Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 275 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1864 - Statsinqvisitionen i Venedig - Romans i fjällbygden af E. Sehlstedt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Angelo Mai, bildhuggare från Genua, en skicklig och ansedd
konstnär, hade år 1716 blifvit kallad från Rom till Venedig,
för att i kyrkan San Giorgio Maggiore renovera åtskilliga
skulpturer och utföra några nya bildstoder. Goda rekommendationer
hade förskaffat honom tillträde i åtskilliga förnämas palatser,
men Mai förde icke desto mindre ett mycket indraget lif,
och hade föga umgänge. En dag, då han i ett af San
Giorgio Maggiores kapeller renoverade en fris, trädde två unga
främlingar närmare, de der visade sig vara resande fransmän
af stånd, och inläto sig med honom i ett samtal, hvilket till
en början endast vände sig kring kyrkans konstskatter, samt
Mai’s speciela arbete, men derefter så oförmärkt öfvergick
till reflektioner öfver venetianska förhållanden i allmänhet.
De unga utländningarne började yttra sig ofördelaktigt öfver
rådande förhållanden, republikens regeringsform och den
dåvarande senatens handlingssätt. Den genuesiske bildhuggaren
förskräcktes öfver denna fransmännens dristighet, samt
instämde icke allenast icke i deras tadel, utan bemödade sig
tvärtom, fastän med föga framgång, att försvara venetianska
författningen och senatens beteende. – Följande morgon
kallades Angelo Mai genom två af Tiomannarådets tjensteandar
inför statsinqvisitionen. Det var knappt möjligt att
undvika en dylik kallelse, oafsedt att Mai icke visste med sig
något orätt. Dock förskräcktes han mycket öfver densamma,
och då han på bestämd tid infann sig under Marcusplatsens
arkader, var det icke utan stor oro, änskönt eller måhända
just emedan han icke kände orsaken till kallelsen. Han fördes
i ett dunkelt gemak, der han fann framför sig ett bord
fullt med maskerade domare, samt måste besvara de vanliga
frågorna, rörande stånd, ålder, härkomst m. m., hvarefter han
tillspordes om hvilka de båda fransmännen voro, dem han
under gårdagen i kyrkan samtalat med. Mai förklarade,
att han hvarken kände till deras stånd eller namn, enär
sammanträffandet med dem varit alldeles tillfälligt, och, hvad honom
beträffade, fullkomligt osökt, – “Godt, skulle ni väl känna
igen samma personer, om man visade dem för er?“ frågade
en af domrarne. – Mai ville icke bestrida möjligheten deraf,
fastän han föregaf sig ha varit alltför sysselsatt med sitt
arbete, för att nogare observera dem. Härefter förelades Mai
till erkännande och upprepande åtskilliga af de yttranden,
som undfallit fransmännen under samtalets lopp, rörande
republiken och senaten, hvilka frågor af Mai besvarades med
all skonsamhet och försigtighet, under det att han högt och
dyrt försäkrade sig ej ha tillåtit sig sjelf det ringaste
ofördelaktiga omdöme öfver de venetianska förhållandena, utan
tvertom omnämnt dem med erkännande och bifall. – “Godt,
godt“, sade domaren, “nu kan ni afträda medan rådet
sysselsätter sig med er sak!“ En af rättstjenarne förde nu Mai
i ett angränsande rum och låste honom inne der. Då Mai’s
ögon vant sig vid det dystra skenet från en enda lampa, såg
han sig ensam med två lik, som voro upphängda på väggen
och i hvilka han med obeskriflig fasa igenkände de båda
fransmännen. En kall ångestsvett framperlade på hans panna
och efter en halftimmas förlopp, hvilken föreföll honom
såsom en evighet, knarrade regeln på dörren ånyo, och i stället
för bödeln visade sig rättsbetjenten för att ledsaga honom
inför domrarne. Mer död än lefvande trädde han inför
inqvisitionstribunalets skrank, der en af domrarne barskt och
högtidligt meddelade honom följande: “Angelo Mai, ni är nu
fri, men tag er för framtiden till vara att räsonnera öfver
vår republik och dithörande förhållanden, hvilka ingalunda
behöfva en sådan försvarare som ni. Glöm icke hvad ni här
hört och sett!“ Derpå fattade de båda rättsbetjenterna
honom vid armen och släpade honom ut i det fria, der de
lemnade den af skräck nästan halfdöde under Marcusplatsens
arkader. Sedan konstnären emellertid återhemtat sig, var
han glad att hafva kommit från saken för så godt köp, men
skyndade sig icke desto mindre att så snart som möjligt
sammanpacka sina effekter och återvända till Rom. För intet
pris i verlden hade han än en gång satt foten inom en
republik, der sjelfva försvaret af dess institutioner och
förhållanden vore förenadt med dödsfara.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>