Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1864 - Historiska Bilder II. Dalarnes Minnen VI. af Th. - Ett jagtäfventyr på Spetsbergen af F-r-i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jöns inflytelse att minskas, särdeles som Carls
vänner, Nils Sture, gift med Thord Bondes syster,
och Erik Axelson Tott, den mägtige länsherren öfver
Nyköping och Finland, hvars bror Ivar snart gifte sig
med konung Carls dotter Magdalena, allt tydligare
ådagalade sitt sträfvande att åter uppsätta Carl
på tronen. Visserligen sökte erkebiskopen att få
Nils Sture i i sitt våld; men hans planer dertill
misslyckades, och då riksföreståndareval hölls år
1467, måste erkebiskopen vika för Erik Axelson. På
dennes broders, Ivars, bröllop ingingo också kung
Carls vänner en öfverenskommelse om att återinsätta
honom i konungadömet.
Kort efter det nämnda brölloppet, hvilket erkebiskopen
sjelf bivistat, samlade herr Nils i Dalarna, der han
med folket höll samtal om erkebiskopens förräderi,
en här, med hvilken han drog mot erkebiskopens
anhängare, och när erkebiskopen sjelf kort derefter
blifvit nödsakad att lemna Stockholms slott åt Erik
Axelson, ehuru han i stället gerna velat spela det
i händerna på kon. Christian, var det med allo slut
på hans inflytelse. Den förr så mägtige prelaten,
som under sina välmagtsdagar skref sig: "Vi Jenis,
med Guds Nåde erkebiskop af Upsala och på thenna tid
Sveriges Rikes förste", dog kort derefter fattig och
föraktad på Öland, och först flera år derefter blefvo
hans jordiska lemningar nedsatta i fädernegrafven
uti Upsala. Men mot Nils Sture uppträdde snart
en mäktigare fiende i biskop Kettils broder, Erik
Carlsson Vase, som med sina talrika hofmän drog
omkring i norra Sverige och tillfogade Sturarne
mycken skada, så att de åter måste begifva sig upp
till Dalarne, att der förstärka sin magt. Ändtligen
drabbade Sturarne med dalahären tillsammans med herr
Erik vid Enköping gent emot Gröneborg och drefvo
honom på flykten; och efter denna seger hade de danskt
sinnade icke längre någon magt att utestänga konung
Carl från hans rike.
År 1467 återvände Carl återigen till Sverige,
der Erik Axelson för honom öppnade portarne till
Stockholms Hus, der han sedan skulle förblifva ända
till sin död, dock ingalunda i lugn och ro, utan
tvärt deremot evinnerligen jägtad af sina talrika
och mäktiga afundsmän inom landet samt sina fiender
utom detsamma, de alltjemt till Sveriges förderf
stämplande Danskarne. I Vestergötland hade dessa ett
säkert tillhåll i fästet Axevall, hvilket året efter
Carls återkomst genom förräderi kommit i danskarnes
våld, och då konung Carl sände en här, för att taga
detta slott, undsattes det genast af Christian med
sådan magt, att eröfrandet deraf blef omöjligt. Från
det fasta Axevall härjade och plundrade de danska
skarorna hela Vestergötland och drefvo derigenom
folket till förtviflan, tilldess ändtligen en stor
bondehär samlade sig, staplade bränsle rundt omkring
slottet och brände ned detta med alla de danskar,
som funnos inom dess murar. Sedan denna stund har
Axevalla slott varit en stenhop, nu öfvervuxen med
skog, och midt uti den gamla borgen växer nu en en af
ovanlig storlek. Otto Thorbjörnsson hette den man,
som samlade Vestergötlands allmoge till hämndetåget
mot Axevall, och bör hans namn icke glömmas bland de
svenska frihetshjeltarne.
Farligare än danskarne på Axevall blef för kung Carl
en förrädare, som nyss af honom fått stora förläningar
och lofvat honom trohet, men nu stod efter hans lif,
– Erik Carlsson Vase. Väl undkom Carl herr Eriks
listiga plan att gripa honom i Vadstena, – der blott
en af Rådet föll i Eriks händer, tillika med kung
Carls dotter, fru Magdalena, Ivar Axelsons husfru;
– men i stället lyckades Erik Carlsson leda
konungens fälthöfding, Bo Dyre, Thord Bondes broder,
bakom ljuset och tillfoga honom ett nederlag
vid Flottsund, och åter vacklade kronan på Carl
Knutsons hufvud. Sten Sture lemnade nu sitt
Gripsholm och förenade sig med Nils Sture mot Erik
Carlsson; men förräderiet hade redan vunnit så mycket
öfverhand bland deras folk, att Sturarne nödgades med
några få trogna fly uppåt Dalarna, och i deras
frånvaro lyckades Erik att vinna en seger öfver
konungens folk. Stolt deröfver, lofvade han
sin husfru, att hon skulle få bära drottninganamn,
"om icke i år, dock åt åre", och till Dalarne skyndade
han nu, för att med en seger öfver Sturarne inlösa
sitt löfte. Stor var den här, med hvilken han
kom till Hedemora, der, som krönikan vet omtala,
"Herr Erik var mycket glader", och der han vid en
mönstring med sina skaror, stolt frågade de
åskådande bergsmännen, om de någonsin sett någon
draga med större magt uppåt Dalarne. Med skäl
kunde en gammal man på den stolta frågan svara:
"du får väl se, när du drager neder igen",
ty knappt hade herr Eriks ankomst blifvit spord i
Dalelaget, förrän klockorna i alla kyrkor kallade
dalamännen tillsammans, och kring dalabaneret samlade
sig skaror af krigare, hvilka med den tidens vapen,
spjutet, bågen och pålyxan, förstodo att umgås
bättre än någon annan, ja, hvilka icke ens voro
okunniga i att handtera de nya vapen, som vid denna
tid först började nyttjas i Sverige, "byssorna",
ur hvilka genom krutets kraft döden slungades i
fiendens leder. Mot Dalkarlarne, som kämpade
under Sten och Nils Sture, förmådde de
under Erik Wases baner stridande Vestmännerna och
Nerkingarne ingenting uträtta, med huru stort mannamod
de än gingo fram, och huru tapper och krigskunnig än
deras höfding onekligen var. Stort var det byte,
som Dalkarlarne här togo från den flyende fienden,
hvilken ännu en gång försökte att försvara sig
vid Oppboga färja i Fellingsbro socken, men här af
Dalkarlarnes vänner och fränder, Fellingsbrokarlarne,
bland hvilka man ännu i dag ser mången med
stolthet bära den svarta rocken med röda kragen
och uppslagen, som de anlade till minne af sitt
deltagande i Engelbrechts härnadståg, blef så
slagen på flykten med hela sin här, att han
red sexton mils väg, förr än han ändtligen vågade
stanna vid Juleta kloster. Till och med qvinnorna
i Fellingsbro bistodo uti slaget vid Oppboga sina
män, och många voro i Erik Carlsons här de, som
af de raska qvinnorna ur husen, der de sökt sig en
tillflykt, drefvos ut med spinnrockar och brödspadar.
Så slutade Hr Erik Carlssons försök att förskaffa sin
husfru drottninganamn och sig sjelf en konungakrona; han
måste gå i landsflykt till Danmark. Carl Knutson satt
deremot lugn på sin tron, stödd af de tappra Dalkarlarne och
dessas höfdingar, herr Nils Sture på Penningby och herr
Sten Sture, Dalamännens ögonsten, som efter lyckligt förrättade
värf mest vistades på Stockholms Hus hos sin morbror,
konungen. På detta slott dog 1470, tredje söndagen före
Eriksmessan, den af ödet så ofta och så mycket pröfvade konung
Carl, i sina sista stunder förföljd, säges det, af Engelbrechts
blodiga vålnad. Men till Sten Sture öfverlemnade han på sin
dödssäng rikets styrelse och Stockholms Slott, bad honom
bli en redlig höfvidsman för Svenska folket, men varnade
honom för att emottaga krona och konunganamn "ty, – sade han,
– den ärelystnaden har bräckt min lycka och kostat mitt lif."
Och huru herr Sten och Dalamännen motsvarade den
döende konungens önskan, det skola vi få se i nästföljande
stycke. Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
