Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 6. 1864
- De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne.
Huru det än förhåller sig med menniskoslägtets
ursprung, om vi antaga en gradvis försiggången
utveckling från djur-rikets lägre former till
allt ädlare och ädlare sådane, eller om vi tro på
en omedelbar skapelse; hvarest vi än vilja söka
menniskornas vagga, i Asiens rika högdalar eller
annorstädes – så står i alla händelser fullkomligt
fast, att de ursprungliga menniskorna bestämdt afvika
från jordens nuvarande kultiverade bebyggare.
En stor kroppslig skiljaktighet har utbildat sig,
fastän densamma är af helt annat slag, än folktron
vanligen antager. Ty våra urfäder, våra äldsta
förfäder utmärkte sig ingalunda för deras jättelika
storlek, hvilken man städse ville tillerkänna dem
såsom karakteristisk egenskap; tvärtom, att döma efter
de qvarlefvor vi finna i de geologiska aflagringarne,
tyckas just urmenniskorna i storlek och öfrig
kroppsutbildning ha stått tillbaka för oss. Framför
allt i andligt hänseende är afståndet alldeles
omätligt. Liksom det nyfödda barnet förhåller sig
till den utvecklade, på det högsta bildade menniskan,
likaså mensklighetens börjande fjät till de nuvarande
kulturgraderna. Ty alla färdigheter, erfarenheter och
kunskaper, liksom alla dessa den inre verldens sköna
blommor, hvilka skapa ett innerligt sammanlif, ett
ömsesidigt behöfvande och hjelpande – allt detta är
en produkt af tiden och omständigheterna, ett resultat
af boningsort, klimat, sol, regn, hunger och törst.
Vi ha ingenting medfört till verlden. Hos menniskan
ligger ifrån början ingenting af allt det, som
menskligheten nu besitter – utom förmågan att tillegna
sig allt. Genom nöden blifver man uppfinnare,
och ännu i dag kunna vi i drifterna och böjelserna
hos det sig småningom utvecklande barnet urskilja
alldeles samma perioder och phaser, hvilka till och
med det mest finbildade kulturfolk måste genomlöpa,
innan det hann till dess nuvarande ståndpunkt. Råda
också under loppet af den högre utvecklingen enskilda
drifter icke så uteslutande som i den första ungdomen,
enär andra och betydelsefullare bryta sig en bana,
nya behof utbilda sig, det naturliga lefnadssättet
till en del måste uppgifvas samt kropp och själ
ombildar sig efter de på dem inverkande förhållandena,
så bibehålla icke desto mindre de lifsvilkor, som
just karakterisera menniskans djuriska natur, deras
beherrskande inflytande; och de enskilda menniskornas
naturhistoria samt fysiologi måste för den skull vid
betraktandet af hela slägtets utveckling ingalunda
lemnas utan afseende.
Menniskan intager gent emot naturens öfriga varelser
en alldeles egendomlig ställning. Å ena sidan
hjelplösare än djuren, upphäfver hon sig likväl
genom förnuftigt användande af sina egenskaper till
deras herre. Hon är, hvad beträffar den verksammaste
driften, sjelfuppehållelsens, fullkomligt i stånd att
genom de mest olikartade näringsmedel tillfredsställa
densamma. Så väl växt- som djurisk föda söndertuggar
hon mellan tänderna precist på samma sätt, under
det att djuren företrädesvis äro hänvisade till det
ena eller andra. Deremot kan hon icke, likt dessa,
utan olägenhet, ja som uteslutande kost till och med
icke längre tid, lifnära sig af en enda sort. Hennes
hud förändrar sig icke med årstiden, såsom många
pelsförsedda fyrfotadjurs och fåglars. Kampen mot
naturen är för henne en vida hårdare, än för djuret;
ty hon befinner sig, hvad de kroppsliga organerna
vidkommer, svagare gentemot densamma.
Hvilken omsorg och hvilken länge ihållande vård
behöfver icke barnet, innan det nödtorftligen sjelft
kan röra sig!
Men för att tiodubbla sina svaga krafter,
har menniskan till bistånd sitt förstånd, sitt
förnuft. De förlänga hennes arm, de bevinga hennes
steg, de understödja hennes sinnen. De lära henne
att anställa betraktelser och att använda dem på
ett sätt, så att hon fångar den snabba hästen,
fängslar den väldige elefanten och öfverlistar den
sluge räfven. Genom dem blifver hon herre öfver den
yttre verlden; – men i hennes inre utbilda själfullhet
och fantasi det sedligas och skönas rike, ur hvilket
ingen yttre makt kan fördrifva henne.
Vilkoren för lyckan, så väl den inom henne, som det
yttre välbefinnandet, äro för hvarje menniska olika,
och de stegras på samma gång som krafterna, så att
till deras verkliga uppfyllande endast den yttersta
ansträngning, det förståndigaste, förnuftigaste
användande af hvars och ens gåfvor lyckas närma
sig målet. Och deri ligger just den evigt drifvande
sporren, hvilken hvarken låter den enskilde eller
menskligheten rasta, utan oupphörligt drifver dem
vidare fram emot ett mål, hvars verkliga uppnående
icke är beskärdt någon dödlig.
Så långt än den menskliga anden utbreder sina vingar,
framställa sig icke förty oupphörligt nya rymder,
dem han ännu icke genomflugit, och om äfven samtidigt
med synkretsens utvidgande, den lyckliggörande känslan
af gudaborenhet uppfyller honom – så qvarblifver dock
en evig längtan, källan till all smärta, liksom till
all glädje. Denna osläckta och outsläckliga törst,
den intet djur känner, hvilken inför menniskan endast
låter tvänne tider bestå, det förflutna och det
tillkommande, men intet närvarande, som låter henne
sväfva mellan smärtan öfver det förlorade och hoppet
om det kommande, – den är menniskans egnaste egendom,
genom hvilken hon förädlas, utan hvilken hon sjunker
ned till djur.
Vi nämnde redan sjelfuppehållelsedriften såsom den,
hvilken utaf alla andra först och mest afgörande
nödgar menniskan till en viss verksamhet. Hungern
drifver henne att anskaffa sig de för hennes näring
lämpliga ämnena, och hvarest sådana af naturen icke
erbjudas i riklig mängd eller i njutbar form, der
måste hon till deras ernående än utgrunda passande
redskaper, vapen och jagtmetoder, än taga eld, frost,
sol och luft i anspråk, dels för att göra växt- och
djur-rikets rå produkter ätbara, dels för att gömma
dem till en inträffande period af brist. Mot skarpa
väderleksskiften, stark hetta så väl som stark köld,
skall menniskan, enär hon smärtsamt förnimmer deras
ogynsamma inflytande på kroppen, skydda sig genom
betäckning, kläder, eller genom skyddande väggar,
boning. Men så enkla de första hjelpmedlen af dylikt
slag än må vara, kunna de dock endast erhållas genom
en bearbetning af naturliga ämnen, hvilka å sin sida
erfordra skiljaktiga verktyg.
De allra första behof sålunda, som den enskilda
menniskan känner, måste drifva henne till
vissa uppfinningar, erbjudande henne medel till
förfärdigande af vapen, redskaper, kläder och
bostäder.
Icke mindre vigtig uppträder derefter driften att
uppehålla slägtet, fortplantningsdriften. Den
tvingar menniskan till sällskaplighet, hvars
betydelsefullaste produkt språket är. Hennes
förhållanden till andra menniskor förer till en
koncentrering af känslorna. Hvad som fordom endast
bjöds af nödvändigheten, erhåller derigenom en
större betydelse, att det från och med nu tjenar
till höjande af intrycket på andra. För att inför
sina vänner synas behagligare, gent emot fienderna
fruktansvärdare, vidtagas förändringar å den egna
gestalten, de der föra till prydnader och hvilka
framkalla första elementerna af konst. Om den rå
vilden, i brist på andra hjelpmedel, öfversmörjer
sin kropp med gulockra, tillfredsställer han samma
menskliga böjelse, hvilken i det civiliserade Europa
stuckit stormakten "modet" den mäktiga spiran i hand,
nämligen begäret att genom användande af yttre medel
höja intrycket på andra.
Vi finna redan vid en flyktig öfverblick, huru
dessa oföränderliga drifter hos menniskan bibehålla
sin makt. Endast i sättet att tillfredsställa dem
visar sig en väsentlig olikhet emellan ett folk på
hög kulturgrad och ett sådant, som ännu befinner
sig i sin barndom. Der, hvarest den historiska
urkunden börjar, är en säker hållpunkt gifven oss för
civilisationens framåtskridande, men så länge vi af
enstaka qvarlefvor, af ett redskap, anläggningen
af en bostad eller till och med af obestämbara
stenhopar, endast kunna bilda oss grundvalarne för
våra slutsatser, må det vara tillåtet att betrakta
den enskilda menniskans utveckling som en naturlig
bild af hela mensklighetens framåtskridande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0186.html
