Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 7. 1864
- Halleströms Vattenfall
- Studier vid vägen IV. af Lothar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från Hallebergets topp i Westergötland störtar sig,
då värvärmen löser snömassorna, en vattenstråle utföre
en lodrät brant af mer än 150 alnar, möter i fallet
några smärre hinder, som dela eller bryta den, och
häraf bildas mångfaldiga kaskader i olika former och
färgskiftningar, som erbjuda ögat det mest förtjusande
och minst förfärande skådespel, som förmodligen något
vattenfall af denna dimension framställer. Det sköna
uppträdets tid är likväl kort. Det är ett barn af
våren, och då sommaren aflöser denna, har dess källa
förtorkats, så att innan Juli månad ingått har
vattenfallet vanligen upphört att existera, och en,
dels naken, dels af vegetation öfverklädd bergvägg
intager dess ställe. Vänner af naturens behag böra
derföre begagna våren, att se och njuta den herrliga
scenen, hvarom teckningen endast förmår gifva ett
svagt begrepp.
*
Studier vid vägen. |
| IV. |
| Hustrun till en man på modet. |
| Vårt lif är en väg. |
Hvilket syperbt ekipage som rullar der på
promenaden! Hästarne af ädlaste race glänsa som
nypolerad jacaranda under de silfverbeslagna seltygen
och dansa fram i lätt språng, som buro de en sylfid
i en snäcka. Ack, de stolta djuren! tro de detta,
är det emedan de hafva skygglappar för ögonen och
njuta ett fourage som kunde gifva dem elefantens
styrka. De styras af en kusk i guldgaloneradt
livré och i sätet bakpå vagnen sitter en betjent,
ej mindre grannt utstyrd. Midt emellan dessa för- och
arrièreposter gungar i den sidenklädda, snäckformade
och på svigtande fjedrar hvilande vagnskorgen en
bakutåtliggande dame, fet som en asiatisk skönhet
och med en blick slö som dennas. Hon är ensam
i vagnen förutom en liten king-charleshund som
sitter på baksätet, – menniskan måste dock hafva
något sällskap – men till ersättning för denna
ensamhet har hon bredt ut sin krinolin, så att den
dyrbara sidenklädningen och sammetskappan på ett
värdigt sätt uppfylla hela tomrummet i vagnen. Många
stanna och begapa den lysande ståten och en liten
bondflicka, som kommer i dess väg då hon skall göra
sin debut i staden med att föra till torgs ett tjog
ägg och produkten af en liten kull, som, blifven
till matnyttiga flygfän, pep och flaxade under
nätet i den korg hvilken fängslade dess naturliga
frihet, blir så slagen af undran och förvåning,
att hon släpper äggbyttan och låter kycklingarne,
som krafsat hål på nätet, flyga ut hvar efter annan,
utan att hon märker det. Stackars liten flicka! hvad
skall hennes öde blifva vid hemkomsten? Men gråten
icke öfver henne! Nej j Jerusalems döttrar, gråten
öfver eder sjelfva!
Från promenaden begifver sig den åkande damen
till gatan med de stora butikerna. Deras ägare
titta undrande och afundsamt ut genom de belamrade
fönstren, för att se hvem som i dag skulle få skörda
vinsten af hennes kassa. Ekipaget stannar, frun halas
ned. Man vänder upp och ned på allt hvad som finnes
i boden. Ingenting faller den "nådiga" i smaken,
men för att icke hafva förorsakat så mycket besvär
förgäfves, köper hon sig ett klädningtyg på hundra
rdr, eller deröfver.
De öfriga kunderna i boden hafva under tiden
lemnats obemärkta, med full ostörd frihet att
gapa eller reflektera, allt efter eget behag och
godtfinnande. "Ack hur lycklig!" tänkte mången mamma
som, lockad af de annonserade underpristygerna,
kommit för att pruta sig till en billig sommarklädning
åt sig och sina barn.
Hur lycklig! Skola vi väl med sanningens färger
måla denna lycka? Skola vi bortrycka det illusoriska
skimret för den kortsyntes blick och framställa henne
sådan hon är? Välan! Denna lyckliga dame är hustrun
till "mannen på modet", som vi redan känna. Denne man,
så skicklig att fånga qvinnohjertan, (om det nämligen
är någon skicklighet att tillfånga sig obevakade
skatter – och medgifvom att de ifrågavarande äro det,
der de icke hafva till väktare medvetandet af sina
högre behof och vilkoren för deras tillfredsställande,
der de icke klappa högre för inre värde än yttre
glans) denne man, säga vi, utgjorde sin unga hustrus
förtjusning i början af deras äktenskap. Hon älskade
honom icke allenast, hon var också stolt att kalla
sin den man, som alla beundrade. Ack,
denna glädje blef icke lång! Fjärilsvingarne hade
icke fallit af vid kullerstolen. Hvar hade de ljufva
stunderna tagit vägen som hon såsom fästmö så ofta
drömt sig vid hans sida, ensam i hemmets fridfulla
verld? Ack de hade aldrig kommit! Och dessa
ömhetens och hängifvenhetens fängslande band, som
för evigt skulle fästa hans hjerta vid hennes,
hvad hade blifvit af dem? De hade fruktlöst
spunnits och fruktlöst sträckts mot hans frihet.
Den som en gång spelat sin rol i sällskapsverlden
och sökt sina triumfer i den ära dess bifall skänker,
vänder ej så lätt tillbaka till det husliga
lifvets obemärkta sällhet, och i detta fall,
liksom i många andra, ger mannens fåfänga ingalunda
efter för qvinnans. Den unga hustrun fann snart
att det utnötta hjertat hade ingen kärlek qvar för
henne och hvad värre var, att det hade ingen tro på
hennes värde, ingen aktning för hennes väsende,
ingen känsla för hennes lidanden. I början af
sitt äktenskap pröfvade hon stundom makten af sin
ömhet, för att söka fästa honom vid hemmet. "Låtom oss
bli ifrån den balen! Låtom oss icke bry oss om att
anteckna oss för de eller de nöjena!" bad hon ofta.
"Bah, hvilket herdelif fordrar du att vi skola
föra? Du har din frihet, min vän, att göra hur du
behagar; jag lägger inga band på dig, men förbehåller
mig samma rättigheter tillbaka." Sådane voro
hans svar och hon gick för att följa honom.
I sällskap och på offentliga ställen följde han
henne alltid artigt och uppmärksamt; på de sednare
underlät han aldrig att förskaffa henne en plats
som anstod henne, men sedan – sedan kom han icke i
hennes närhet innan han lika artigt uppvaktade henne
för att följa henne ut. Hur följde honom icke
hennes blickar der han med en obunden frihet slog
sina vingslag för de unga flickorna, för hvilka
han förut visat sig så kall och likgiltig. Om hon
vid hemkomsten vågade en anmärkning öfver den långt
utsträckta frihet han tillåtit sig, blef hon
nedtystad med: "Än sedan! Jag är ju gift karl!" Hvad
tänkte, hvad kände hon vid allt detta? Kunde hennes
hufvudkudde och de fina batistnäsdukarne tala,
de skulle förtälja om många qväfda snyftningar,
många heta tårar, och många bittra anklagelser ej
allenast emot karlarnes lättsinne, utan ännu
mera mot qvinnornas, som bereder dess framgång. Hon
förbannade den manliga grymhet, som kallt leende
sargar fiber efter fiber i det blödande qvinnohjertat
och den usla modersuppfostran, som gör det till ett
hans så lättvunna byte. Sedan hon mycket gråtit
och mycket klagat, och mycket bleknat och mycket
magrat, ställde hon sig till efterrättelse det
nödvändighetens lagbud: "Hvad ej ändras kan,
fördrag." I ersättning för lyckan tog hon hvad
hon kunde. Hon hade medfört förmögenhet till
sin man, och den ville hon njuta. Hon ville
visa sig framstående på sitt sätt, liksom han
på sitt. Hon tog sin tröst i njutningen af ett
makligt lif och en ytterlig fåfänga; hon blef fet
och oöfverträffad i granna kläder och förmågan att
lätt behandla sin kassa. Der åker hon i dag i
sin granna vagn och köper sidenklädningar och
hälsas "den lyckliga", men i morgon väntar henne
den nyheten, att hennes mans affärer äro ställda
under administration samt att en bankrutt näppeligen
kan undvikas. Så sjunker också den sista stjernan
från hennes lyckas himmel. Skall intet ljus
uppgå öfver den förmörkade horisonten? Skall så mycken
erfarenhet vara fåfängt förvärfvad af henne
och af hennes många medsystrar i lifvet?
Lothar.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0218.html
