Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - Orans Resäfventyr (Slut fr. sid. 176.) - De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvarföre skulle jag sålunda icke draga pjesen igenom
öppningen, för att skaffa den ur vägen. Beslut och
handling voro samtidiga. Derpå stack jag hufvudet
igenom öfre delen af kistan, der säcken stått.
Barmhertige himmel! Hvad såg jag? Ljus! Ljus! Ljus!
Det ljus, jag såg, var ganska
svagt och tycktes tränga genom en springa mellan två
bräder, men då jag visste att däckets fogar alltid
äro täta, kunde det endast komma från storluckan
på ett ställe, der pressenningen vore skadad och de
underliggande brädena hoptorkade.
Under det att jag betraktade denna smala ljusstråle,
hvilken likt en meteor lyste öfver mig, ansåg jag den
för det herrligaste, jag hittills någonsin skådat.
Ingen stjerna på det blå himlahvalfvet hade förr
synts mig så glänsande.
Snart nog fann jag att tomrummet icke sträckte sig
vidt omkring, ty det bestod endast af några fot under
sjelfva luckan. Fastän nu ett enda slag, ett enda rop
behöfts, för att åvägabringa min befrielse, varade
det dock länge, innan jag samlat det nödiga kuraget,
till utförande af hvad som hittills utgjort min högsta
önskan.
Jag behöfver väl icke säga, hvari orsaken till min
tvekan låg. Man tänke sig blott det passerade –
den skada jag tillfogat lasten – en skada, måhända
uppgående till ett ganska stort kapital. En oändlig
fruktan öfverväldigade mig, och det var således ej
att undra öfver, om jag tvekade. Emellertid hörde jag
ett starkt buller öfver mig af personer, som sprungo
fram och tillbaka öfver däck samt derefter röster,
menskliga röster. O, huru angenäma voro de icke för
mitt öra, uppfyllande mig med förtroende och mod.
Nu kunde jag icke längre uthärda min fångenskap.
Jag böjde mig fram under luckan, knackade
med skaftet af min knif och lyssnade. Min signal blef
hörd. Rösterna deruppe blandade sig om hvarandra och
jag kunde urskilja åtskilliga rop af öfverraskning,
men det oaktadt gjordes intet försök att öppna
luckan.
Jag förnyade mitt knackande odh länge dröjde det
icke, innan jag förnam buller ofvanpå luckan. Man
drog undan pressenningen och så snart den var borta,
trängde ljus genom flera springor. Ögonblicket derpå
öppnade sig himmelen plötsligt öfver mig, och den flod
af ljus, som kringströmmade mitt ansigte, gjorde mig
fullkomligt blind, ja ännu mera, beröfvade mig för
en kort stund besinningen.
Då jag åter vaknade till medvetande, märkte jag mig
ligga uppå däck. Matroserna voro samlade omkring mig
och en af dem kylde mina tinningar med en våt duk.
Jag igenkände mannen vid första ögonkast – det
var Waters – densamme, som från fartyget burit mig
i land.
"Waters", sade jag, "känner ni igen mig?"
Han studsade vid dessa ord och gaf tillkänna sin
öfverraskning på vanligt sjömansmanér.
"Må fan fara i mitt tackelverk!" ropade han,
"om det inte ä’ det lilla splissjernet, som var
ombord hos oss i England!"
"Pojken, som ville bli matros!" ropade flera med en mun.
"Just densamme, utan all fråga."
"Ja", svarade jag, "så är det".
Ånyo följde en salfva utrop af förvåning, efterträdd
af ögonblicklig tystnad.
"Hvar är kaptenen?" frågade jag. "Waters, vill ni
föra mig till kaptenen?"
"Här är kaptenen, min pojke", svarade den bredaxlade
matrosen i sin vänligaste ton, sträckte ut armen och
gjorde en öppning i den krets, som omgaf mig.
Jag blickade genom öppningen och såg samme välbildade
man, hvilken jag förut tagit för kaptenen. Han stod
straxt bredvid och framför ingången till kajutan.
Jag såg honom i ansigtet. Dess uttryck var strängt,
men uppväckte likväl ingen fruktan hos mig. Hvad jag
sade till honom, vet jag icke mera.
"Nå, pojke, stig upp!" sade han vänligt, "och kom
med mig i kajutan."
Då jag trädde in, såg jag min skugga i en spegel.
Hvem skulle väl kännt igen mig. Hela min kropp var så
hvit, som om den limmats med kalk, dock besinnade jag
mig i hast på orsaken – det var mjölet.
Sedan jag satt mig, ropade kaptenen på sin uppassare
och befallde denne att slå upp ett glas portvin åt
mig. Sedan jag druckit, sade han:
"Nå, min gosse, berätta nu historien från början till slut!
Det var en lång historia, men jag uppfyllde hans önskan och
förteg ingenting, icke en gång de bevekelsegrunder,
hvilka bestämt mig för att lemna hemmet.
"Skada blott", sade kaptenen, "att det är de amerikanska
skogarne och jagterna, som föranledt dig att säga de
dina farväl, annars skulle du ha blifvit sjöman. Vill
du emellertid bestämma dig derför, skall du hos mig
finna ett vänligt emottagande."
"Jag tackade kaptenen för hans vänliga anbud och
bad honom, att han endast lugnt skulle släppa mig
till skogarne. Men på samma gång anhöll jag om hans
medverkan till att underrätta min far, om hvad som
passerat, när fartyget än en gång komme att inlöpa i
Bristols hamn, äfvensom jag ingalunda betviflade, att
den sednare ögonblickligen skulle ersätta den skada,
som blifvit tillfogad lasten.
Inkomne i Bostons hamn, öfverlemnade kaptenen
ytterligare respenningar åt mig och önskade mig all
lycka på resan. Och så är jag nu åter här – slöt
Oran sin berättelse – mor Elsa, och tänker inte snart
begifva mig åstad.
 |
| Fig. 1. Menniskan och djuret i urtillståndet. Sid. 182. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
