Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - Lappländska Taflor II. af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nytt fisket och jagten, men samlar derefter hjorden
och behåller den hela vintern under sin vård, flyttar
nedåt landet och tillbaka igen emot våren, alldeles
som Fjell-lappen. Han lefver icke uteslutande af kött,
utan äfven af mjölk, fågel, bär o. s. v. I sin kåta är
han lika väl skyddad mot regn och oväder som Svensken
i sitt hus; han kan torka sina kläder och byta om dem,
då de blifvit våta; han har i sina välbekanta skogar
icke långt mellan vistena, der han är säker om tak
öfver hufvudet; han är också mycket mån om att hålla
sin person snygg och derjemte äfven sina kärl, då
Fjell-lappen deremot icke består sina annan rengöring
än att han slickar af dem och kastar dem afsides,
tilldess de skola nyttjas härnäst. Skogslappen
prålar icke så mycket med silfvergrannlåter som
Fjell-lappen. men håller sig alltid ren och putsad.
Hvad Lapparnes klädsel beträffar, så är den nästan
enahanda för bägge könen. Skorna hafva smalt
ofvanläder och ofvanpå, på ömse sidor om fotbladet,
en söm, som slutar vid tårna i en uppåtstående snibb;
om vintern nyttjas "lappskor", med ofvanläder af
huden på renens ben och sulor af huden på hans
hufvud. I skorna lägges ett enkom beredt gräs,
kalladt "lappskogräs", i stället för strumpor. Både
Lappar och de svenska nybyggarne bruka sådana skor,
medan stöflar äro ett slags lyxartiklar. Skobanden,
omvexlande till färg och bredd, utgöra på vissa orter
en högst väsendtlig del af drägten. Bägge könen nyttja
byxor, som gå upp ungefär till medjan och fasthållas
med ett dragband; qvinnorna älska företrädesvis den
röda färgen på detta plagg, hvilket dock aflägges om
sommaren. Vigtigaste plagget är kolten, till formen
liknande en skjorta och förfärdigad af vallmar eller
kläde samt till färgen helst blå, men också svart,
hvit, grön och grå, aldrig brun, gul eller röd. Kragen
är med mycken konst broderad och prydd med lister af
silfvertråd och en kant på kragen, ofta af annan färg
än kolten. men nästan alltid mörk. Lapparne nyttja
icke linne, utan bära närmast kroppen antingen en
dylik vallmarskolt, hvit eller grå till färgen, eller
också en gammal skinnpels, af samma färg som kolten.
De fattiga, som icke hafva råd att köpa vallmar,
hafva hela sin beklädnad af skinn, utom mössan och
det s. k. barmklädet (åtsåleppa), hvilket nyttjas i
stället for väst. Det ser ut som en nattkappa utan
krage och utan öppning framtill, består af kläde eller
vallmar och är på inre sidan försedt med foder, som är
fastsydt vid kanterna och liknar en påse, hvari Lappen
förvarar penningar eller andra småsaker. Lappens mössa
är konisk och hopsydd af flera triangelformigt klippta
klädesbitar, vanligen mörkblå till färgen, men med
röda lister i sömmarne. Mössan omgifves med ett slags
foderal, som är öppet i toppen, så att den egentliga
mössan tittar fram derur. Omkring lifvet fasthållas
kläderna med ett bälte, dock så, att kolten eller
pelsen ofvanom detsamma bildar ett slags påse, kallad
puogna, i hvilken lappen förvarar åtskilliga saker,
t. ex. vattenslefven eller kosan, bränvinsflaskan
o. s. v. Egentliga skilnaden mellan mannens och
qvinnans klädebonad består deri, att karlarne draga
kolten så högt upp öfver bältet, att den icke räcker
ned till knäet, hvaremot qvinnornas kolt faller ned
på midten af vaden eller smalbenet. Till grannlåten
höra silfverkragen och silfverbältet, d. v. s. en
krage och ett bälte, ofta af läder, med allahanda
derpå fästa silfverprydnader, i värde ofta uppgående
till 2-300 rdr.
Lappens tält kallas kåta, och denna har alltid
formen af en kägla och håller sällan öfver tre alnar
i lodrät höjd. Kåtor af trä, täckta med näfver,
uppföras, då Lappen ämnar tillbringa längre tid på
samma ställe; lättare kåtor byggas af smala björk-
eller tallstänger, som ställas pyramidformigt
bredvid hvarandra och täckas med tjock vallmar, som
utestänger allt drag. Vid flyttningar transporteras
den söndertagna kåtan af renar. Äfven finnas
kåtor utan vallmarsöfverdrag; men i sådant fall äro
mellanrummen mellan stängerna igenstoppade med mossa
och torf. Kåtans afskurna topp bildar en öppning för
röken från den midt i kåtan befintliga eldstaden,
hvilken omgifves af några lösa stenar, som Lappen
måste föra med sig. Öfver eldstaden nedhänga ett par
kedjor med krokar, vid hvilka kittlarne hängas. Kåtans
golf består af marken, som täckes med gran- eller
björkris, och på detta utbredas
renshudar, på hvilka man sitter, – andra stolar
bestås icke. Ett sådant lapptält rymmer sexton
personer, och i det innersta rummet tronar husfadern
sjelf, som också besörjer matlagningen, slagtar och
sönderstyckar det slagtade djuret, tillreder korf,
mjölkar renarne, vid hvilket göromål qvinnorna äfven
få biträda, o. s. v. En gäst, som man vill hedra,
får plats mellan husfadern och hans hustru. Vid
sådana tillfällen uppdrages kokningsbestyret åt
någon annan manlig medlem af hushållet, medan värden
sjelf sysselsätter sig med utöfvande af värdskapet,
underhåller samtalet och spörjer efter nytt. När
köttet är kokadt, aflyftes grytan och nedsättes
bredvid husfadern, som uppmärksamt granskar hvarje
stycke, hvilket han utdelar åt de närvarande,
som emottaga det med särskild tacksägelse, hvilken
äfven hustrun måste aflägga. Köttspadet, tillika med
benen, tillhör hundarne, hvilka aldrig få nalkas
till husfaderns hedersplats, och ehuru helt litet
af spadet bjudes den främmande gästen i en slef,
bör han icke begära mer, så kärt honom är att icke
anses obelefvad.
Lapparnes släda, den s. k. ackjan, äfven kallad
pulka eller kerres, är ett slags båt, byggd på
klink, med bred köl, 9-10 qvarter lång, spetsig i
fören, tvär i aktern och försedd med erforderligt
ryggstöd, vattentät samt lagom stor för en sittande
person. Ofta prydd med inskurna sirater af renhorn, är
hon framifrån täckt med skälskinn och ett dervid fäst
stycke kläde, som den åkande drar upp öfver bröstet
och binder fast under armarna och kring halsen. Öfver
denna fotsack snöres i ringar, fastade på ackjans
sidor, en rem, som håller den stadig och dessutom
qvarhåller den åkande. I en ögla under ackjans
framstäf sitter dragremmen (raktes), hvars andra
ända sitter vid renens halsloka. I djurets grimma
sitter på venstra sidan tömmen, som är enkel och, då
Lappen kör, af honom kastas öfver renens rygg till
höger och lindas kring en kort käpp, kallad såbbe,
som i ändan är försedd med en jernögla och flera små
lösa jernringar. Med dessa skramlas det, då man vill
förmå renen att springa fortare. Renen sjelf är prydd
med ett bredt bälte af kläde, broderadt med tenntråd,
samt med ett likaledes broderadt bredt halsband af
kläde, hvari en metallpingla hänger. Det kan någon
gång hända, att en okynnig ren, då han pådrifves
för mycket hårdt, vänder sig om och vill tukta den
körande; men vid sådant tillfälle vänder sig denne
med ackjan på sidan, så att renen endast kommer åt
åkdonets köl, hvilken han bearbetar med klöfvarne,
tilldess han blir belåten, då han återtager sitt lopp,
som hade ingenting passerat.
Det är ett skådespel af eget intresse att se en
renhjord, som under flyttning vintertiden tågar fram
öfver ett öppet fält, t. ex. en frusen sjö. Främst
går en Lapp på skidor och leder en ren vid tömmen,
derefter följer hjorden i slutna leder och i största
ordning, alldeles som en marscherande trupp. Om
någon ren lemnar ledet, äro hundarne genast till
hands att åter föra in honom på hans plats. Dernäst
följa lastrenarne, som draga husgerådet, tälten,
barnen, de gamle, sjuke o. s. v., först mannens
raido (så kallar man en rad af sådana lastrenar),
så hustruns o. s. v., hvardera raidon bestående af 5
till 8 eller flera renar, hvardera med svansen bunden
vid den föregåendes lass. Den främste antingen köres
af en åkande eller ledes af en gående person.
En resande engelsman beskrifver en renmjölkning i
följande ordalag, hvilkas reproducerande läsaren
säkerligen icke skall misstycka. "Synnerligen
pittoreskt och karakteristiskt för Lappland
var det skådespel, som jag hade om qvällarna vid
mjölkningstiden. då hjorden samlades omkring kåtan. På
alla höjder rundtomkring blir det lif och rörelse
i ett ögonblick; de beskäftiga hundarne skälla
öfverallt och drifva hjorden allt närmare; renarne
springa om hvarandra, stadna stilla och verkställa
åter en obeskriflig mångfald af rörelser. Det är en
vacker och majestätisk syn, när det betande djuret,
uppskrämdt af hunden, lyfter upp sitt hufvud och visar
sina breda, väldiga horn. Och när renen springer,
huru raska och lätta äro icke hans steg! Aldrig
hör man hans klöf slå emot jorden, utan blott det
beständiga knarrandet i hans fotleder, hvilket låter,
som skulle det åstadkommas genom upprepade elektriska
slag; detta sällsamma ljud höres
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
