- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
215

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1864 - Tungan af Elias Sehlstedt - Slafhandeln i Brasilien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tungan.

(Af Elias Sehlstedt.)

Förlåt, mitt herrskap! jag har glömt besjunga
En liten tingest, som vi kalla tunga.
Hon sitter instängd liksom i en bur.
Som hon med Guds hjelp ej skall komma ur.
Bortkollrad är hon ända in i roten,
Och derför sitter hon med black om foten;
Och som hon aldrig varit riktigt snäll,
Så är hon också dömd till lifstids-cell.

Hon tiger sällan, hon vill ständigt prata.
Och dumt, förstås, och svamligt som en skata;
Men kniper det, så står hon verlden bi
Med guld och gröna skogar i parti.
Som rika källor hennes löften flyta,
Och hjelp och bistånd hör man aldrig tryta.
Men det är kändt, att hon är mera skral
Att hålla löften, än att hålla tal.

Hon är sig lik i alla verldens riken,
Och bullrar som en qvarn i politiken.
Kändt är, att tungan ingen styrsel har
Hos gammalt folk, som ej har tänder qvar.
Och då de äfven saknas hos de unga,
Så har hon också sällan tand för tunga,
Och hennes ord bli väder, som man vet,
I parlament som universitet.

Uppå kalaser och festiviteter,
Der slamrar hon som mortlar och trumpeter.
Sin bästa lagerskörd hon också tar
kaffe-rep, som man berättat har.
Ty kommer hon i farten der att tala,
Då är det värre, än när rännor sqvala.
Det vore derför en välsignad sak,
Om menskans öron sutte längre bak.

Ett nyhetsmagasin är hela gommen,
Der kry hon sitter in i ålderdomen,
Tillräckligt snäsig, som en inspektor
I luckan sitter på sitt postkontor.
Inkomster har hon mindre eller mera,
Allt efter hvad hon har att kolportera.
Och ofta har hon ojemförligt mer
Inflytande än någon postkamrer.

Ett ord ännu!, så går jag mina färde:
Vår tids framskridande må ha sitt värde;
Men mången tunga fins, ej bättre nu,
Än fordom hos en stockholmsk roddarfru.
Och som hon än är lika arg och bitter,
Så är väl bäst hon sitter som hon sitter,
Ty skulle alla tungor komma lös,
Blef det en konferens, som blef famös.



*


Slafhandeln i Brasilien.



Årligen exporteras från de Afrikanska kusterna
till Brasilien ungefår 120,000 negrer. Af dessa
omkomma under den 2-3 månader långa resan ungefär en
tredjedel, så att sällan flera än circa 80-90,000
uppnå bestämmelseorten. Detta sorgliga resultat
förklaras lätt, då man betänker, hvad lösslitandet
från allt hvad negern är dyrbart måste moraliskt på
denne inverka och huru under sådana förhållanden
den djupaste nedslagenhet eller den förfärligaste
känslornas uppbrusning samt de kroppsliga lidandena
måste inverka på honom under öfverfarten. Man tänke
sig 2-300 sådana olyckliga sammanträngda på en yta
af fartygets hela längd och bredd, hvars höjd sällan
öfverstiger 5 fot, så packade att för hvarje person
endast finnes en qvadratyta af högst 5 fot; ja man
har ofta exempel på att qvadratytan för hvarje sådan
olycklig endast belöper sig till 4 fot och att höjden
likaledes endast utgör 4 fot. Här ligga slafvarne
packade tätt bredvid hvarandra längs fartygets
väggar och kring masterna, och hvarje plats, hvarest
ett menskligt väsende i än så obeqväm ställning kan
trängas in, blir använd. Rundt omkring fartygets sidor
finnes ungefär på halfva höjden ännu en utskjutande
afdelning anbringad, hvarpå menskliga varelser fått
sin plats. Alla äro, särdeles under den första tiden
af resan, fängslade till händer och fötter, och för
yttermera säkerhet sammanlänkade med hvarandra medelst
en lång kedja.

Man tänke sig detta tillstånd under eqvatorns glödande
hetta, eller under en rasande storm och derjemte den
ovanliga födan af bönor och kött samt vattenbrist,
som är nästan oundviklig, då hvarje den minsta plats
blifvit tagen i anspråk för att göra laddningen så rik
som möligt – så förklaras lätt den stora dödligheten
bland negrerna. Ofta händer det att ett lik får
ligga en hel dag bland de lefvande. Vattenbristen
är den hufvudsakligaste och oftast enda orsaken till
uppresning bland negrerna. Vid ringaste tillstymmelse
till uppstudsighet aflossas gevärsskott, utan
urskillning, bland män, qvinnor och barn, och i
förtviflan falla negrerna ofta såsom rasande öfver
sina olyckskamrater.

Man må icke förglömma, att vi här icke skildra
enstaka fall, utan den vanliga ordningen ombord å
ett slafskepp, det öde som årligen drabbar 120,000
för Brasilien bestämda
negrer och att äfven vid den bäst möjliga anordning
en förlängning af resan, vore det endast för några
dagar, kan medföra de förfärligaste följder.

Stundom måste dock slaffartygen under några dagar för
ankar på redden eller i hamnen, innan vederbörande
tillåta dess laddnings utskeppning. Så snart de
förts i land blifva de inregistrerade, sedan först
en laglig afgift blifvit erlagd.

Från tullhuset föras de till slafkasernerna eller de
ställen hvarest de skola förblifva tills de finna
köpare. Dessa slafqvarter ligga allmännast nere
vid stranden och erbjuda européen en lika i ögonen
fallande som oangenäm anblick. Om vädret är vackert
sitta eller ligga dessa arma varelser, män, qvinnor
och barn, om hvarandra hela dagen på gatan utmed
väggarne till de stora byggnaderna. Anblicken af dem
är, särdeles innan de återhämtat sig efter resan,
motbjudande, och den förskämda luft, som omgifver
dem är så vidrig, att den från Europa nyss anlände
der knappast förmår uthärda. Män och qvinnor äro
nakna, med undantag af ett stycke groft tyg, som
de bära omkring höfterna. Deras lifsmedel, (mjöl,
bönor och torkadt fläsk) kokas midt på gatan i stora
kittlar. Uppfriskande frukter få de tillräckligt.

Så oangenämt detta tillstånd än synes, så är det
dock alltid bättre, än lifvet under öfverfarten,
och detta förklarar hvarföre slafvarne synas mindre
olyckliga, åtminstone hör man dem sällan klaga och
ofta uppstämma de, nedhukade omkring elden, sin
entoniga sång och låta den åtföljas af klappande
i händerna. Det enda som tycks bekymra dem är
ovissheten om deras framtida öde. Infinner sig en
köpare, så uppväcker detta höggljudd glädje och de
tränga sig fram, för att låta känna på och undersöka
sig. De anse såsom en verklig befrielse, såsom en
välgärning, om man köper dem samt följa sin nya herre
med största beredvillighet, under det deras mindre
gynnade olyckskamrater blifva bedröfvade och icke utan
afund skiljas från dem. Emellan de slafvar som anländt
med ett och samma fartyg, således gjort öfverresan
gemensamt, råder alltid en närmare förbindelse, hvars
ömsesidiga förpligtelser om vänskap och hjelpsamhet
samvetsgrannt hållas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free