Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 7. 1864
- Norska drägter och scenerier af Th.
- Elisabeth af A. K.-G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fots höjd öfver hafvets yta. Här, i Sognefjord, är poetiskt
helgad mark, Frithiofs och Ingeborgs hem: här ligger Framnäs,
här Balders Hage. Sognefjordens böljor plöjdes fordom
af Ellidas köl, och på dess stränder reste sig kung Beles och
Thorsten Vikingssons grafhögar. – Vi afsluta denna serie
af bilder från Norge med en utsigt, hemtad från Sognefjorden
vid Framnäs. Th.
*
Elisabeth. |
| En Berättelse af A. K.-G. |
I ett vackert hus på Clarabergsgatan i Stockholm
bodde, i en beqväm och smakfullt anordnad våning,
en enkefru vid namn Sköning, med sina
trenne barn; det äldsta, nittonåriga
dottern Henrika, var redan förlofvad med en ståtlig
ung sjökapten. Det andra hade nyss fyllt
femton år och hette Junia. Det yngsta var
en son, kallad Henning, fjorton år gammal.
En novemberafton, då stormen hven förfärligt och
hagelblandadt regn piskade på fönsterrutorna så
våldsamt, att de hotade att brista, satt fru
Elisabeth Sköning i sitt trefliga förmak, vid en
klart lysande lampa, flitigt sysselsatt med ett
handarbete. På hennes fridfulla och ännu sköna anlete
hvilade en stilla undergifvenhet; men säkert hade
sorgen mera än åren gjort hennes kinder så bleka;
blott när hon någon gång slog upp sina vackra blå ögon
från sitt arbete och blicken föll på något af hennes
barn glänste ögonen af ren oblandad modersfröjd och
ett svagt rosenskimmer flög öfver de eljest så matta
anletsdragen.
Junia och Henning voro vid ett litet bord sysselsatte
med schackspel och smågnabbades emellanåt, så som
syskon bruka.
Henrika satt sorgsen med sin virkning nedfallen på
knät, och mången bitter tår hade fallit på de fina,
konstigt uträknade maskorna.
"Ack", utbrast hon suckande "hvad det är rysligt
ledsamt i afton!"
"Ledsamt?" inföll Henning! "ack, jag tycker det är
så trefligt, att sitta här i ljuset, värmen och lugnet
och höra huru den otäcka kalla nordan gnisslar och
hviner derute i mörkret; men kantänka för det icke
fästmannen är hemma och sitter och hviskar dina
öron fulla med smicker, så är det ledsamt."
Henning tyckte alltid att hans tillkommande svåger
var för artig mot sin fästmö.
"Ack! min lille bror", inföll Junia med antagen
värdighet, "det hörs att du blott är qvartan i Clara
skola, tio år härefter tycker du nog helt annat."
"Det tror du bara; nej, lefde jag ock i hundra år,
aldrig skulle jag krusa för en flicka. Om jag en gång
skall gifta mig, så skall jag fria på en thorsdag,
taga ut lysning på fredagen, resa bort på lördagen
och icke komma hem förrän på bröllopsdagen, så slipper
jag ifrån det der äckliga fästmansslisket."
"Du är den otäckaste pojke, som jag känner; ser
du icke huru ditt dumma prat gjort den stackars
Henrika ändå sorgsnare; lyckligtvis hör jag
din lärare i engelska komma i tamburen,
försvinn på en stund, herr Clarist!"
Med en drottnings åtbörd, pekade hon på dörren och
sträckte på sin ovanligt smärta och höga gestalt.
"Det var riktigt bra gjordt, lilla syster, för att
vara af en liten flicka från Vallinska skolan,
men sträck icke så mycket på dig, för då skymta
byxhålkarna fram under klädningen!"
"I detsamma kysste han sin mammas kind,
kastade en slängkyss åt Henrika, gjorde en
ful grimas åt Junia och rusade på dörren.
Junia lyfte hotande sin lilla hand och stampade rätt
efter-tryckligt med den lilla foten, men det hördes
lyckligtvis icke på den mjuka mattan; derpå vände
hon sig hastigt till sin moder och sade lifligt:
"Ack, söta, älskade mamma, Henrika har verkligen rätt;
här är riktigt dystert i afton, tala om något
för oss, du berättar så väl och nu hafva vi en stund
ledigt för oss sjelfva, medan Henning läser engelska
och inga besök kunna göras i detta ohyggliga väder.
"Ja, älskade mamma, gör det", sade Henrika, "kanhända
glömmer jag då för en stund mina egna bekymmer; tala något
om dina egna ungdomshändelser; säkert har du också
haft pröfningar; kanske jag då kan lära mig, att vara
fördragsam och tålig."
"Du har allt skäl, mitt barn, för din oro; det är
icke roligt att hafva sin fästman på villande hafvet,
men bed Gud om styrka och tålamod och ännu är icke
hoppet förloradt."
"Jag har nästan intet hopp mera, då det är så länge
sedan han skref till mig; denna fasliga storm förfärar mig!"
Henrika kastade sig gråtande till sin moders bröst.
"Lugna dig, mitt kära barn, så skall jag uppfylla
eder önskan. Har jag någonsin talat om min femtonde,
tjugonde och tjugofemte födelsedag för eder?"
Båda flickorna ropade: "Ack nej, aldrig!"
"Tagen då edra arbeten och sitten hos mig här vid
lampan."
Sedan de satt sig och börjat arbeta, sade hon:
"Som j veten, var jag mina föräldrars enda barn och
de älskade mig på det ömmaste, och detta gjorde
att de uppfyllde alla mina önskningar; vid mitt
femtonde år hade jag ännu icke haft någon motgång,
min ömma moder undanröjde allt, som kunde göra mig
ledsen; sorger hade jag visst hört omtalas, men de
voro för mig ofattliga skuggor. Min far var, som
j äfven veten, köpman och skötte sina affärer med
utomordentlig drift och omtanka; således hade han
aldrig tid att vara borta från sina affärer mera än
högst några timmar och min moder kunde aldrig skiljas
från sin make. Följden var, att vi aldrig hade något
sommarnöje, utan ständigt bodde i staden; landet kände
jag endast af de utflygter, som vi gjorde åkande,
gående eller seglande på min faders stora slup till
Stockholms vackra omgifningar.
"En vår fick jag en lindrig frossa och mina föräldrar
voro oroliga, ja nästan tröstlösa; de trodde jag
skulle dö, då jag var så blek och affallen. Läkaren
tillstyrkte landtluft; hvad skulle nu göras? Visst
hade min fader en bror, som var prost i en af
Östergötlands mest förtjusande trakter. Dennes hustru
var en af de älskvärdaste prostinnor, som någonsin
funnits, och de hade döttrar och söner i mängd. Att
jag skulle få trefligt, var utom all fråga, men att
hafva mig så långt borta från hemmet var påkostande
för mina föräldrars ömma hjertan. Nöden hade dock
ingen lag och min gode fader skref till sin bror
och begärde att jag skulle få vistas hos honom öfver
sommaren.
"Min farbror och faster svarade genast, att jag
väntades af dem med otålighet. Vi foro straxt.
"Sådan herrlig resa och sådant emottagande!
"Mina föräldrar stannade blott ett par dagar. Det
kostade mycket på mig, när de foro, men alla voro
så glada och vänliga emot mig, och som det blott
var på några få månader, som jag skulle vara skiljd
från dem, så lugnades snart mitt hjerta. Min
farbror, som var sjuklig, hade sin äldste son till
hjelpprest. Denne var gift och hans hustru var rik,
vacker och framför allt god. Som de bodde på en
hennes egendom, några stenkast från prestgården,
voro de dagligen tillsammans. Den unga frun hade
två bröder, den yngste. Karl, var förlofvad med min
farbroders äldsta dotter; han var löjtnant vid östgöta
grenadierer, och den äldste hette Henrik.
"Ack", ropade Henrika, "det var ju vår far!"
"Tyst mitt barn", sade modren, "afbryt mig icke,
då kan jag icke fortsätta. Henrik hade redan då en
god tjenst i Stockholm. Mina andra kusiner voro två
flickor, yngre än jag och två små gossar.
"De unga förlofvade voro båda utmärkt älskvärda och
högtänkta. De höllo mycket af hvarandra, beständigt
voro de tillsammans i dans, lek, glädje och allvar;
ingenting tyckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0202.html
