Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 1864 - Lappländska Taflor II. af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter vissa år erhålla bättre lägenheter utom
Lappland. Carl XI förhöjde de lappska stipendierna,
och sedan hans tid har kyrkoväsendet i Lappland
blifvit organiseradt på samma sätt som i det
öfriga Sverige, dock med de modifikationer, som
föreskrifves af omständigheterna. – Redan Gustaf den
Store upprättade den första lappska skolan; men att
meddela undervisning åt det beständigt på rörlig fot
befintliga nomadfolkets barn, var icke det lättaste,
och dermed hafva flera experimenter blifvit gjorda,
hvilka slagit mer eller mindre väl ut. Att behofvet
af undervisning nu börjar bli insedt äfven af Lapparne
sjelfva, ådagalägges genom den märkliga tilldragelse,
hvartill vi nu sednast varit vittnen, då en dotter
af nomadfolket företog den långväga vandringen till
hufvudstaden och hos konungen sjelf anmälde sina
landsmäns behof af och längtan efter upplysning och
vetande. Åt den "Femöresförening", som blifvit
det första resultatet af Magdalena Mattsdotters
framställning, önska vi uppriktigast all framgång, och
det torde icke illa upptagas, om vi tillstyrka mången
bland dem, som, i from ovetenhet af det vida närmare
behofvet, med sin skärf bidragit till missioner bland
Afrikas negrer, Amerikas rödskinn och Kinas
mongoler, att i stället deltaga i denna förening,
hvars syftemål är att till mensklighet uppfostra
ett folk inom våra egna landamären, ett folk,
hvilket endast på detta sätt kan sammansmältas med
det svenska och derigenom bevaras för den upplösning,
som hotar det, från den utrotning, hvilken förr eller
sednare blir alla vilda och halfvilda stammars öde,
då de komma i beröring med den allt nivellerande
civilisationen.
Den lappska racens utmärkande drag äro små,
aflånga ögon, utstående kindben, bred mun och
spetsig haka, med helt litet eller alldeles intet
skägg. Håret är vanligtvis brunt eller mörkt; händer
och fötter äro små, men hela byggnaden senfull och
muskelstark. Rösten är svag och gnällande. Hudfärgen
tyckes verkligen vara hvit; men genom vistandet i
de rökuppfyllda kåtorna bli Lapparne brunaktiga till
färgen. – I afseende på naturgåfvor och omdömesförmåga
äro Lapparne icke mer vanlottade än menniskor i
allmänhet; i sina samtal förråda de icke blott godt
omdöme, utan mången gång äfven skarpsinnighet, och
icke sällan hör man från deras läppar rätt qvicka
infall. Det finnes många exempel derpå, att personer
af lappsk börd studerat och blifvit skickliga prester
och embetsmän. Att folket befinner sig på en lägre
grad af odling har sin naturliga förklaring i dess
från allt samhällslif isolerade lefnadssätt. "Födda
och kringvandrande i vildmarker, – säger en förf., –
tillbringa Lapparne hela sitt lif i oupphörlig strid
med naturkrafterna och vilddjuren, hvilket ej kan
vara utan inflytande på både deras kropps och själs
bildning. Deras ansigten äro väl kantiga och knotiga
som fjellbergen, men kroppen för öfrigt smidig och
härdad som djurens, och deras ynglingar och flickor
äro dessa vildmarkers gazeller. Till sinnelaget
äro de misstänksamma och sluga, ofta äfven vilda
och trotsiga, stundom grymma. I allt hvad som hörer
till deras lefnadssätt äro de ganska skickliga och
kunniga, och om naturföremålen hafva de på sitt
sätt god kännedom, likasom deras språk är rikt på
ord, som uttrycka, ofta rätt naivt och träffande,
hvad som hör till deras omgifning eller yrke, äfven
i de minsta delar."
De svenska Lapparne känna, utom sitt land och sina
flyttningsvägar, föga till den öfriga verlden. Med
Norges nordliga del äro de i närmare beröring och
hafva sålunda något begrepp om detta land, likasom om
Ryssland, hvars folk hos dem bär det fiendtligaste
namn, som de känna, Karjelat (Karelare). Uti en af
deras visor, den s. k. "björnvisan", nämnas äfven
Holland och Frankrike.
Kärnan af lappska nationen, den del deraf, som
framställer henne i hennes rätta och ursprungliga
form, består af de nomadiserande Lapparne, för hvilka
renen är allt, och hvilkas hela ekonomi är byggd på
detta djur. Men det finnes äfven icke-nomadiserande
Lappar, som äro nationens sämre del och antingen lefva
som Fiskare-lappar eller s. k. Sockne-lappar. De förra
uppehålla sig vid de större sjöarne och vattendragen,
der de idka fisket som nödfallsnäring, eller också
stryka de omkring som vallhjon och tiggare; renar
hafva de till ringa
antal, ofta alldeles inga; de sednare äro ofta
anställda vid socknarne i Norrland och Helsingland
som profosser, afdragare och handtlangare i öfrigt. –
Emellertid kunna äfven de nomadiska Lapparne sjunka
ned till detta tillstånd, då de genom olyckor eller
på annat sätt förlora sin renhjord, hvarefter de icke
hafva annan utväg än att antingen bli fiskare eller
tiggare. Kan Fiskare-lappen lägga sig till några
getter, så är detta början till öfvergången till
svenska lefnadssättet, och då händer det, att han
eller hans barn kunna med tiden bli nybyggare. Dessa
Lappar bo i träkåtor, helst uppförda vid goda
fiskvatten.
De nomadiserande Lapparne äro antingen Fjell-lappar
eller Skogslappar, och bland dessa äro de sistnämnda
de yppersta representanterna af hela nationen.
Fjell-lapparne hafva vanligen det största antalet
renar, och mot hösten begifva de sig, enär de af brist
på bränsle icke kunna under den kallare årstiden
uppehålla sig på fjellen, ned till skogsbrynet,
der de hafva sina höstställen på de mer eller
mindre skogbeväxta sluttningarne af fjellryggens
sidogrenar. Här har Lappen sin stabur (nialla),
en af bräder hopslagen liten bod, upprest på toppen
af en i jorden nedslagen stolpe, och i hvilken
han qvarlemnar det matförråd, som han behöfver vid
sin återkomst följande vår: här har han derjemte
sitt gäll (luopte), ett på fyra stolpar hvilande
tak utan väggar, der han hänger kött och fisk att
torka samt öfver sommaren förvarar sin vinterredskap
och sina kördon. Från detta sitt "viste" begifver
han sig, då sjöarne frusit och äro farbara samt
då han förrättat sin slagt, nedåt skogslandet och
följer floderna utefter, mången gång ända ned till
Bottniska Viken. Mot våren, ungefär vid samma tid
då flyttfåglarne komma tillbaka, begifver han sig
åter till höstvistet, och det händer till och med,
att, om någon tillfällighet föranleder, att han icke
sjelf passar noga på tiden, renhjorden af sig sjelf
bryter upp och begifver sig å färde. Vid höststället
stannar han, tilldess hans ren-kor (vajor) kalfvat,
och begifver sig derefter upp på de höga fjellen,
der renarne bättre trifvas i den svalare luften än på
låglandet och hafva saftiga fjellväxter till föda. Här
tillverkar nu Fjell-lappen ost och börjar sedan i
Augusti att småningom tåga tillbaka nedåt samt uppnår
höststället på nytt i början af September, och dermed
är hans tur slutad för året. Med fiske befattar han
sig högst obetydligt, med jagt endast mot de rofdjur,
som hota hans renhjord. Men under sina vandringar
förer Fjell-lappen ett verkligt hundlif. Utsatt för
oväder af alla slag, måste han natt och dag vara
uppmärksam på sina renar; mot regn och slask är han
på fjellet utan allt skygd; mången gång kan han icke
ens göra upp eld, emedan icke annat bränsle finnes
än det ofta knappa fjellriset, och det blir honom
sålunda omöjligt att torka sina af regn genomblötta
kläder. Han är också i hög grad vårdslös om sin yttre
menniska; han tvättar och kammar sig icke, han håller
hvarken hår eller kläder rena från inhyseshjon, han
bryr sig ej om att snygga sig, då han skall till
kyrkan eller till främmande ställen, och han har
också icke mycket kläder till ombyte. Visserligen
kan han kläda sig grann med både silfverkrage och
silfverbälte; men den dammiga och smutsiga kolten
skämmer bort hela grannlåten. Fjell-lappen kan, ehuru
mången gång rik, icke ens alltid äta sig mätt, ty på
de vidsträckta fjellen kommer han mången gång längre
bort än han ärnat. Kött är hans hufvudsakliga föda,
ofta det enda, som han har att tillgå.
Skogslappen för deremot ett annat lif. Han vistas
hela sommaren i skogstrakten inom sitt skatteland
och behöfver icke företaga långa vandringar, ty med
korta mellanrum, – högst en half mil, – har han på
skattelandet faststående kåtor af trä med dertill
hörande torkgäll och en s. k. kerda, eller inhägnad
plats, dit renarne drifvas in för att mjölkas.
På sina hufvudvisten har äfven han en "stabur". Från
Maj till slutet af Juni släpper han renarne i frihet
på betet och sysselsätter sig sjelf med fiske och
jagt; men derefter samlar han tillhopa renarne, börjar
vallgången mellan sina särskilda visten, allt efter
tillgången på bete, och tillverkar ost af ren-kornas
mjölk. Mellan medlet af Augusti och fram emot Oktober
lemnar han åter renhjorden frihet och sköter på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
