Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 246 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 1864 - De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne (Forts. fr. sid. 208) - Flickan från hafvet. Finsk folksaga af förf till »Sjöjungfruns Sagor»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fågelfångst hos Eskimåerna. (Fig. 8.)

Flickan från hafvet.

Finsk folksaga.

Det var en gång en man och en hustru, som hade en
son och en dotter, hvilka begge voro de vackraste
barn man kunde se. Sonen blef herde öfver konungens
boskap; dottern stannade hemma. När de begge syskonen
voro skiljda åt, längtade brodern mycket efter sin
syster. För att trösta sig skar han hennes bild
särdeles konstnärligt i trä. Hände sig nu, att
konungens son fick se den mästerliga bilden, och
emedan han fann den öfver måttan intagande, ja till
den grad skön, att hon, hvilken den föreställde, icke
skulle kunna nog värdigt besjungas i en runa[1]
eller beskrifvas i ett högtidstal, sade han till herden:
"Är din syster verkligen så vacker, som du afbildat
henne, skaffa henne då hit och jag skall gifta mig med
henne och du skall blifva närmaste mannen intill mig
i mitt rike." – Detta tyckte herden vara ypperligt,
han skyndade till systern, sägande: "Nu, kära syster,
måste du följa mig till slottet; kungens son vill
taga dig till gemål." Men systern svarade: "Nej,
broder, jag lemnar icke min faders stuga, förrän alla
stenar, dem han och vår moder hitfört, blifvit malda
på qvarnen till stoft och grus." – Brodern märkte
att hans syster var lik alla andra flickor deruti,
att hon i början uppställde stora svårigheter. Han
tog emellertid ihop med arbetet att krossa stenarne
små men det blef alltid för stora stycken. Flickan
började bli otålig öfver att det gick så långsamt,
hon lade derföre sjelf hand vid arbetet, och snart
voro stenarne söndersmulade. "Nå, följer du nu med
mig?" frågade brodren. – "Nej, icke förr än du skaffat
mig rullen full på vår moders spinnrock." Dermed
aflägsnade hon sig. Brodern försökte om han skulle
kunna spinna rullen full; men omöjligt. Systern kom in
igen, satte sig till spinnrocken och – ett, tu, tre! –
var rullen fullspunnen. "Nå, kära syster, kommer
du nu med?" frågade brodern. "Ännu icke!" svarade
systern. "Först skall jag trampa så många gånger
på vår faders dörrtröskel, att den blir alldeles
utsliten." – Det torde dröja något, tänkte brodern;
och när systern aflägsnat sig, tog han en yxa samt
täljde af dörrtröskeln ändajemns med golfvet. Derpå
sade han: "Nu följer du väl ändtligen med mig?" – Då
tog systern sina bästa kläder på och följde brodern.

De skulle segla öfver hafvet. Systerns lilla hund
Pilka hade sprungit ned till stranden. Hon hade icke
hjerta att lemna honom, utan tog honom med sig i
farkosten. När de hade seglat en stund, fingo de se
trollpackan Syöjätär stå på en landtudde, ropande
till dem: "Du son af gubben på mo’n och du hans
hustrus dotter, tagen mig med på resan!" – "Skola vi
taga henne med?" frågade brodern. "Gör det icke",
svarade systern, "hon kommer bara ondt åstad." –
Och de seglade vidare. Men på nästa landtudde stod
åter Syöjätär, ropande till dem, likaledes förgäfves,
tills hon tredje gången visade sig och bad att få
komma ombord. Visserligen afrådde systern äfven för
tredje gången; men brodern sade: "Gud vill det";
och så togo de henne i båten.

Syöjätär satte sig emellan bror och syster, midt i
båten, och straxt gjorde hon genom sin trollkonst
flickan lomhörd. Efter en stund sade brodern: "Res
dig litet upp, kära syster och ordna din klädning;
konungens slott börjar redan visa sig." – Systern
frågade: "Hvad är det min broder säger?" – Syöjätär
svarade: "Han säger, att du skall stiga upp och
springa i sjön." – Flickan steg upp, men blef
qvar i båten. Vipps satte sig Syöjätär på hennes
plats. Då sade brodern åter: "Skynda dig, min syster,
att laga klädningen om dig; nu äro vi i sigte af
konungens slott." – "Hvad säger min broder?" frågade
systern. Han säger: "Skynda dig och spring i sjön",
svarade Syöjätär. Men flickan grufvade sig och förblef
i båten. Slutligen, då de hade seglat ännu ett stycke,
upprepade brodern sina ord för tredje gången och
systern frågade ånyo hvad han hade sagt. Syöjätär
svarade: "Det säger din broder, att du skall utstinga
dina ögon och afbryta dina armar och genast kasta
dig i sjön." – "Det sista skall jag då göra", sade
flickan; derpå sprang hon öfverbord. Brodern utstötte
ett anskri af fasa och ville försöka draga systern
upp ur vattnet, men Syöjätär höll honom tillbaka;
och den olyckliga flickan sjönk till hafvets botten,
medan trollpackan styrde båten i land. Brodern jämrade
sig och ropade: "jag har mistat min kära syster, utan
henne vågar jag icke träda för konungens ögon." Men
Syöjätär tröstade honom: "Sörj icke du! Jag liknar
din syster; antingen måste du gifva mig ut för
henne, då du blir rikligen belönad och din syster
skall komma till rätta en dag, eller utsätter du
dig för konungens vrede och straff och din syster
skall blifva för evigt borta." – I hopp om att
systern skulle komma till rätta och sanningen i dagen
visste sig brodern intet annat råd, än att utgifva
Syöjätär för sin syster; men för denna synd skulle
han snart få sitt straff. När de nalkades slottet,
ilade konungasonen dem längtansfull till mötes, men
vid åsynen af den stygga trollpackan utbrast han vred:
"Huru? Är detta din fagra syster? Du har då afskyvärdt
bedragit mig. Jag måste dock hålla ord och förmäla mig
med henne." – Men herden befallde han skulle kastas i
en djup grop till ormar och ödlor. Så skedde. Likväl
lemnades han i fred af de ohyggliga djuren, och
när det om morgonen berättades för konungen, att
herden ännu var vid lif och alldeles oskadad, sade
konungen: "Besynnerligt, låt honom dock blifva qvar
i ormgropen! Det har han förtjenat."

Emellertid hade
systern gått till sjöbottnen; men då hafskungen såg
hennes stora fägring, gjorde det honom ondt om henne,
och han trollade ögonblickligen omkring henne ett
glasslott, der hon kunde vandra torrskodd. Slottet
förflyttade sig med henne hvart hon gick, alldeles
som skalet följer med snäckdjuret, och från alla håll
kommo nyfikna sjöjungfrur samt många andra hafvets
vidunder, för att betrakta den vackra flickan från
jorden. Hafskungens son fattade kärlek till henne, och
för att vinna hennes hjerta uppstaplade han omkring
henne rika skatter af perlor, koraller, guld och ädla
stenar, hvilka med förolyckade skepp hade sjunkit
till hafsbottnen. Men flickan sörjde bitterligen
sin broder. En sjöorm, som varit i ormgropen, hade
berättat henne, att brodern blifvit kastad dit. Då
tog hon ett fint halskläde, hvilket hon utsydde
med guld och silfver, samt bad hafskungen vackert,
att hon måtte slippa upp till jorden så länge,
tills hon fått skicka det utsydda klädet som gåfva
till prinsen. Hafskungen villfor hennes begäran;
men han fängslade henne med en fin silfverlänk om
lifvet. Vid midnattstid steg flickan upp ur vattnet i
sitt glasslott, hvilket hafvets ynglingar lyfte från
djupet, medan sjöjungfrur simmade sjungande omkring
palatset, och man hörde silfverlänken klinga som
välljudande klockor öfver strand och våg. Vid stranden
bodde en gammal spåqvinna och från hennes hydda ledde
en stenbro ner till hafsstranden. Der steg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>