Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 9. 1864
- Höga relationer. En hvardagshistoria af Onkel Adam
- Statsinqvisitionen i Venedig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lof att göra det, men att han skulle komma midt upp
i hela herrligheten, föll sig ej behagligt för Majan.
Men rektorn tycktes ej märka det. Han gick in i sin
kammare, och då Majan kom in, såg hon honom ifrigt
sysselsatt med sina räkenskapsböcker.
"Hvad vill Majan?"
"Åh just ingenting."
"Hör på Majan! har hon någon anledning, att han är
slägt med någon förnäm person?"
"Nej, lille söte rektor."
"Ja, det var väl det – och det är inga grefvinnor hon
har derinne i kökskammaren – hon, som drack på bit,
såg mig riktigt hennes nådaktig ut."
"Nej, min Gud och skapare, de äro alla fattiga tjenarinnor."
"Bra det. Nu kan Majan gå."
*
En tid derefter, just när Eklin var på tingsresa med
lagman Elander, knarrade det i den bofälliga trappan,
och kamreraren Armadin inträdde.
"Ber tusen gånger", sade han, ber tusen gånger, men
jag har fått ett bref. Hvad det innehåller vet jag
icke, men jag har befallning att ej framlemna det
så länge sekter Eklin var hemma."
"Ödmjuka tjenare!" och med dessa ord aftroppade
kamreraren.
Fru Eklin stod der med brefvet i handen, utan att
ens veta det, så Öfverraskad var hon af den torre
mannens plötsliga uppträdande. Nu bröt hon brefvet.
"En Eklins ungdomsvän, som vill spara honom några
sömnlösa nätter, och er sorgen att se honom lida,
sänder er en liten summa, som ni, fru Eklin, ni och
ingen annan, äger att förvalta. Den vännen är icke
förnäm, icke heller rik, men han kan dock hjelpa,
så att ej nöden trycker hans ungdomsvän för hårdt.
Penningarne får ni lyfta hos kamrer Armadin. Gifvaren
får ni gissa, men skrif ej till honom – han besvär
er att ej göra det. Ni må taga det väl eller illa,
begagna er af hans välvilja eller låta bli; men Gud
skall veta att det
kommer från ett godt hjerta. Blott ej ni lider nöd,
så förstår Eklin sjelf sig på att hoppas. Det har
han kunnat hela lifvet igenom."
"Det är den gamle rektorn", sade hon sakta. "Det var
den enda ungdomsvän Eklin hade, och honom har han
aldrig nämnt. – "Richardsson", – det namnet låter
ingenting. Det var ingen relation, utan bara en vän,
en studentkamrat."
Flera år förlupo – men en dag kom ett bref med svart
lack. Det var från fru Eklin och lydde så:
"Välgörare!
Nu får jag väl tala och tacka. Esq. Eklin har gått
in i sin Herras glädje. – Ett barn var han, derför
blir han nog upptagen.
Ända in i döden trodde han på relationernas allmakt,
och då han kände att den sista stunden nalkades,
sade han: "Du skall få se, Jeanette, att fullmakten
kommer till mig, som adelskapet till kemisten Schéle
– två dagar sedan jag somnat från alltihop. Blott
dessa rader. Nu får jag arbeta – nu får jag tacka er.
Jeanette Eklin."
Rektorn svarade blott med ett rekommenderadt bref,
som innehöll en vacker summa penningar, inlagde i
ett papper, med den korta påskriften: "Till mjöl".
När detta var afsändt, inträdde Majan och sade
suckande: "Jag skulle bedja om två riksdaler; det är
ingen dryghet."
"Hvad då?" frågade rektorn, som nu ville vara ensam.
"Jo, mjölet är slut."
"Slut? det var kuriöst! räcker inte femhundra
riksdaler till mjöl."
"Femhundra riksdaler?" upprepade hushållerskan
förundrad.
"Jaha, det har hon rätt i. Majan har inte mjöl fått
hon, det var en annan det", och med dessa ord lemnade
han penningar.
"Tack, lilla goda rektorn!"
Men Majan kunde, när hon nästa gång bevistade ett
kafferep hos någon af stadens gummor, icke fördölja
att rektorn skickat hela femhundra riksdaler till
mjöl – åt "någon"; men hvem denna någon var, är ännu
för hela staden en gåta.
*
Statsinqvisitionen i Venedig.
Den misstänksamma stränghet, hvarmed dogen och senaten
i republiken Venedig öfvervakade sitt anseende, och
den oföränderliga konseqvens, hvarmed de befästade
sitt godtyckliga välde har ofta och mångsidigt
blifvit skildradt i romaner och skådespel. Dock
torde för läsaren icke vara ointressant om vi i
det följande något närmare skildra utvecklingen af
den venetianska statsinqvisitionen. Emot slutet
af trettonde århundradet ombildades Venedigs
demokratiskt-republikanska statsform till en
aristokratiskt-oligarkisk, derigenom att år 1297
det s. k. stora rådet upplöstes och regeringen
för framtiden stannade i händerna på ett antal
privilegierade adelsfamiljer, hvilka voro inskrifna
i republikens s. k. gyllne bok. Detta ledde till
formlig opposition från de förbigångne familjernas
sida samt många enskilda, isynnerhet dem hvilka gått
tillbaka i förmögenhet och anseende, en opposition,
som, i brist på en lagligt erkänd organ för anförande
af besvär och lagliga åtgärder, urladdade sig i
sammansvärjningar, hvaraf en, utförd genom Tiepolo
i förening med ett antal framstående män och med
hårdnackenhet utbildad till öppen kamp, mycket
hotade tingens nya ordning. Dogen Pietro Gradenigo
inrättade nu “Tiomannarådet“ eller statsdomstolen
hvilken i början endast skulle fungera två månader,
för att döma de sammansvurne, men från och med år 1335
genom folkets och stora rådets beslut bekräftades som
stadigvarande. Härigenom utbildade sig den hemliga
förföljelsen emot alla, hvilka med ord eller gerning
förbrutit sig emot adelsväldet i republiken eller
också endast i egenskap af missnöjda gjort sig illa
anskrifna hos maktinnehafvarne; Under dogen Loredano
i början af 16:de århundradet tillsattes vidare
tre särskilda statsinqvisitorer, i hvars personer
republikens aristokratiska makt koncentrerade sig
och för hvilka öfvervakandet af
den andliga påtryckningen måste vara särdeles
angeläget. Hvarje anonym angifvelse var välkommen, och
för att göra sådana så mycket lättare och obemärktare,
anbringades vid ingången till doge-palatset från
Marcusplatsen en breflåda i form af ett lejongap,
hvilken skulle upptaga de för statsinqvisitionen
bestämda notiserna. Bakom doge-palatset uppbyggdes
de beryktade statsfängelserna, hvilkas underjordiska
del inneslöt fasansfulla hålor, medan under sjelfva
taket en mängd andra arrestrum, de s. k. blykamrarne,
stodo färdiga att upptaga inqvisitionens olyckliga
gäster, öfver kanalen, som skiljde doge-palatset
från statsfängelset, förde den (numera tillmurade)
s. k. Suckarnes bro. Förfaringssättet, som denna
statsinqvisition använde, var ett mycket summariskt:
den genom skriftlig angifvelse eller af hemliga
polisen annars misstänkte, arresterades vanligen i all
tysthet under natten och släpades inför Tiomannarådet
eller instämdes till en viss dag. Straffen för de
tillvitade förbrytelserna bestodo antingen i hemlig
afrättning der nere i statsfängelsets underjordiska
hålor, i långvarig fångenskap på samma ställen och
derefter i blykamrarne, i landsförvisning eller
ändtligen i höga böter och injagad skräck. De
lindrigare bestraffade måste vid frigifvandet
utlofva den obrottsligaste tystnad samt voro
vanligen tillräckligt förskrämda, för att icke
med största sorgfällighet hädanefter undvika all
vidare beröring med statsinqvisitorerna. Att denna
hemliga statsdomstol erbjöd välkomna anledningar för
tillfredsställande af familjhatet, privathämnden
och elakheten, äfvensom för undanrödjande af
besvärliga slägtingar, behöfver väl knappt
antydas. Statsinqvisitionen bibehöll sig i sitt
fruktansvärda anseende ända tills på 1780-talet. Men
hvilken makt den ännu i början af 18:de århundradet
anspråkade, må följande, fullt säkra fall utvisa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0278.html
