Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 8. 1864
- Gatstenen. En allegorisk bild af J. N.
- Ett besök i Rio de Janeiro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hönan arbetade så länge, tills hon lyckades vicka
litet på korgen, smög sig ut och en af kycklingarne
efter.
"Bump", sa’ stenen, trillade ned och knäckte
kycklingens vingar.
"Stenhjerta", skrek hönan; men vingen var knäckt och
gatstenen tänkte: "jag gjorde min pligt, du kunde
låtit bli att vicka."
Någon tid derefter kom gårdens ägare, tog gatstenen
och sade: "den passar"; så gick han upp i huset med
den och band den i ett snöre uti vägguret.
Uret blef uppdraget. "Nu flyger jag", sa’ gatstenen.
"Ja, som en kluns", sa’ blylodet, som hängde vid sidan.
Den måste nu indela sin tid efter lördagar, ty då
blef den uppdragen; det var en hastigare tidräkning,
än den efter qvastar, men stenen fann sig deri.
Der hängde den många lördagar, och till slut multnade
snöret som den hängde i. En lördag, då den blef
uppdragen, sade den: "Bump!" Snöret hade brustit
och den hade fallit ned på botten i urfodralet. "Jag
gjorde min pligt", tröstade den sig, då den blef
kastad ut på gården igen.
Den var återkommen i sitt gamla lugn; men en dag hörde
den ett förfärligt tumult: hojtande och skrikande. En
massa folk störtade in på gården, der gatstenen låg, med
käppar och andra tillhyggen; en ung karl tog gatstenen
i handen och sprang ut från gården; fönsterna slogos
in; det sköts på folket och på soldaterna, som med
fälld bajonett stormade uppåt gatan.
Den unge mannen lyftade sin arm. "Lefve
friheten!" ropade han, "ned med tyrannerna!" Han
kastade stenen, som träffade befälhafvaren.
"Jag gjorde min pligt", sa’ stenen, då kaptenen
föll. Soldaterna blefvo ursinniga; den unge mannen
träffades af ett skott. Tumultet slutade och gatstenen
låg åter på gatan; men nu låg den i rännstenen.
Länge låg den der; men så kom der en dag en vagn,
lassad med sten, och vältade der som stenen låg. "Hvem
der?" frågade han. "Grundsten till den nya kyrkan"
var svaret. Vagnen restes, stenen lassades på igen
och gatstenen fick följa med.
Det gräfdes och murades på byggnadsplatsen. Sten blef
lagd på sten och kalk emellan. Gatstenen blef också
inklämd emellan kalken.
Kyrkan restes och blef invigd; men gatstenen låg i
grunden med sin princip; ja, många gatstenar tänkte
som den: "Jag gör min pligt, – något annat behöfver
jag icke."
*
Ett besök i Rio de Janeiro.
Målaren Biard har öfver hvad han upplefvat i Brasilien
utkastat en ganska underhållande skildring, den vi
här låta följa. Närmast måste man göra den resande
sällskap till Rio. Han skrifver:
Den 9 April 1858 gick jag i Southampton ombord på
ångaren Tyne, der passagerarna mest voro engelsmän,
portugiser, brasilianare och fransmän. Äfven en tysk
konungason (prins Georg af Sachsen) for med till
Lissabon, för att der förmäla sig med en portugisisk
prinsessa. Kaptenen lät iordningställa en kajuta
framför stormasten, enär vädret var rätt blåsigt och
prinsen gerna ville hafva en fri utsigt öfver hafvet;
dock glömde herr sjömannen omnämna, att i samma
kajuta under förra resan personer varit inlogerade,
de der lidit af gula febern.
Den 13 April voro vi i Tajo framför Lissabon och
stucko hastigt åter ut i Atlantiska Hafvet. Jag
var missnöjd med min kajuta, som låg i lovart,
hvadan fönstret oupphörligt måste hållas stängdt
och man sjelf tillbringa sin tid i ett obehagligt
halfmörker. Först emot aftonen kröp jag fram samt
begaf mig ut på fördäcket, der just ett sällskap
tyska spelmän började musicera och hvilka jag roade
mig med att nogare betrakta. Som bekant, välja icke
sällan små qvinnor jättestora, starka män, och så var
äfven fallet här; en kolossal menniska med ofantliga
händer spelade piccola-flöjt eller klarinett och hans
son, en gosse om tio eller tolf år, blåste en väldig
basun, hvilken smattrade förfärligt. Konserten fann
för öfrigt bifall och upprepades hvarje dag. I början
dansade några herrar med hvarandra, men snart funno
damerna för godt att trippa fram, och ändtligen kom
full bal till stånd, dervid man föga bekymrade sig
om, att skeppets krängning stundom föranledde små
afvikelser från rätta takten.
Den 14 April fingo vi Porto Santo, den 15 Madeira
i sigte. Passagerarne stego i land, besökte först
en kyrka, hvars namn jag förgätit, och redo sedan
genom gator, infattade af murar. Man sade mig, att
utsigten vore utmärkt herrlig, men jag har sannerligen
ingenting annat sett, än murar samt plockat en
ofantlig bukett. För öfrigt är Madeira verkligen en
trädgård, hvarest alla tropiska växter trifvas lika
väl som våra europeiska. Luften är mild och helsosam
samt för den skull antalet sjuka, hvilka här söka
återvinna den förlorade helsan, stort. De vackraste
husen tillhöra engelsmän. De berömda vinbergen sökte
jag fåfängt, ty sedan den efterhängsna drufsjukan
anställt förödelse, har man utrotat nästan alla sådane
och planterar i stället det mer gifvande sockerröret;
dock växer på östra sidan ännu vin.
Vid Teneriffa, der vi ankrade den 17, gick jag icke
i land, men aftecknade den berömda Piken, utgörande
en svart topp öfver underliggande snö. Den 19 fingo
vi se Gröna Uddens öar. Sanct Vincent, der ångaren
lade till, erbjöd en tröstlös och öde anblick, knappt
upplifvad af några förkrympta träd, och dessa äfven i
sparsamt antal. Barnen lupo alldeles nakna omkring,
och är sålunda skräddaren en för dem fullkomligt
onödig person.
Från S:t Vincent till Pernambuco i Brasilien styr
man tvärs öfver Atlantiska Oceanen. Resan blef
nu tråkig och genom den starka hettan besvärlig,
så att vi gäspade litet hvar den ena gången efter
den andra, medan samtidigt allmän slapphet gjorde
sig gällande. Understundom väckte en hvalfisk vår
uppmärksamhet, liksom vi också hade intresse af de
flygfiskar, hvilka sågos och ofta fångades. Matroserna
utspände några af dessa djur på små bräden, så
att man noga kunde iakttaga byggnaden af fenorna,
hvilka tjena dem som vingar, och detta gaf oss något
tidsfördrif. För en verklig väckelse sörjde emellertid
kaptenen, ty en signal förspordes, och genast samlade
sig hela besättningen, hvilken firade alla båtar,
till och med schaluppen ned i sjön; brefväskorna, för
att berga posten, hemtades, båtarne bemannades, och
hvad skulle allt detta betyda? Saken tog sig ut som
bittert allvar, man visste ej hvad som stod på. Men
lyckligtvis var det endast fråga om en öfning, den man
måste skänka sitt bifall, ty skulle en verklig fara
uppkomma, har folket på förhand en föreställning om
hvad som kan tima, och hvar och en känner sin plats.
Den 29 April, kl. 8 på aftonen, passerade vi linien,
dock blefvo vi förskonade från de bekanta samt ofta
beskrifna högtidligheter, dem matroserna gerna
bruka tillhandahålla sina gäster ombord; icke
desto mindre föranstaltades i ersättning derför
en penningeinsamling, och vi drucko champagne på
kaptenens välgång.
En i sanning präktig soluppgång hade vi den 1 Maj. En
sådan anblick, med en dylik molnbildning, har jag
aldrig tillförene skådat. Under natten beundrade
vi den södra himmelens stjernbilder och på morgonen
uppdök så småningom landet vid horizonten. Amerika
låg framför oss. Det förkunnade sig visserligen
icke genom berg, ty kusten är flack, utan genom
palmer. Men hvad kommer der simmande emot oss? det
ser ut som ett fartyg utan segel, det der genomskär
vågorna. Jag frågar en passagerare bredvid mig, samt
erhåller den upplysningen, att detta sällsamma fartyg
är en jangada.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0239.html
