Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 7. 1864
- Ett jagtäfventyr på Spetsbergen af F-r-i
- Norska drägter och scenerier af Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
styrka var så öfverlägsen. Nu voro goda råd dyra. Hvad
tror ni väl jägaren gjorde?
Han funderade icke länge, utan lade sig ned på knä och
skar med jagtknifven upp den döda björnen, tog ut inelfvorna,
samt lunga och lefver, så att det blef godt rum, kröp in i
buken, sydde ihop den igen med segelgarn, som han lyckligtvis
hade på sig, och vandrade derefter på fyra fötter, och
klädd i björnhuden, bort till sina nya kamrater alldeles som
Nalle i "Tillfället gör tjufven". De fyrbenta vännerna
omringade honom, nosade på honom och kände på honom å alla
sidor, tills de blefvo öfvertygade, att det var en riktig björn
de hade framför sig. Nu tänkte jägaren att han skulle få
promenera hem till Spetsbergen igen och gladde sig mycket
deråt, ehuru det i sig sjelf icke var så treflig utsigt att gå
på fyra fötter en half mil. Men den björnen, hvars skepnad
han hade påtagit sig, måtte ha varit mycket afhållen af slägt
och vänner, ty de ville icke släppa honom ifrån sig, utan togo
honom med sig till sina hålor under mycket hårdhändta
ömhetsbetygelser.
Ett halft år måste han lefva bland björnar. Om ni
någonsin varit utsatt för besök af sådana, kan ni lätt föreställa
er hur ledsamt han måste haft. Värre än björnarne förföljde
honom dock en ung björninne, som troligen hade varit
förlofvad med den unga nalle, i hvars skinn jägaren hade
krupit, och som nu var så efterhängsen med sina smekningar att
han måste visa henne riktig ohöflighet för att få någon husfred.
Tiden allt förliker, heter det, och så gick det äfven här.
Mannen började af vana att nästan finna sin belägenhet dräglig
och skulle kanhända ha öfvergifvit all tanka på att rymma,
om han bara hade kunnat få röka. Han var passionerad rökare,
han hade brukat göra ända på ett dussin cigarrer eller två dussin
stora pipor om dagen; men om han nu än haft tobak med
sig, skulle han aldrig ha kunnat komma åt att draga ett bloss,
emedan han aldrig var lemnad åt sig sjelf. Så sällskapliga
äro björnarne till sin natur! För att få sig en cigarr igen
fattade han allvarligt beslutet att fly, och när hela björnsamhället
en dag begaf sig till en allmän riksdag – förmodligen
för att bevilja nya skatter! – låtsade han vara dödssjuk, så
att han fick stanna hemma. Unga björnmamsellen ville
nödvändigt blifva hos honom, för att vårda honom; men som
qvinnan hos björnarne är myndig och har lika rätt med mannen
att förhandla om offentliga ärender, så förmådde jägarbjörnen
(eller björnjägaren, såsom han också kan kallas) henne att
låta den medborgerliga pligten gå framför den enskilda.
Björnherrskapet hade knappt hunnit ur sigte förrän jägaren
begaf sig å väg så fort han förmådde till sina vänner i
land. Desse hade länge sedan öfvergifvit allt hopp om att få
se honom och trodde, enär de bara hade hittat hans gevär,
att björnarne hade ätit upp honom med hull och hår. Det
är lätt att föreställa sig deras förvåning när en gammal isbjörn
kom till dem och uppgaf sig vara deras saknade vän. I början
ville de icke tro honom, utan togo honom för en bedragare;
men när han berättade det ena draget efter det andra ur
deras gemensamma lif, kunde de naturligtvis icke tvifla längre.
Men nu uppstod en oväntad svårighet. Isbjörnens skinn
hade växt temligen fast vid jägarens, så att det skulle ha
blifvit mycket smärtsamt att rycka detta af honom. Och som
isbjörn kunde han icke komma hem: – åsnor var man der
icke så ovan vid, men en björn på fyra ben skulle man icke
ha velat umgås med. Hans vänner funderade länge på
medel att hjelpa honom och funno slutligen ett. De hade
nämligen en dag hittat två af någon sjökapten bortkastade årgångar
af en tysk illustrerad månadsskrift och denna började de
läsa högt för honom, ord för ord. De hade knappt hunnit
till hälften af första årgången förrän jägaren blef så förargad
på alla dumheterna att han kröp ur skinnet i största hast.
Och så var han menniska igen.
Så slutades jägarens äfventyr. Infödingarne på
Spetsbergen visa ännu björnens hud när som helst, och den som
ändå icke vill tro historien, den kan låta bli’.
F—r—i.
*
Norska drägter och scenerier.
Den stora fjällrygg, som skiljer Bergens stift
från Christiansands och Aggerhuus, – eller det
Vestenfjeldska Norge från det Söndenfjeldska, –
kallas i sydligare delen Hardanger-Fjeld och skiljer
Tellemarken, Hallingdalen och Nummedalen i öster
från Söndre Bergenhus amt; i vester resande sig till
en höjd af ända till 5000 fot, är Hardanger-fjeld
uppfyldt med små sjöar och myrar samt med större
eller mindre Snebræer, såsom norrmännen benämna
sitt lands glacierer. Störst och vigtigast bland de
sistnämnda är Folgefondens glacier, en omkring 4 mil
i längden sig sträckande fjällrygg, på en halfö af
5 till 6 mils längd, hvilken bildas af den stora,
ända till 18 mil i landet inträngande Hardangerfjord
och de från densamma sig utgrenande smärre fjordarna,
Samlen-, Sör- och Aakrefjorden. Denna utefter hela
sin längd jemna fjällrygg betäckes från omkring 4500
fots höjd till vid pass 5500 fot af en glacier, som
är en af de ansenligaste i Norge och af alla söder
om Nordlanden ligger närmast till hafvet. Den stora
fjord, af hvars utgreningar denna halfö omgifves, och
som skär djupt in i landet, ända upp mot fjällbygden,
den med ett gemensamt namn s. k. Hardangerfjorden,
är hela den deromkring liggande traktens pulsåder, och
dess stränder bebos i de yttre delarne af åkerbrukare
och fiskare, i de inre af fjällbönder, hvilka
hufvudsakligen sysselsätta sig med boskapsskötsel
samt afsätta hästar, slagtboskap, smör, ost, mesost,
ull, talg, hudar samt rökt och saltadt kött. Detta
är hufvudsakligen förhållandet i det fögderi af södra
Bergenhuus amt, som utgör inre och östra delen deraf
samt i allmänhet benämnes Hardanger. I denna fjällbygd
och de dertill stötande delarne af det Söndenfjeldska
Norge återfinner man ännu den gamla nordiska enfalden
i seder och bruk, ovidrörd
af tidens eljest allt förändrande anda och af den
yttre verlden, med hvilken dessa fjällboer sällan
komma i beröring. Åkerbruket är här naturligtvis
ringa, närmare snögränsen omöjligt, och omfattar
i de trakter, der det här idkas, endast korn och
blandsäd; och fastän Hardangerboen utmed fjordarnas
stränder odlar några köksväxter, kål och morötter,
samt till och med fruktträd, så att han i Bergen
och Stavanger kan sälja både päron och plommon,
hvarjemte fiske och båtbyggeri idkas vid kusten,
är likväl boskaps-skötseln ortens största och
indrägtigaste inkomstkälla. De kraftiga fjällörterna
gifva kreaturen på kort tid en fetma, som icke kan
åstadkommas af det frodigare, grönare och längre
gräset på låglandet. Bondens föda består också
till större delen af mjölk, hvilken han förstår att
tillreda på mångfaldiga sätt. Denna enkla och närande
föda gör också folket kraftigt och dugtigt till
arbete. Genom de besvärliga vägarne i bergen utvecklas
muskelsystemet, och derföre hafva äfven karlarne en
vacker och kraftfull figur, äro särdeles viga och
raska i kroppsrörelser af alla slag samt kunna utan
möda verkställa de mest halsbrytande språng, hvilket
man finner af de bekanta raska nationaldansarna.
Vi yttrade nyss, att man i dessa trakter återfinner de
gamla sederna föga förändrade och vidrörda af den nyare
tiden, och detta är äfven förhållandet. Ty den norska
fjällbonden hänger med en egen seghet fast vid det gamla.
Här träffar man de gamla nationaldrägterna, som vanligen
äro vackra och smakfulla samt kläda bonden vida bättre
än den smaklöst eftergjorda stadsdrägten. Strax i början af fjordens
stränder, vid baroniet Rosendal [1], bäres af qvinnorna en
[1] Rosendals baroni, det enda i Norge,
ligger med hufvudgården i Qvindherred socken af Hardanger, omkring kyrkan, och
består af de 3 gamla sätesgårdarne Hatteberg, Meel och Semb.
Af de underlydande jordegendomarne ligger en del spridd i Sundhordlehn,
en annan i Hardanger. Hatteberg och Meel köptes hvardera särskildt af en
Axel Mouat, som sedermera ärfde Semb, och hvars måg och arfving,
Ludvig Rosenkrantz, af dessa egendomar upprättade ett baroni, hvarpå han
år 1678 fick kungligt patent, då friherrskapets namn blef Rosendal
och dermed följde s. k. Birkeret eller särskild jurisdiktion för godset
och jus patronatus i Qvindherreds pastorat. När stiftarens yngste son
dog barnlös år 1723, föll friherrskapet till kronan; men denna sålde
år 1725 detsamma med alla åtföljande privilegier, dock utan namnet baroni.
År 1745 köptes godset af theol. lektorn i Bergen, Edvard Londeman,
som fick titel af biskop och adlades under namn af Rosenkrone;
han upprättade af godset ett fideikommiss och stadgade, att vid hans
ätts utgång godset skulle tillfalla universitetet i Köpenhamn samt af
detsamma inrättas ett "Collegium Academicum" för skickliga studenter.
Sonen, Marcus Gerhard Londeman de Rosenkrone, upphöjdes 1773 till friherre,
och stamgodset Rosendal fick åter titeln baroni; men år 1828 stadgades, att,
när de till stamhuset berättigade descendenterna äro utdöda, godset skulle
tillfalla norska universitetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0199.html
