Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1864 - De blixtrande ögonen af Richard Gustafsson - Tröst af Claës Johan Ljungström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Springer kunde hindra henne var hon redan trappan
uppföre och på däck.
Till all lycka förseddes vår kassör af styrmannen med
torr fotbeklädnad, och inom några minuter satt han
vis-à-vis den unga damen på akterdäck, der luftdraget
något afkylde värmen i hans ord; men desto varmare
vältalighet lågade ur hans blickar, då de möttes af
de blixtrande ögonen.
Under samtalet fick Springer veta, att fruntimret,
som bragt honom på fall, var enka efter en rik
sågverksägare i Norrland och kommen till Stockholm att
förströ sig, hvarför hon också hyrt sig en liten villa
på Furusund, der hon vistades under sommarmånaderna.
"Jag hoppas få se er till middagen, om ingen annan
har anspråk på er!" yttrade den unga enkan, då hon
på Furusundsbryggan stod färdig att lemna herr
Springer.
"Om också tusende gjorde anspråk på mig, så gälla
edra anspråk högst af dem alla", svarade herr Springer
med glädjestrålande min.
"Mins ni inte att jag undanbad mig alla
artigheter!" förebrådde den sköna och hotade honom
lätt med ett det allra näpnaste lilla finger.
"Förlåt, jag glömde mig, men lofvar bättring, ty ert
blotta sällskap skulle kunna förbättra den värsta
brottsling."
"Ni är oförbätterlig! Välkommen emellertid!
Den gula villan, som ligger längst bort på udden.
Au revoir!"
Och dermed skyndade damen med de blixtrande ögonen
bort från herr Springer, som stod qvar på bryggan,
tills hans principal, en dryg grosshandlare, som valt
Furusund till sommarnöje, kom ned till ångbåten,
otålig att få träffa sin kassör.
"Hvad fan går åt herrn; hvad står herrn och bligar
efter?" sporde grosshandlarn vresigt, "herrn har väl
inte tappat bort nyckeln till kassakistan?"
"Hvad värde har väl nyckeln till kassakistan, nu se’n
jag sett er!" upprepade Springer, drömmande om scenen
nere i salongen.
"Är herrn spritt galen! hvar har herrn nyckeln till
kassakistan?" återtog principalen och fattade Springer
hårdt i armen, så att han blef fullkomligt vaken.
"Galen kan herrn vara sjelf, se här är nyckeln!"
"Jaså, herrn behagar obstinera sig! en oduglig
galnpanna, som jag gifvit mitt stora förtroende,
och som min dotter bevärdigat med sin kärlek; men
det blir ingen kärlek af, det lofvar jag. I så fall
kunna vi skiljas när som helst!"
"Med största nöje! jag ämnade verkligen föreslå
detsamma, och är på god väg att söka mig ett bättre
engagement."
"En sådan kassörsplats, som ni haft hos mig, får ni
aldrig hos någon annan, min gunstig herre!"
"Det är just derföre jag tänker bli min egen kassör."
"Stympare! fattiglapp!" mumlade grosshandlaren och
vände åter upp till sig, der hans hustru fick spasmer
och hans dotter svimmade, vid underrättelsen om att
han afskedat den vackre kassören.
Klockan var nära fyra på eftermiddagen. På en liten
klipphäll invid sjön sutto den unga enkan och Springer
med hvar sitt metspö i handen.
"Herre Gud, den som ändå vore en aborre!" suckade Springer.
"Och hvarför önskar ni det?" frågade den unga damen leende.
"Ni skulle då önska att äga mig, och jag skulle genast
nappa på kroken."
Ett klingande skratt bröt vid dessa ord fram öfver
enkans småtäcka läppar.
"Och så lustiga saker kan ni säga med så sorglig
ton! Betänker ni då icke faran af att vara aborre?"
"Ack, ni skulle helt säkert inte vilja göra mig illa."
I detsamma hördes hvisselpipan på ångbåten ge tecken
till afresa.
"Så förargligt! timman är redan inne", yttrade
enkefrun och steg upp. "Kom ihåg att jag väntar er
till middag nästa söndag också!"
Men herr Springer rörde sig icke ur stället, han
satt och stirrade oafvändt på vattnet och suckade:
"Herre Gud, den som ändå vore en aborre!"
Hvisselpipan hördes för andra gången, utan att herr
Springer lät sig bekomma.
"Elaka menniska! ni vill väl inte för andra
gången utsätta er för att krossas af ångfartygets
hjul?" frågade den unga enkan med en märkbar darrning
på rösten.
"Herre Gud, den som ändå vore en aborre!" suckade
Springer, döf för alla hennes föreställningar.
"Men så hör mig då! jag tycker bättre om er som
menniska." Vid dessa ord flög en sky af purpur öfver
hennes kinder, och Springer satt ej stilla längre.
Något likt ljudet af en kyss hördes mellan träden
och några ögonblick senare stod Springer ombord på
Roslagen, med strålande ögon blickande åt gula villan,
der en hvit näsduk och en fruntimmersarm skymtade
fram bakom ett gammalt alträd.
Springer tog upp sin gula, ostindiska silkesnäsduk,
för att besvara afskedshelsningen, ty på andra sidan
trädstammen framtittade då och då ett ansigte, som
dock genast dolde sig bakom trädet.
Då Furusund försvunnit ur sigte vände Springer sig om,
och se der stod grosshandlaren lika gul i ansigtet,
som den ostindiska duken.
"Det var inte värdt herrn försöker, min dotter
skänker herrn sitt förakt, och herrn såg sjelf att
herrn ingenting fick för besväret."
"Jag ber om min helsning till familjen!" svarade
Springer glädtigt och skyndade till styrmans hytt,
för att afleverera sin lånta fotbeklädnad.
Hvad som sedermera under sommaren tilldrog sig på gula
villan ute vid Furusund "kan ej så noga specificeras",
som kassören sjelf behagade yttra till mig; men hvad
jag vet, vill jag omtala.
Springer fick en besynnerlig passion för fiske,
han som aldrig i verlden kunnat tåla detta
tålamodspröfvande nöje, och aldrig mer suckade han:
"Herre Gud den som ändå vore en aborre!" när han med
sin trolofvade, den förtrollande och rika enkan med
de blixtrande ögonen, satt på stenhällen vid stranden
bakom gula villan; ty han fann sig lyckligare att vara
menniska, när han märkte hur mycken ömhet hon hade
för honom och hur liten del deraf som kom aborrarne
till godo.
Påföljande höst erhöll jag ett bjudningsbref, att som
marskalk bivista vigselakten emellan grosshandlaren
herr Jacob Springer och enkefru Elise Häger. Att
jag med nöje antog bjudningen är helt naturligt,
äfvenså att jag höll ett dundrande tal för brudparet,
ett tal som kunde ha blifvit ett mästerverk, om jag
ej kommit utaf mig då jag såg upp från glaset och
möttes af de blixtrande ögonen.
Tröst. |
Du ju sett att efter molnen |
| C. J. Ljungström. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
