Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 6. 1864
- På Hafvets botten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På Hafvets botten.
Till och med en sagoberättare, under hans
äfventyrligaste fantasier, vore icke i stånd att
utkasta en bild af den verld, till hvilken växt-
och djur-riket inom oceanens ofantliga bäcken
gestaltar sig. I detta vattnets element, som
intager två tredjedelar af hela jordytan och på
hvars djup solljuset endast vilkorligen utöfvar något
inflytande, hvimlar det af bizarra forme samt ovanliga
figurer, tillhöriga det animala, icke mindre än det
vegetativa lifvet, och liksom etherns och luftens
element endast har en ringa samt mödosam tillgång
till vattenverldens organismer, så äro desslikes
ljudvågorna bannlysta derifrån. Ingen ton vibrerar
genom denna hemlighetsfulla verld, intet glädje-
eller ångestrop banar sig väg genom Neptuni rike,
intet ljud af klagan eller fruktan för döden, –
och likväl är hafvets otaliga befolkning nästan
uteslutande bestående af rofdjur, hvilka, inbegripna i
en outtröttlig och ömsesidig förföljelse, med glupska
käftar uppsluka sina grannar.
Då vetenskapens allt längre fortgående forskningar
intränga till och med i oceanens djup, i afsigt att
upplysa oss om den der existerande underverlden,
så låter äfven för en
blick i det heliga och hemlighetsfulla hafvet,
"stamlandet för allt jordiskt", en bestämdare
ståndpunkt upptäcka sig. Själens längtan efter ljus
fasar icke mera tillbaka, såsom i gamla tider, för
vidrörandet af det allraheligaste, utan åstundar
djerft att:
"allt djupare och städse djupare få skåda,
hvad gudarne betäckte med natt och med fasa."
Ty tanken är Asa-Thors bälte, som gör menniskoanden tre
gånger starkare och hvilken, i medvetande af dess kraft,
låter handlingens hammare falla allt hårdare och hårdare.
Låtom oss sålunda med våra tankars dykareklocka stiga
ned i oceanens kristall och taga en öfversigt af
hafsvågornas vidsträckta område.
 | | Perlmusslan. |
| |  | | Bernhardiner-Kräftan. |
|
Hafvets botten har sina berg och vilda dalar,
uppfyllda af sammansvämmad rullsten, af
skeppslemningar samt möglande mennisko- och
djur-kadaver. Här ligger öfverdragen med gyttja
och kalk den grönaktigt skimrande kanonen samt den
gedigna guldtackan från Perus eller Kaliforniens
bergverk bredvid förstäfven af det för länge sedan
sjunkna vraket, ur hvilket kaptenens dödskalle ännu
framgrinar. Fredligt förkalkas harpunen bredvid
hvalross-tanden; i de indiska
sidenbalarne husera hundratals fiskfamiljer, under det
att högt uppöfver dem flyta de stilla hafsströmmarne
med deras billioner oändligt små infusionsdjur
och mollusker, de ofantliga fiskstimmarne, jemte
vattenverldens otaliga hyenor och schakaler, ända
till hafvets jätte, hvalen. På ett ställe brusar
hafvet mot sällsamt formade klippor, på ett annat
framvältrar det sig förtretligt öfver oändliga,
skimrande sandöknar, och på ett tredje återigen
kretsar det omkring sjöns tångpalmer samt lyssnar
öfver en milsdjup afgrund, liksom fruktade det för det
allt för häftiga nedstörtandet af dess vattendroppar i
nämnde helvete. Hafvet är lifvets outfyllbara graf,
liksom modern till allt jordiskt. Millioner och
återigen millioner hemgångna slägten multna redan på
dess mång’ årtusenden gamla botten; hvarje sekund i
tiden låter i ett evigt, obegripligt flöde legioner
af varelser uppstå samt förgås i dess sköte – och
hela det väldiga elementet genomtränges af Guds ande,
hvilken låter hafvets barn våga upp och ned. Rörelse
är öfverhufvud hafvets karakteristiska kännetecken,
och icke allenast stormens majestät, eller de väldiga
strömmarne, eller fenomenet af ebb
och flod gifver vattenverldens rörlighet
denna storartade prakt i företeelsen – utan
densamma förlorar sig nästan i det underbara, det
hemlighetsfulla, när man betraktar lagen för de utan
återvändo upp- och nedstigande vattenpartiklarne,
hvilkas drifkraft värmen är.
Hafvet är elementet af ett lif, oändligt i alla
dess förhållanden, sådant som intet annat på
jorden. Hvarest vid Spetsbergens polarklippor ingen
mossa mera fäster sig, hvarthän ingen ren förirrar
sig och ingen isbjörn skickar sig till jagt, der
trifves ännu den jätteartade blås-tången, der hvimlar
det af infusionsdjur på milslånga sträckor. På en vidd
af en och en half qvadratmil färga dessa infusionsdjur
det ultramarinblå grönländska hafvet grönt och 100
fot ned i vattnet rör sig djur bredvid djur, medan
det i andra bugter af samma haf, tio breddgrader
långt, hvimlar af bruna meduser, af hvilka först
110,592 individer bilda en kubikfot. I närheten af
Tajomynningen är en 60 millioner qvadratmeter stor
sträcka betäckt af röda växter, som äro så små, att
först 40,000 millioner fylla en qvadratmeter. Hafvet
kring Ulloa vid peruanska kusten färgas af
infusionsdjur chokladbrunt, det vid Kalifornien af
samma tingestar purpurrödt; vid Kap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0181.html
