Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - Orans Resäfventyr (Forts. fr. sid. 140.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tanken på huru jag skulle kunna blifva min otäcke
sällskapare qvitt, höll mig vaken. Jag funderade
på, om det icke skulle finnas något sätt att skydda
mina fingrar, och ändtligen föllo mina tankar på
skorna. Om jag stucke händerna i dem, erhölle jag
tillräckligt skydd mot de skarpa tänderna, och kunde
jag endast få djuret under sulorne, visste jag mig
ega styrka nog att qväfva det. Jag ställde skorna
i ordning och kröp i närheten af den springa, genom
hvilken råttan skulle komma. Alla andra öppningar hade
jag stoppat igen. Nu hörde jag henne ganska tydligt
springa omkring, och medan jag pressade tröjan in i
hålet, för att afskära återtåget, kände jag djuret
ett par gånger springa öfver mina ben. Derpå stack
jag händerna i skorna och sökte få råttan under dem,
hvilket dock ej lyckades, enär det mjuka underlaget
vållade, att hon ständigt kom undan och slutligen
kilade under byxorna uppför mina ben. Genast kastade
jag bort mina provisionela handskar och grep råttan,
just som hon hunnit upp till knät. Här kunde jag hålla
fast kräket, oaktadt det mest förtviflade motstånd,
hvilket dock var fruktlöst, enär jag fått tag om dess
hals, som jag icke släppte, innan djuret var strypt.
Förliden natt hade jag knappt fått en blund i
mina ögon, men nu hoppades jag med skäl få sofva
ut. Dock huru skulle jag icke blifva gäckad i min
väntan! Ännu hade jag ej hunnit insomna, innan ett
buller förspordes och ett ögonblick sednare kände jag
ett djur springa öfver mina höfter. Jag for genast
med handen mot stället och kände till min fasa ännu en
gång en stor råtta, hvilken, så snart den rördes vid,
tog till flykten, ut genom springan mellan faten. Utan
tvifvel, tänkte jag, är detta honan till den jag
dödat och kommer för att söka sin utkorade.
Öfvertygad härom, satte jag mig tätt invid öppningen
och lyssnade. Efter få minuter hörde jag pipandet af
en råtta utanför och fortfarande samma krafsande och
spring som förut. Resultatet af mina efterforskningar
var ingalunda uppmuntrande, ty man kan tänka sig min
förskräckelse, när jag upptäckte, att i stället för en
råtta, en hel skara af dessa afskyvärda och rofgiriga
djur var innesluten i mitt gemak! Jag fick fatt i
mina skor och slog med dem omkring åt alla sidor,
så att det ändtligen lyckades mig att för tillfället
drifva hela det snygga bandet på flykten.
En herrlig utsigt, tänkte jag för mig sjelf, ty nu
erinrade jag mig ha hört, att många fartyg hvimla af
denna ohyra, hvilken i skeppsrummets många vinklar och
vrår finner ett säkert tillhåll. Dessa skeppsråttor
äro kända under namnet "norska råttor", ty man tror,
att de först genom norska fartyg kommit till England.
Westindiens hamnplatser, såväl som Nord- och
Sydamerikas kontinenter hvimla af dem samt betraktas
på några af dessa ställen som ett sådant plågoris,
att myndigheterna periodvis utfäst en "råttpremie"
till deras utrotande.
Några minuter satt jag der, utan att veta, huru jag
skulle bete mig. Ändtligen fattade jag beslutet att
åtminstone förskaffa mig en lugn natt och tillstoppade
sålunda alla de öppningar, genom hvilka en råtta
möjligen kunde tränga sig igenom, hvarefter jag lade
mig ned och insomnade, oaktadt råttor och endast
råttor ständigt föresväfvade mig i mina drömmar.
Följande morgon hemtade jag ur kistan ännu ett stycke
tyg och tillstoppade dermed på det omsorgsfullaste
alla hål. Men då jag ville öppna mitt skorpmagasin,
anmärkte jag, att svårighet uppstått för ett
beqvämt åtkommande af detsamma, just genom hålens
tillstoppande, hvadan jag på en gång tog ut ett förråd
för flera dagar.
På det sättet förflöto flera veckor; när vädret var
lugnt – och det höll sig länge så – kunde jag höra
djuren der ute, huru de väsnades mellan kistor och
balar samt då och då levererade hvarandra en anständig
batalj.
Det skorpförråd, som jag upplagt i mitt fängelse, då
jag barrikaderade mig mot råttorna, var ändtligen
slut. Sålunda var det tid att ånyo öppna min
spiskammare och hemta mig frisk proviant.
Då jag gjorde mig i ordning att verkställa detta,
vaknade en egendomlig farhåga i mitt sinne. Mina
fingrar darrade, när jag drog bort tyget från springan
och ännu mera, då jag med händerna for ned i kistan.
Barmhertige himmel, kistan var tom! Nej, icke tom, ty
då jag stack handen djupare ned, stötte jag på något
mjukt och platt – en råtta. Djuret sprang plötsligen
åt sidan, men då jag trefvade på ett annat ställe,
var der åter en råtta och omigen en; kistan tycktes
formligen vara uppfylld med råttor i stället för
skorpor, så tätt voro de packade bredvid hvarandra.
Resultatet af min upptäckt var, att råttorna nästan i
grund förstört mitt proviantförråd, ty de söndergnafna
bitar, de vedervärdiga röfrarne lemnat qvar, räckte
måhända knappt för en vecka.
Det var en tröstande utsigt – en utsigt att hungra ihjäl.
Bittert ångrade jag nu min försumlighet att icke
bättre ha satt mina förråder i säkerhet, men nu var
det för sent. All ånger kunde ej godtgöra det redan
skedda.
Den bedöfning, hvilken följde på upptäckten af
min förlust, gjorde mig en lång stund oförmögen att
tänka redigt. Emellertid skimrade hoppet så småningom
fram. En tanke, som i viss mån lugnade mig, var den:
har du funnit en skorplår, hvarföre skulle du icke
kunna upptäcka en till? Här gällde det blott att
gripa verket an.
Rörande planen, kunde jag icke länge tveka. Det fanns
endast ett medel: min knif. Medelst denna beslöt jag
bana mig en väg genom godsbalarne och kistorne, i
hopp att stöta på någon, som innehölle ätbara saker.
Jag låg på knä, med knifven i hand, färdig att
utföra mitt beslut; men dessförinnan uppsände
jag en bön, en innerlig och ödmjuk bön, till Gud,
hvilken ju redan mera än en gång utsträckt sin hand
till min räddning. Jag bad om ledning, om kraft,
om framgång. Att min bön blef hörd, behöfver jag
knappt tillägga, ty annars vore jag ju ej vid lif,
för att berätta det.
Min afsigt var att först och främst arbeta mig
igenom klädeskistan, för att få reda på, hvad som
fanns bakom den. För detta ändamål måste den tömmas,
dock var detta ett ingalunda lätt arbete, ty styckena
voro utomordentligt hårdt sammanpackade.
Då jag på det sättet kröp omkring på armar och ben,
än släpande med mig ett stycke kläde, än med tomma
händer, hade jag en påfallande likhet med en fram
och tillbakakrypande myra, hvilken insamlar sina
vinterförråder, och långa timmar igenom var jag lika
så ifrig, som något af dessa arbetsamma djur.
Efter det kistan var tömd, fattade jag knifven, för
att genombryta baksidan och fastän jag måste arbeta
flera timmar, uppnådde jag ändtligen mitt ändamål. Jag
lade mig på ryggen, spände klackarne mot brädet och
fann till min stora glädje, att det gaf efter. Sedan
jag skjutit det åt sidan, fann jag en annan packlår,
hvars storlek jag med fingrarne undersökte så godt sig
göra lät i mörkret. Omfånget tycktes vara detsamma som
klädeskistans och hopfogad af samma grofva ohyflade
bräder. Utan tvifvel innehöll också denna tyger, men
oaktadt jag kände mitt hopp bittert sviket, företog
jag likväl en närmare undersökning och resultatet
var hvad jag väntat – kistan var full med ylletyg.
Jag var nu mycket trött och behöfde hvila. Kistan
var stor nog, för att utsträckt kunna sofva deri;
emellertid var min sömn hvarken angenäm eller tung,
ty luften var nästan qväfvande. Icke destomindre fann
följande dag mig ånyo vid arbetet, hvilket företogs i
en annan riktning, nemligen genom ena ändan på kistan,
i stället som förut från sidan.
Efter ett långt och tröttsamt arbete lyckades det mig
att få löst ett af ändbrädena. Något mjukt låg bakom
och som det snart visade sig, utgjordes innehållet
af linne, så hårdt packadt, att alla mina krafter ej
skulle räckt till att draga ut ett enda stycke.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
