Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 236 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 1864 - Ett besök i Rio de Janeiro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det består af ett halft dussin stockar, hvilka bilda
en sammanbunden flotte, har en bänk och i midten ett
hål för masten.

Musik ombord på ångbåten.

Vi befunno oss framför Pernambuco,
men sågo ingenting af staden och foro vidare, sedan
några af passagerarne anförtrott sig åt jangadan samt
postpåsen blifvit aflemnad. Under farten emot Bahia
bemärktes ingenting annat än några hvalar, flygfiskar
samt tropikfåglar, och i ett hällregn inlupo vi
på natten i hamnen. Jag rodde i land och hade nu
brasiliansk jord under mina fötter, men af allt, hvad
jag beredt mig på att se, såg jag ingenting. Icke ett
enda romantiskt intryck. Ingenting annat än negrer och
återigen negrer, som högt skreko, trängdes och stötte
hvarandra; ingenting annat än smutsiga benkläder,
smutsiga skjortor och smutsiga fötter. Jag hade ofta
hört, att i Bahia funnos de vackraste negrinnorna,
och bemärkte äfven några, hvilka togo sig rätt bra
ut. Men i den undre stadens trånga gator trängde
sig allting brokigt om hvartannat, äfven främmande
köpmän, judar så väl som katoliker och dertill i en
sannerligen pestilentialisk atmosfer. Jag skyndade
mig så fort som möjligt genom de gator, hvilka ha
trappsteg, förande till öfre staden. Der var luften
renare, och då jag stannade framför en vacker
trädgård, bemärktes den första colibrin, som surrade
kring orangeblommorna.

Tre dagar sednare, den 5 Maj, foro vi in i Rio
de Janeiros herrliga vik, hvilken sannerligen är
upphöjd öfver hvarje beskrifning. Jag såg Botafogo,
hospitalet, glorian med dess vackra husgrupper,
Santa Theresia, dit man påstår, att gula febern icke
tränger, kastellet med signalerna, samt ett präktigt
grönt landskap. Det var ändå någonting helt annat
än vid Pernambuco och Bahia. Emellertid bemärkte
man i land nästan uteslutande negrer. Några buro på
hufvudet åtskilligt, som syntes mig misstänkt, ty
måsar kryssade i luften deröfver. Var det ett lik? Jag
såg också det berömda berg, hvilket till följe af
sin formation med rätta bär namnet Sockertoppen,
under det att min blick fästade sig vid Corcovado,
Puckelberget, som hvarje främling bestiger, enär
utsigten derifrån är underbart skön.

Vi stego i land. Hvar och en tog ett bylte under
armen, innehållande de nödvändigaste kläderna för
närmaste tre eller fyra dagar, ty alla andra effekter
måste vandra i tullhuset. I den ofantliga trängseln
hade jag nära nog fallit i vattnet, men kom likväl
lyckligen till Rua Direita, den raka
gata, vid hvilken många portugisiska köpmän bo. Der
står äfven tull- och posthuset. På trottoiren suto
de vackraste negrinnor, dem jag någonsin sett,
med former, som erinrade om jättinnor; dock led min
beundran betydligt afbräck, då jag märkte att dessa
svarta damer handlade med åtskilliga otrefliga
viktualier. Från Rua Direita kommer man in i
Ouvider-gatan, hvilken för Bio är hvad Rue Vivienne
utgör för Paris och Broadway för Newyork. Dock länge
hade jag icke tid att taga densamma i betraktande,
ty framför allt måste man se sig om efter tak öfver
hufvudet.

Å "hotellet" erhöll jag en dräglig måltid, men tyvärr
ett högst eländigt rum med ett enda fönster; annan
lokal var ej disponibel och det återstod intet annat,
än att hålla till godo med ett så simpelt hål. Om
man i Brasilien icke har ett luftigt rum, lider man
en pina, som under blytaken i Venedig och värre än
vid vindstilla under eqvatorn. För mig blef hettan
alldeles odräglig och bort emot midnatt kunde jag icke
längre hålla ut i sängen, utan steg upp och lade mig
på en rörbänk; dock hade jag kommit ur askan i elden,
ty obekanta fiender gjorde vilda anfall på mig. Redan
förut hade jag haft största möda i verlden att skydda
mig för myggor
och nu stormade ännu större odjur inpå mig. Jag
ville veta, med hvilka jag hade att skaffa och
tände upp ljus. Då såg jag insekter med tumslånga
spröt på hufvudet, hvilka skjöto som stjernskott
kring i rummet, och nu plötsligen försvunno med
ovanlig hastighet. Jag sökte efter dem, men deras
spår voro försvunna, och jag utsläckte ljuset på
nytt. Ögonblickligen började det arga oväsendet
ånyo. Dock ungefär samtidigt brände mitt ljus igen och
en af tingestarne dansade mellan mina fingrar. Det
var en kakerlaka (Blatta insignis) hvilket icke
förorsakade mig ringa förskräckelse, enär jag tidigare
varit ett helt år ombord på ett örlogsfartyg, som
vid Senegal blifvit hedradt med besök af några dessa
otäcka djur, de der sednare så förökade sig, att de
blefvo en verklig pest för skeppet. Med verklig fasa
tänkte jag tillbaka på denna tid och råkade i en mer
än lindrig förtviflan. Ljuset fick brinna och på en
stol afbidade jag dagens inbrott.

Följande morgon vandrade jag omkring i staden,
begagnande en snöhvit drägt, den jag köpt mig i
Paris och hvilken uppenbart passade för ett tropiskt
land. Men alla menniskor stirrade på mig, ungefär så,
som när en solbränd arab i burnus eller en albanes
med sin frestanella låter se sig i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>