Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1864 - Elisabeth af A. K.-G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag kunde jemföras med deras lycka. Jag började tycka,
att det måtte vara bra roligt, att hafva fästman
och jag sade ofta åt farbror, hvilkens älskling jag
var: "huru skall jag också få mig en fästman?" Han
skrattade alltid och svarade: "vänta, min lilla
stumpa, den tid kommer väl också."
"Jag väntade och njöt med fulla sinnen af all den
fröjd, som ungdom, sommar, hälsa och slägtingars ömma
omvårdnad skänkte mig. Jag föreföll mig sjelf som en
fågel, hvilken nyss lärt att flyga; vingarne fattades,
men jag begagnade alla andra möjliga fortkomstmedel,
mina egna ben inberäknade, på fält, sjö och berg,
i skog och dal, gående, roende, åkande eller till
häst. Ack, sådant lif af glädje och lek, och dertill
grundlade det all min lycka här i lifvet.
"I början af Juli infaller, såsom j veten, min
födelsedag. Den skälmaktiga Amelie, så hette min
gifte kusins hustru, hade alltid skrattat mest åt mina
önskningar att få fästman. Alltid höjde hon hotande
sitt finger och sade: "akta dig, Elisabeth! kom ihåg
att jag gör dig ett spratt på din födelsedag."
"Jag kysste hennes lilla finger och försäkrade,
att jag alldeles icke brydde mig om hennes hotelse.
"Ja, vi få väl se", sade hon, "kom ihåg att du är varnad."
"En söndag voro vi i en grannkyrka och när vi kommo
hem, sade Amelie: "blefvo j, flickor, varse den
unga karlen, som så oaflåtligt såg på någon af eder,
jag vet icke hvilken?"
"Det var just på Elisabeth", sade en af flickorna,
"märkte du icke Elisabeth? han såg på dig hela tiden."
"Jag hade ingenting sett och nekade, rodnande till
hårfästet.
"Se huru hon rodnar", sade Amelie, "han blir nog
hennes fästman."
"En annan gång kom en af de små gossarne
inspringande och sade, att han sett en ung herre nere
vid sjöstranden, straxt utanför trädgården, klädd i
en ljus sommardrägt och med en italiensk halmhatt på
sitt hufvud."
"Det är han!" sade Amelie, "just så var han klädd i
kyrkan."
"Och nu började alla bry mig för min hemlighetsfulle
tillbedjare, som än uppenbarade sig för den ena, än
för en annan af husets medlemmar. Alla voro öfverens,
att det var mig hans besök gällde; men jag skrattade
blott och sade: "som han aldrig visar sig för mig. kan
jag icke vara den som han söker."
"En natt eller rättare sagdt en morgon, ty solen
höll just på att gå upp, väcktes jag af underbart
klingande toner utanför mitt fönster; jag kastade på
mig en lätt morgondrägt och skyndade till fönstret,
der jag lyftade litet på gardinen, men just då
förklingade de sista tonerna och jag såg en smärt
ungdomlig gestalt, klädd i sommarkläder, med halmhatt
på sitt mörklockiga hufvud, samt med en guitarr i
ett blått band hängande öfver axeln, skynda utför
trädgårdsgången; men der stannade han plötsligt,
vände sig och kastade en slängkyss till mitt fönster
och försvann i en sidogång.
"Jag blef häpen, upprörd och kunde icke somna
mera. Vid kaffebordet omtalades denna lilla
tilldragelse; flickorna, som hade sina fönster
åt samma sida, men längre bort, hade hört och sett
detsamma, som jag.
"Ändtligen randades min femtonde födelsedag och jag
märkte, att det var något ovanligt å bane, i huset,
men jag låtsade sofva, för att ej falla besvärlig,
ända tills farbror kom i dörren och sade: "flicka,
sofver du än? skynda och kläd dig, att jag måtte få
första kyssen af dina femtonåriga läppar; för öfrigt
är den hemlighetsfulle sångaren derute och väntar på
dig: skynda dig, jag kommer åter om femton minuter."
"Jag frågade en af flickorna, som äfven inkommit, om
det var sanning, eller blott ett skämt af farbror. Men
hon försäkrade allvarligt, att det var sanning, samt
hjelpte mig att fort blifva klädd, emedan jag var så
bestört, att jag icke kunde knyta ett band.
Jag var knappast färdig, förr än farbror åter syntes,
gaf mig en faderlig välsignelse och icke en, utan
många kyssar, lade min arm i sin och förde mig in i
salen; hvad mitt hjerta
klappade, då han lade handen på låset och sade :
"lugna dig min lilla vän, glöm icke att Amelie hotat
att göra dig ett spratt i dag!" Dermed gick dörren upp.
Aldrig glömmer jag den ljufva syn, som mötte mina
förtjusta blickar; hela den stora salen var
förvandlad till ett blomstertempel, alla
husets unga fruntimmer voro högtidsklädda och
i fonden af rummet stod en blomstersmyckad stol med
en himmel, prydd med gröna kransar, en värdig tron
åt gudinnan Flora; dit förde mig min farbror och,
döm om min förvåning och häpnad, der stod den
mörklockige ynglingen, böjde ett knä och räckte mig
en blombukett och gjorde mig sin kärleksförklaring
på det mest högtrafvande och svulstiga sätt,
som jag icke märkte vara väl öfverläst; men
slutligen började jag tycka, att den välljudande
rösten var mig bekant; jag vågade kasta en
blick på hans ansigte och med ett glädjerop kastade
jag mig i hans armar och utbrast:
"Amelie, älskade Amelie! hvad jag är glad, att det är
bara du, du sjelf, du lilla elaka! men aldrig
har jag hållit af dig så mycket, som i detta ögonblick."
"Ja, det tror jag nog, du har också fått en
födelsedagsgåfva, som duger, en fästman", och dermed
slöt hon mig i sin famn. Alla utbrusto nu i
skratt; men ingen var så glad som jag. Jag var
alldeles botad för min längtan efter fästman,
en sådan ångest hade jag utstått.
"På eftermiddagen voro ortens grannar bjudna till
huset. Der skulle dansas i en sal i öfra våningen;
Amelie fortsatte sin fästmansrol och bibehöll den
drägt, som klädde henne så väl och hvari hon förde sig
lätt och behagligt. Vid min förvåning häröfver sade
hon mig, att hennes föräldrar låtit henne uppväxa i
gosskläder, ända till hennes fjortonde år; hon anhöll
att få bestämma min drägt för eftermiddagsbalen och
hon valde min luftigaste hvita klädning, sammanhållen
af ett blått skärp och satte en blåklintskrans på
mina ljusa lockar, samt försäkrade att jag var ganska
täck i min enkla drägt.
"De främmande kommo och balen öppnades af mig och
Amelie med en hvirflande vals, derunder såg jag,
att en för mig okänd herre gick genom salen in i
förmaket, der han förorsakade mycken uppståndelse
bland tanter och fruar. Vid ett litet uppehåll i
dansen såg jag honom lutad mot dörrposten och att han
noga betraktade mig. Då dansen slöt, sprang jag ut i
förstugan, för att svala mig; der stod Alvina vid ett
fönster, språkande med främlingen: jag antog straxt
af den påtagliga likheten med Karl, att han måtte
vara dennes bror. Den ädla hållningen, det svarta
lockiga håret och de fina, regelbundna anletsdragen
voro desamma, men hela anletets uttryck och färg,
voro hos Karl gladare och lifligare, än hos denne
man, som var blek och hade en mildt allvarlig blick
i sina bruna vackra ögon.
"Kom hit Elisabeth!" sade Alvina, "så skall
jag föreställa dig för min tillkommande svåger,
Henrik."
"Han räckte mig handen, smålog vänligt och sade "detta
är då den lilla kusinen från Stockholm?"
"Ja", svarade Alvina, "men akta dig, Henrik, hon har
just i dag blifvit förlofvad."
"Fästmö redan", sade han långsamt och hans blick blef
allvarligare, "det var tidigt."
"Jag rodnade djupt och svarade att jag icke var
förlofvad, utan att det endast var ett skämt af Amelie
på min födelsedag.
"Han frågade: "huru många år fyller mamsell Elisabeth
i dag?"
"Femton år!"
"Och jag fyller i dag två gånger femton!"
Förvånad utropade jag, "tretio!"
"Ja, det är naturligt", sade han sakta, mera till
sig sjelf än till mig. "då man blott är femton år,
så anser man tretio för en hög ålder."
"Åh, icke just det. men jag trodde ej
att" – – stammade jag rodnande.
"Hon trodde ej att du var så gammal!" inföll Alvina
skrattande; i detsamma kom en lång löjtnant af
Karls kamrater och förde mig i den nyss påbörjade
dansen. Sedan såg jag ofta Henriks milda blick uppsöka
mig, och då vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
