Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1864 - Grannens testamente. Berättelse af Richard Gustafson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oaktadt alla forskningar och efterfrågningar, kunde
jag likväl icke erhålla den minsta kunskap om hvad
jag önskade veta, och till slut uppgaf jag allt hopp,
att någonsin kunna uppfylla min olycklige grannes
sista bön.
Omkring ett och ett halft år efter min grannes död,
hände sig, att jag tillika med några ungdomsvänner
en dag blefvo inviterade, att intaga vår middag hos
en nyförvärfvad bekantskap, grefve H., som öfver
sommaren bodde å egendomen .....dal invid Mälaren.
Vi stego alla ombord på en liten segelslup, och snart
gungades vi af en lätt bris emot målet, der grefve
H. och middagen väntade oss. Under vägen vände sig
samtalet kring vår blifvande värd, och uttryckte
jag min förvåning öfver att grefve H., som var rik,
oberoende, älskvärd, både bland glada bröder och
i fruntimmerssällskap, och som desslikes så gerna
höll ett gästfritt hus, icke tagit sig en älskvärd
maka, som med sin personlighet kunde illustrera hans
fester och förvandla dem från bachanaliska orgier,
till fester der behagens gudinnor kunde trifvas
tillsammans med vingudens yrande lekar.
"Din förvåning är icke på sin plats", yttrade en af de
närvarande, "grefven har redan hvad du föreslår. Du
skall bli förtjust upp öfver öronen, ty han har haft
smak, det kan jag intyga, som sett var värdinna."
"Han är då gift?" återtog jag.
"Bah! man kan väl ha en tjusande värdinna i huset utan
att vara gift. Herrligare qvinna har jag aldrig sett,
säkert en söderländska, om man får döma af hennes
nattsvarta ögon och den mörka hyn."
"Grefven har således en älskarinna?"
"Ja, grefven har en älskarinna och skönare prestinna
har väl knappast knäböjt vid Frejas altare. Till
krona på allt, så är hon en dam af börd."
"Hennes namn?"
"Fröken Aglaè de ... ja, minsann att jag nu kommer
ihåg namnet; men något fransyskt var det."
Efter en timmas segling anlände vi till .....dals brygga,
der grefven i egen person emottog oss och förde oss
upp till sin lilla, men ytterst eleganta våning.
Det första mina ögon sökte var den så varmt beskrifna
damen, som icke heller lät länge vänta på sig.
Hon såg ut att vara omkring sjutton år och var
verkligen hänförande skön, ja, så vacker, att
det riktigt surrade omkring i min hjerna när jag
betraktade henne.
"Så ung och redan invigd åt eländet!" tänkte jag vid
mig sjelf.
"Fröken Aglaè de S:t Pierre!" presenterade värden.
"De S:t Pierre!" upprepade jag sakta för mig sjelf,
och kände mig på en gång befriad från den förvirring
hennes åsyn bragt mig uti, "de S:t Pierre!"
Middagen serverades, värdinnan var idel behag och
värdens ögon tycktes oupphörligt säga till sina
gäster: se på henne, det är endast jag som äger en
sådan skatt.
Champagnekorkarne smattrade och glädjen stegrades med
hvar minut, endast jag kunde icke deltaga i de qvicka
och fria ordstrider, som utkämpades rundt omkring
mig, mina ögon voro liksom fastvuxna vid Aglaè’s
drag, och med återhållen andedrägt lyssnade jag till
hvarje ord som kom från hennes läppar, fruktande i
hvarje ögonblick få höra de misstankar besannade,
som bestormat mig då jag hörde hennes namn.
"En skål för segrarinnan i alla strider!" proponerade
en af bordskamraterna.
"En skål för de stora förfäder, från hvilken hon ärft
tapperhet och mod!" föreslog en annan ännu mera upprymd.
"Jag tackar!" svarade värdinnan eldigt och reste sig
upp, hennes ögon gnistrade af vinets och det fria
skämtets förenade eld, och de svällande läpparne buro
högrödare färg än drufvoblodet i glaset som hon höjde,
"mina förfäder voro tappra fransmän, min morfars far
var general i franska arméen och min morfar öfverste
i den svenska ..."
"Och er far?" inföll jag ofrivilligt.
Den rodnad, som purprat Aglaè’s kinder, flög vid dessa
ord upp på hennes panna och hon sjönk hastigt ned på
stolen, sättande glaset med sådan hastighet ifrån
sig, att dess innehåll stänkte öfver duken.
Rodnaden på hennes panna gaf mig svar på min fråga,
och jag tänkte vid mig sjelf: "Rättvise Gud, du
straffar intill tredje och fjerde led."
Efter detta lilla afbrott var glädjen försvunnen,
och allas blickar mulnade, ty värdinnans glädtighet
hade förbytt sig i ett bemödande att synas glad;
men alltför tydligt visade sorgen sitt dystra anlet
bakom den leende ytan.
Innan vi togo afsked fann jag tillfälle att tala några
ord ensam med Aglaè, som jag sökte upp i parken.
"Jag kände er morfar", yttrade jag.
"Omöjligt!" svarade hon, "min morfar dog för många
år sedan."
"Det är blott ett och ett halft år sedan han sänktes
i grafven, fastän han länge varit död för verlden;
han var djupt olycklig ända till sista stunden af
sitt lif; men döden gjorde honom lycklig. Denna ring,
med hans initialer, är ett minne af honom."
Sedan hon en stund betraktat ringen yttrade hon med
darrande stämma: "Och han var olycklig, min stackars
morfar?"
"Han var det. Menniskornas elakhet hade beröfvat honom
allt som han älskat på jorden, derför hatade han dem,
och säkert skulle han tagit förbannelsen med sig i
grafven om han sett er i denna ställning.
En djup och smärtsam suck var det enda svar jag fick.
"Åt mig testamenterade han omsorgen om sin dotter,
han visste ej att han ägde ett dotterbarn. Säg,
lefver er mor?"
Ett par klara tårar rullade utför hennes kinder, då
hon svarade: "Min mor dog i armod", och dessa tårar
gåfvo mig hopp om att jag ej kom för sent till hennes
räddning.
"Jag lofvade er morfar att utbyta hans förbannelse
i välsignelse, att räcka min hjelpande hand åt hans
dotter, må det bli åt hans dotters barn. Jag måste
återse er snart, säg hvar och när?"
"Jag reser in till staden i afton klockan
åtta!" hviskade Aglaè och hennes läppar krusades af
ett leende, ty i detsamma syntes grefven och mina
kamrater vid en af korsgångarne.
"Jag skall vara er till mötes!" hviskade jag och bjöd
henne armen, för att gå de ankommande till mötes.
Några ögonblick sednare togo vi afsked af
Aglaè. Grefven följde med till staden.
Jag skiljde mig vid sällskapet och skyndade hem till
mig, för att i ro öfvertänka hvad jag borde företaga
med Aglaè, men hur jag än grubblade, kom jag ej
till något annat resultat, än det jag genast tänkt
mig, nämligen, att söka undandraga henne det öde
som väntade henne. Fast besluten, att uppbjuda min
yttersta förmåga, stoppade jag testamentet i fickan,
tog en hyrvagn och for ned till hamnen, redan en
half timma innan ångbåten, som skulle medföra Aglaè,
borde anlända.
Ändtligen kom ångbåten och en aning, om ett lyckligt
slut på mitt företag, kom mitt hjerta att klappa med
fördubblad hastighet, då jag ledsagade Aglaè till
vagnen. Just som jag stod i begrepp, att stiga upp
efter Aglaè, tyckte jag mig se en skymt af grefven
försvinna bakom hörnet af Riddarholmskyrkan.
"Det var säkert min inbillningskraft", tänkte jag,
steg upp i vagnen och befallde kusken att köra till
Adolf Fredriks kyrkogård.
Ankomne till kyrkogården stego vi ur och jag bjöd
Aglaè armen.
"Hvart för ni mig?" frågade hon något oroligt.
"Vi vilja besöka en fridens boning, det är ju frid
ni behöfver."
Stillatigande följdes vi åt in på kyrkogården till
en af några gamla lindar beskuggad plats invid
muren. Der stod ett enkelt kors och jag bad Aglaè
läsa inskriften.
Med bruten röst läste hon halfhögt:
"Här hvilar
Erneste de S:t Pierre.
Hvad lifvet nekade honom, gaf honom döden."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
