oss nästan att tro, det vi här befinna oss vid den
från de homeriska sagorna bekanta ingången till skuggornas
rike. Ovilkorligen försätter man sig in i den mytologiska
tidsåldern, ty vi befinna oss i det omedelbara grannskapet af
Styx, Cocytus och de Elyseiska fälten samt föreställa oss i
andanom lifligt Acheron och de fördömdas, utan ära,
kringirrande själar. För närvarande är sjöns romantiska förtrollning
totalt försvunnen och i dess stilla vatten fånga fiskare,
för gourmandernas taffel, välsmakande ostron och fiskar. I
stället för de kringirrande andarne drifva hjordar af prosaiska
svin sitt oväsen i de sjön omgifvande täta skogsdungarne.
Under den nuvarande regeringen är jagten frigifven, och den
på vår illustration till venster ur sjön uppstickande villan
bildar ett rendez-vous för de furstliga jägarne, hvilka efter
sina mödor förfriska sig med det nedlagda vildbrådet, den
fina fisken och de herrliga ostronen. Efter sagan, skall
fordom en vulkan ha intagit det ställe, der nu sjön Fusaro
utbreder sin spegel, och denna förmodan vinner en viss
sannolikhet genom det factum, att år 1838 en ofantlig mängd
ostron och fiskar dödades af de ur bottnen frambrytande
giftiga gaserna. Rundt omkring sjön finner man ännu en mängd
gropar och ruiner af fornromerska villor, hvilka erinra om de
odödliga namnen: Cicero, Horatius och Virgilius.
*
Orans resäfventyr.
(Forts. fr. sid. 140.)
Det som ådrog sig min uppmärksamhet och var något
alldeles nytt för mig, liknade ett sakta krafsande
och kom från vrån, der mina skor stodo. Någonting
krafsade på mina skor. Långsamt och tyst reste jag mig
upp till hälften, så att jag med en enda rörelse kunde
fatta tag i skorna, och i denna ställning lyssnade jag
efter, om bullret skulle förnyas. Efter en temmeligen
lång stund hörde jag ånyo samma krafsande, egendomliga
ljud.
"Ha!" mumlade jag för mig sjelf. "Inkräktaren är en
råtta, och en råtta till, som gnager på dina skor."
Fastän dessa i min nuvarande belägenhet just ej voro
af någon särdeles nytta, kunde jag likväl ej tillåta,
att de på ty sätt slutade sin jordiska bana, hvarföre
jag reste mig upp och gjorde en snabb rörelse, för
att fånga krabaten.
Detta lyckades dock icke, men tyckte jag mig höra,
att djuret verkställde sitt återtåg genom en öppning
mellan bränvinsfatet och skeppsbjelkarne. Då jag
undersökte skorna, fann jag till min harm, att halfva
öfverlädret på den ena redan var bortgnaget. Sedan
jag emellertid bringat skorna i säkerhet, sträckte
jag ut mig ånyo, för att sofva, men länge hade jag
ej slumrat, innan jag åter väcktes af en egendomlig känsla.
Det föreföll mig nämligen, som om en tingest med stor
hastighet sprungit öfver mina ben. Jag låg stilla
och lyssnade. Ändtligen märkte jag på den lätta
rörelsen af ett stycke tyg, som betäckte mina ben,
att någonting sprang omkring derpå. Allt närmare
rörde sig tyget, tills jag tydligen kände, att ett
djur kröp öfver mina fotknölar och derpå marscherade
uppåt låren. Det tycktes mig temmeligen tungt, för att
vara en råtta, men huru som helst, nu eller aldrig
var tiden inne att fånga störaren af min nattliga
frid. Och ned foro mina utsträckta fingrar, för att
hugga tag i djuret, men hvilken gemen upptäckt! I
stället för en af de små möss, jag inbillat mig,
hvilade min hand på kroppen af ett djur, nästan lika
stort som en kattunge! Hvad det var, kunde ej längre
dragas i tvifvelsmål: en ofantlig råtta, och i samma
ögonblick mina fingrar berörde den glatta pelsen,
hade hon med sina skarpa tänder nästan genombitit min
tumme, på samma gång hon utstötte ett pipande skri.
Jag drog fingrarne så hastigt som möjligt undan och
lät djuret undslippa. Min tumme blödde och värkte
häftigt. Sedan gammalt hade jag hyst afsky för råttor,
och deras sällskap var mig så mycket oangenämare, som
jag visste, att de bruka anfalla menniskor och djur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0179.html
