Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 7. 1864
- Utbrottet af Piton-de-Fournaise på ön Réunion
- De blixtrande ögonen af Richard Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skorpa, under hvilken den ännu flytande, glödande lavan
framvältrade sig. Vid hafvet uppstaplades det vulkaniska ämnet
till sådana massor, att de bildade en långt ut bland vågorne
sig sträckande udde. På detta ställe var anblicken i sanning
storartad, ty en ofantlig ång- och rökpelare gaf ett fruktansvärdt
vittnesbörd om striden mellan de båda fiendtliga elementerna,
och midtutpå vattnet uppflammade öfverallt eldslågor -
hvilkas återsken under natten belyste långa sträckor.
*
De blixtrande ögonen. |
| Berättelse af Richard Gustafsson. |
Klockan slår half åtta i Storkyrkotornet. Ångbåtarnes
landningsställen vid Logårdstrappan och Gustaf den
tredjes staty hvimlar af folk, som samlats, några för
att öfverge stadens qvalm under den soliga och varma
junidagen, de flesta dock af nyfikenhet, för att åse
de andras affärd och åhöra den tidsenliga concert,
som exequeras af gälla hvisselpipor och frustande
ångrör, accompagnerade af skoflarnas plaskande och
propellerbladens dofva surr.
Hela kajen har lagt af sig arbetskostymen, ty det
är Söndag, och följaktligen hvilodag. I stället
for vördiga vindragare, sillpackare, saltare,
packhuskarlar, spanmålsbärare, stufvare, schåare och
hvad de allt heta, dessa idoga subjekter, som uppfylla
kajen om hvardagarne, ser man nu eleganta ungherrar,
med väl friserade lockar, pince-nez och promenadkäpp
med silfverknapp, sida vid sida med de luftigaste
varelser, doftande af eau de Portugal och svassande
i siden, spetsar och gazer. Granskar man sällskapet
litet närmare, så igenkänner man en mängd ansigten,
dem man sett någonstädes i en krambod, nipperhandel,
tvålbutik, tobakshandel eller dylikt gömställe, som
likt puppan döljer den granna fjäriln tills Söndagen
kommer, då han flyger ut i all sin prakt.
Söndag! en besynnnerlig dag, i sanning! Huru många
olika begrepp existerar ej om dess rätta användande.
"Den tråkigaste dag i veckan!" gäspar den förnäma,
och griper tag i romanen, nothäftet eller spelkorten
för att fördrifva "den odrägliga tiden".
"Till Herrans ära", suckar den fromma, lindar näsduken
om psalmboken och beger sig till kyrkan, för att der
strida mot Morpheus, som, med den starka sommarvärmen
och en entonig predikan till bundsförvandter, gör
oupphörliga anfall mot andakten.
"Nu ska vi roa oss!" ropar ungdomen, som hela veckan
varit fängslad i bodar, magasiner och verkstäder,
och så svärma de hoptals ut i det gröna, lyssna på
fåglarnes choraler och på den predikan, som hvarje
träd, hvarje blomma, hvarje litet grässtrå håller;
en predikan, den kortaste, men mest gripande af alla,
bestående af blott några få ord, som icke låta sig
höras, men ändock förnimmas. – Skaparens pris! –
andas allt, och den glada lustvandraren instämmer
med högljudd fröjd i den allmänna lofsången.
"Här ska supas!" ropar dagsverkaren, schåaren,
handtlangaren etc. och söker sig en säker hamn på
någon krog, der spritångorna smeka hans näsa, i hans
tycke lika ljuft, som doften af ros och reseda för
blomstervännen.
Men bäst är att sluta detta resonnemang, ty begreppen
om söndagens ändamål äro så många, att derom kunde
skrifvas en diger bok, och hvem har till sist
rätt? Derpå får den skriftlärde svara, ty min håg
lutar för mycket åt den stora kyrkan naturen, att
jag skulle våga ett svar, som helt säkert skulle
bli stötande mot den bestående ordningen, hvarför
jag också drar mig tillbaka medan tid är, bedjande
den gunstige läsaren om ursägt för en half timmas
afvikelse från mitt ämne.
Klockan slår åtta. Vid kajen nedanföre Gustaf III:s
staty ligger ångfartyget Roslagen, färdigt att afgå
på en lusttur till Furusund. Passagerarne äro redan
ombord och deras "vänner på stranden, som vinka med
handen", stå tillreds att med fladdrande näsdukar,
schawlar och parasoller vinka till afsked.
"Är inte moster rädd för sjösjukan?" sporde en röst
från kajen.
"Fasligt, kära barn, men jag har droppar med mig",
svarade en röst ombord.
"Helsa Calle Lundell!" hördes en späd stämma från en
roslagsskuta, som låg helt nära ångbåten.
"Det ska glädja den arma själen!" svarade en djup
basstämma från ångbåtens fördäck.
"Ta in landgången!" kommenderade kaptenen.
Sagdt som gjordt.
"Loss!" fortsatte kaptenen.
"Loss!" repeterade sjögasten förut.
"Back!" kommenderade kaptenen, och skoflarna satte
sig i rörelse.
"Stopp!" ropade en ångestfull röst på afstånd, och
fram genom folkmassan trängde sig en ung man; men
fartyget var redan ett par famnar ute, och kapten
tycktes ingalunda ha lust att lägga till igen.
Skyndsamt sprang den unge mannen ombord på
roslagsskutan, som ångbåten måste passera på ett
par alnars afstånd, och beredde sig att i förbifarten
praktisera sig ombord.
Ångbåten kom och den unge mannen gjorde ett
luftsprång, som skulle hedrat hvilken akrobat som
helst; men i flygten, om jag så får säga, fick han
syn på ett par blixtrande ögon akterut, och det
tycktes som om blickarne från dem saktat farten,
ty i stället att, som beräknadt var, komma innanför
relingen, stannade han utanför.
Ett genomträngande skri hördes från
fruntimmerspassagerarne, ty säkert skulle den unge
mannen krossas af hjulen; men vid närmare efterseende
fann man honom hängande utmed långsidan, med händerna
fasthakade vid relingen och fötterna släpande i
vattnet; en syn som satte de flestas skrattmuskler i
rörelse. Flera armar sträcktes honom till hjelp, och
snart stod den unge mannen på däck, sjelf skrattande
åt sitt missöde, hvilket han inom sig tillskref de
blixtrande ögonen.
Utkommen ett stycke på väg kände sig vår man besvärad
af sina våta skor, hvarför han beslöt att gå ned i
salongen, för att om möjligt var få dem torkade; men,
hunnen till salongstrappan, hvad får han väl se? Jo,
de blixtrande ögonen, som likt tvänne stjernor lyste
upp mot honom, ehuru det strider mot all naturens
ordning att stjernor lysa upp mot jordens barn.
Antingen skoremmen var en oskyldig orsak, eller att de
blixtrande ögonen ägde en så stark attraktionskraft,
det låta vi vara osagdt, allt nog, den unge mannen
bragtes åter på fall, nu utför salongstrappan, så
att han i stället för två stjernor såg sju solar på
en gång.
Då vår man åter kunde tänka och se redigt, möttes
han åter af de blixtrande ögonen; men nu kunde han
icke falla, ty han låg redan, och bredvid honom
satt ögonens ägarinna, ett ungt, vackert fruntimmer,
som badade hans panna med kallt vatten.
"Är skadan svår? känner ni mycken smärta?" frågade
den unga damen.
"Ja, mycken smärta!" svarade vår man och reste sig
upp, "men icke i hufvudet, utan här!" Vid dessa ord
lade han handen på hjertat och såg så öfvertygande
ut, att den unga damen icke kunde afhålla sig från
att småle åt honom.
"Det var i sanning en besynnerlig verkan af ert fall",
svarade hon med en skälmaktig blick.
"Ja, verkligen besynnerlig, det känns, som om det
hopp jag gjorde från roslagsskutan, var antingen
det lyckligaste eller olyckligaste hopp i mitt
lif. Mitt namn är för resten Jacob Springer, kassör
hos grosshandlaren Schaber; men hvad värde har nyckeln
till kassakistan nu, se’n jag sett er.
"Om ni vill återse mig, så kom ihåg att inte säga mig
några artigheter!" förmanade den unga damen, och innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0209.html
