Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 7. 1864
- De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne (Forts. fr. sid. 184)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne.
(Forts. fr. sid. 184).
Palmerna vidare, med deras sockerrika saft och
ymniga afkastning, ha öfverallt der, hvarest de är
inhemska, framför alla öfriga växter fått på sin
lott att förskaffa menniskorna näringsämnen; framför
allt intaga dadelpalmen (fig. 5) och kokospalmen
(fig. 3) i detta afseende en hög rang, den förra i
norra Afrika, den senare på Stilla Hafvets öar, der
äfven brödträdet (fig. 4) har sitt rätta hemland. När
vi erfara att detta nyttiga träd lemnar en så rik
skörd, att Cook fällde ett så beskaffadt yttrande:
"en menniska, som på Otaheiti planterat tio brödträd,
har sörjt för föda åt sig för hela sin tid", bör det
icke förundra oss att der finna menniskor, hvilkas
enda arbete består i att äta och dricka.
 | | Fig. 3. Kokospalmen. |
| |  | | Fig. 4. Brödfrukten. |
|
Sädesarterna kommo mycket sednare och först med
en regelbunden boskapsskötsel i allmänt bruk. De
ha följt den hvita kulturförande racen under
dess tåg öfver jorden och äro nu nästan öfverallt
inhemska. Hvar egentliga stamlandet för vårt bröd
är att söka, känna vi icke. Några förlägga det till
menniskoslägtets gamla vagga, till Tibet eller Mindre
Asiens högländer, medan andra åter vilja ha funnit
de vilda slägtingarne till våra sädesarter i de
mexikanska bergstrakterna. Nästan med visshet kunna
vi angifva de ursprungliga hemtrakterna för de flesta
kulturhistoriskt vigtiga växter, endast om Ceres’
barn känna vi ej, hvarest de först grönskade.
Man uppskattar antalet af de nyttiga eller rättare för ett
eller annat ändamål nyttjade växterna (ty en stor
mängd af dem ha hittills icke blifvit använda för
menniskans behof, utan njuta ännu fritt sin lugna
tillvaro) till mera än 3000, och öfver 2500 af desamma
odlas i europeiska trädgårdar. Inemot 600 sådane
arter användas till föda och deraf lemna 290 arter
ätbara frukter och frön, 120 grönsaker, 100 rötter,
knölar och lökar för bordet, 40 äro sädesarter, 20
afkasta sago och stärkelse, under det att ungefär
lika många torde gifva socker eller honung. Derjemte
vinner man af 30 arter feta oljor, af 6 vin. Antalet
af för medicinskt bruk lämpliga växtarter belöper sig
till ungefär 1140, medan tekniskt användbara utgöra
öfver 350. Utaf dessa lemna 76 färgstofter, 8 vax,
16 salt och mera än 40 odlas som foderväxter. Omkring
250 giftiga växter kultiveras, deribland endast vid
pass 66 narkotiska; alla öfriga tillhöra de skarpa
gifterna.
Men så rå vår lefnadsordning än förefaller mot
det sätt, hvarpå hungern hos de primitiva folken
stillas, är dock en omständighet anmärkningsvärd,
hvilken man hittills iakttagit hos alla folkslag –
nämligen kännedomen om eldens användande.
Eldens frivilliga bruk är i alla händelser ett slående
bevis på menniskans högre intelligens. Fruktan
och förskräckelse må visserligen ha varit första
känslorne vid åsynen af detta element, ty ingen
af dess välgörande egenskaper lät så utan vidare
förnimma sig, under det att död och förstörelse
öfverallt betecknade dess bana. Vid förfärliga oväder
flammade eldstrålen ner ur molnet, stickande skogen
i brand samt fördrifvande allt hvad lif och anda
hade, det der lyckades undkomma, ur dess tillhåll;
eller stodo våldsamma jordrevolutioner i samband
med eldfenomener, vulkaniska utbrott, hvarvid det
enda fasta och beständiga, jordytan, råkade i en
fasaväckande rörelse, till hvilket allt anslöt sig
iakttagelsen, att nämnde element förstörde alla
kroppar, med hvilka det kom i beröring samt redan på
afstånd var i stånd att förorsaka smärtsamma sår och
skador.
Men småningom vande sig sinnet äfven vid sådane
intryck och den öfverläggande menniskan betjenade
sig af den fordom fruktade, för att å sin sida
dermed injaga skräck hos hennes många oförnuftiga
fiender. Eldbränder höllo djuren på afstånd
och tjenade som skyddsmedel under natten; den
blänkande lågan bortjagade rofdjuren, den bitande
röken blodsugande insekter, och liksom vi begagna
cigarröken som bästa preservativ för myggorne, låta
Senegal-negrerna inhölja sig af lägereldarnes rök, för
att hålla de pinsamma moskiterna från lifvet på sig.
Af de verkningar, hvilka elden genom hettan utöfvar
på andra kroppar, var den förtärande en, som först
iakttogs och användes. Genom ingenting annat lät
ett trästycke, som var för långt, lättare reducera
sig till ett visst mått, än om elden en stund fick
inverka på detsamma (d. v. s. under en tid, då alla
verktyg fattades). Sedermera observerade man, att
många ämnen genom elden ledo en förvandling,
i följd hvaraf de visade sig brukbara för vissa
ändamål. Man anmärkte, att vattnet genom hettan lät
fördunsta sig och att fuktiga saker kunde torkas vid
elden. Kött, hvilket i rå tillståndet lätt är utsatt
för förruttnelse, visade sig som torkadt eller rökt
betydligt varaktigare, och i denna tillberedning
af det stundom i öfvermått dödade villbrådet, måste
man söka första elementerna till kokkonsten; jemte
rökningen af kött och fisk, fann man så småningom
äfven, att de rå kärl, hvilka man lärt sig forma
utaf lera och dem man torkade i solen, blefvo mycket
fastare och brukbarare, om man utsatte dem för eldens
inverkan. Från och med nu brände man leran.
Men tack vare dessa kärl, tog tillagningen af
födoämnen ännu några steg framåt. Kokningen erhöll en
större utbildning. Den utöfvades väl redan tidigare
i dess råaste form, i det små gropar urhålkades
i den fasta marken, sidorne stampades och gjordes
fastare genom deri upptänd eld, hvarefter islaget
vatten upphettades med tillhjelp af glödande stenar,
såsom bruket ännu är hos buskmännen; dock var denna
metod så ovig, att den helt och hållet uppgafs,
sedan ändamålsenliga kärl tilläto ett fullständigare
begagnande af elden.
Ändtligen möjliggjorde först elden metallernas
vinnande och bearbetande; så att ingen vidt
utsväfvande fantasi behöfves, för att i detta element
finna den väsendtligaste befordraren af alla materiela
intressen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0211.html
