Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 1864 - De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne (Forts. fr. sid. 208)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vidare utvecklat sig, odlas eller planteras särskilda
foderväxter, hvarigenom småningom utbildar sig en
systematisk behandling af jorden, hvilken åter har
till följd, att de förra rastlöst vandrande stammarne
blifva bofasta samt, ordnande sin verksamhet i
regelbundet återkommande sysselsättningar, lära känna
betydelsen af samhällsinstitutionen.
Sedan menniskan uppgifvit förtärandet af näringsmedlen
i rå tillståndet och genom passande behandling
lärt sig tillreda dem smakligare, öppnade sig ett
hufvudfält för den mest mångsidiga utbildning och
öfning af åtskilliga färdigheter, för användningen
af de gjorda erfarenheterna.
Omsorgen att anskaffa den nödvändigaste födan ledde
till uppfinning och fullkomning af jagtredskaperna;
smakens förfining drifver till genomforskning af
naturen, isynnerhet växtriket, samt ökar insigten.
Liksom nöd och lystenhet äro de första direkta
föranledarne till uppfinningar, så sporra de också
till görande af upptäckter. Om vi gradvis vore i
stånd följa, huru menniskorna först försökte njuta
frukterna, skulle vi sannolikt äfven finna, att
till en början ofta oangenäma efterverkningar voro
förknippade med dessa experimenter. Ty lystenheten
kastade sig väl närmast öfver det, som för ögat
framställde sig färgrikt och glänsande, utan att
skilja mellan hvad som efter dess inre beskaffenhet
kunde vara gagneligt för menskliga kroppen. Men
småningom förkastades det opassande, det osmakliga,
ehuru den observerade verkan, om också icke till
följe af hunger, stundom ånyo framkallades, för
att återställa det störda helsotillståndet. Första
elementerna till praktisk medicin kunna väl antagas
vara lika gamla som begagnandet af växtriket till
näringsämne. Medicinen sjelf utvidgades endast genom
tillökningen af ämnen, som den drog inom sitt område;
en verklig fullkomning karakteriserar först den höga
kulturgraden hos bildade folk.
Deremot anträffa vi redan hos i öfrigt mycket djupt
stående folkslag en förkärlek för vissa ämnen, hvilka
njutas för deras upplifvande verkans skull. Den rå
vilden har endast driften att stilla sin hunger och
att stoppa magen så full som möjligt. Den oregelbundna
ätningstiden, endast betingad genom tillgången på
föda, vänjer magen och alla dithörande organer vid
upptagandet af ofantliga qvantiteter på en gång,
och i det fullständiga fyllandet af de elastiska
magväggarne består den förnämsta njutning, som
lifvet kan erbjuda bokotudens, eskimåens eller den
brasilianske indianens lif. Men det förfinade sinnet
söker någonting mera. Ett upplifvande af nerverna,
ett höjande af sinnesverksamheten, sådant det först
tillfälligtvis förspordes efter njutandet af vissa
ämnen, blifver lika önskvärdt, som lugnandet af
de upprörda nerverna, de öfverretade sinnena, och
hvilket snart framställer sig som ett oafvisligt
behof. Så snart menniskans inre känslor förädlas,
söker hon efter medel att föröka sin glädje, att
mildra sina bekymmer.
![]() |
Indianer på fiskfångst. (Fig. 7.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>